Författare: Tess Sharpe
Förlag: Disney Hyperion
Sidor: 341
Efter en bilolycka vid fjorton års ålder blir huvudpersonen Sophie beroende av den smärtstillande medicinen OxyContin, vilket närapå förstör hennes liv.
Tre år senare blir Sophie och bästa vännen Mina en mörk kväll attackerade av en maskerad man med pistol. Sophie klarar sig nätt och jämt undan med livet i behåll, men Mina dör.
Polisen och nästan alla i Sophies närhet är övertygade om att det var en droguppgörelse som gick snett. De tror att Sophie skulle köpa droger av den okände mannen, att han försökte döda Sophie och att Mina bara råkade komma emellan. Ingen tror på henne när hon försöker berätta sanningen: hon har varit ren i flera månader, och det var Mina som skulle träffa någon i skogen den där kvällen, inte Sophie.
Fyra månader senare får Sophie hjälp från lite oväntat håll att gå till botten med vad som egentligen hände när Mina dog, och berättelsen i nutid varvas med tillbakablickar från tiden före mordet.
Kommentar
Jag har ett problem med den här boken, och det är Mina. Jag får hela tiden höra via Sophie, Minas äldre bror Trev och deras andra vänner hur fantastisk Mina var, men jag tycker aldrig riktigt att jag får se det själv, vilket gör att jag inte blir sådär jätteförtjust i henne. Jag förstår att även en älskad och saknad person måste ha fel och brister, men i Minas fall känns det tyvärr som att bristerna är fler än de positiva karaktärsdragen.
Trots det är detta en mycket bra berättelse, och jag gillade den skarpt. Mordmysteriet är intressant, om än inte kanske det mest nyskapande. Det finns även en kärlekstriangel, vilket är något som i vanliga fall ger mig utslag. Här känns dock kärlekshistorien fin och viktig, och så fruktansvärt tragisk.
Även Sophies drogberoende är ett ämne som behandlas på ett bra sätt, och läsaren får en intressant inblick i hur en persons beroende inte bara förstör för hen själv, men även hur alla i hens omgivning påverkas.
I första hand handlar boken dock om sorg, om tomrummet som den avlidne lämnar efter sig, och om hur de efterlevande trots detta måste hitta ett sätt att ta sig vidare. De allra, allra flesta av oss har redan eller kommer någon gång att förlora någon som står oss nära, och även om jag inte tycker att det är något att gå och oroa sig för jämt och ständigt, så kan det ändå kanske vara nyttigt att fundera på någon gång ibland.