Helgfrågan v. 46

I veckans helgfråga undrar Mia om vi brukar läsa ljudböcker.

Jag är något av en periodare när det gäller ljudböcker; ibland lyssnar jag supermycket, och ibland ingenting. Jag har också löjligt specifika krav på ljudböcker. Jag kan till exempel inte lyssna på skönlitteratur på svenska, varför vet jag inte men det funkar bara inte för mig. Uppläsaren är också väldigt viktig, men så är det nog för det flesta tror jag!

Här är i alla fall några ljudböcker som jag har lyssnat på och verkligen gillat. Några av dem är på svenska, och några är på engelska.

A (Very) Short History of Life on Earth av Henry Gee

Genombrottet av Anna Bodin och Peter Sjölund

Forensics: What Bugs, Burns, Prints, DNA and More Tell Us About Crime av Val McDermid

Var är Olle? av Martín Ezpeleta

Huvudet i bokskogen av Joakim Palmkvist

Den vedervärdige boktjuven av Joakim Palmkvist

Keep This to Yourself av Tom Ryan

The Poet X av Elizabeth Acevedo

En smakebit på søndag - Keep This to Yourself

Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Keep This to Yourself av Tom Ryan, och jag gillar den verkligen! Boken utspelar sig i en liten kuststad i Maine, som ett år tidigare hemsöktes av en seriemördare. Fyra personer mördades under loppet av en sommar och polisen stod handfallna; när morden upphörde lika plötsligt som de börjat drogs till sist slutsatsen att mördaren varit en okänd besökare som sedermera lämnat staden. Artonårige Mac har svårt att släppa det som hänt; hans bästa kompis Connor blev mördarens fjärde och sista offer och sorgen och ovissheten gnager i honom. När han hittar ett mystiskt meddelande från Connor börjar han misstänka att Connor kanske faktiskt kände sin mördare, och att mördaren i så fall inte alls kan ha varit någon främling på genomresa.

Sure enough, there's a police car sitting near the entrance to the beach parking lot. As I drive past, I catch a glimpse of Chief of Police Patricia Parnatsky in the driver's seat, looking exhausted - like she has since she failed to catch the killer last year. I know she could have put another police officer in charge of the parking lot, but Trish Parnatsky feels responsible, I think. Responsible for everything that happened, and everything that might still happen if the killer surfaces again, somewhere else.
    Before last summer, a cop at a party would have sent people scattering, grabbing their jackets and backpacks, hiding their booze, climbing in cars, relocating. Now the car is ignored, and although nobody comes out and says it, the security it represents is probably welcomed. There's an understanding now. There are things far more terrible than some drunken teenagers.
    People can pretend all they like that things are back to normal, but deep down, we all know they aren't.