The Appeal av Janice Hallett

Titel

The Appeal av Janice Hallett

Var fick jag tag på boken?

Svenska Amazon. Försöker att inte handla där så mycket, men ibland har Bokus och Adlibris så otroligt lång leveranstid på böcker på engelska.

    

Vad handlar den om?

I den lilla engelska staden Lockwood finns The Grange, en populär country club. Klubben ägs av Martin och Helen Hayward, ett inflytelserikt par i 60-årsåldern som på fritiden även driver en amatörteatergrupp. Just när teatergruppen ska börja öva inför sommarens pjäs, meddelar paret Hayward att deras älskade barnbarn, 2-åriga Poppy, har drabbats av en ovanlig form av hjärncancer. Flickans läkare rekommenderar en ny experimentell behandling, en medicin som ännu inte är godkänd i Storbritannien. Att importera medicinen från USA kommer att kosta 250 000 pund, som familjen alltså måste betala själva.

Det lilla samhället sluter förstås upp runt familjen Hayward, och en insamling dras igång. Alla är fast beslutna att få in de pengar som behövs för att rädda lilla Poppys liv. Men något går fel. Någon blir mördad. Någon annan hamnar i fängelse för mordet. Och en advokat är övertygad om att fel person sitter inlåst. I korrespondensen mellan alla de inblandade har han hittat något som han menar visar vad som egentligen har hänt, och han ber därför två juridikstudenter gå igenom all dokumentation för att se om de kommer till samma slutsats som han själv gjort.

Historien berättas helt och hållet genom denna korrespondens. Det är mail, brev, sms, chattmeddelanden och affischer, och däremellan de två studenternas meddelanden till varandra där de diskuterar vad de (och läsaren) har läst. Vad som genast står klart är att alla inblandade har sina egna hemligheter.

Vad tyckte jag?

Jag var lite tveksam till den här boken först. Eftersom den bara består av mail och andra meddelanden undrade jag om den verkligen skulle lyckas hålla mitt intresse; jag blir ju så lätt uttråkad om det går för långsamt. Och sen tänkte jag också att det kanske skulle vara svårt att hålla reda på alla de inblandade karaktärerna.

Jag hade absolut inte behövt oroa mig. Inledningvis handlar boken visserligen främst om teatergruppens pjäs och insamlingen för att hjälpa Poppy, men där finns tillräckligt mycket som är intressant och spännande redan från början och jag sögs in i boken direkt. 

Att hålla reda på karaktärerna var heller inte ett problem. Eftersom man får lära känna dem endast genom det de skriver till varandra får man veta väldigt lite om hur de ser ut och så, men författaren har verkligen lyckats ge alla karaktärer en egen, unik "röst" som gör att alla känns som separata individer. För att ytterligare underlätta finns i början av boken en lista över de allra flesta inblandade personerna och hur de känner eller är släkt med varandra. Ju längre jag kom i boken, desto mer sällan behöver jag konsultera listan.

Det här är verkligen en pusseldeckare. Som läsare får man så mycket information, och säkert är en del av det viktigt men man vet inte vad förrän senare. Man kan liksom inte låta blir att klura och fundera medan man läser. Betyder det där något? Varför sa den där personen en sak till en person och en helt annan sak till en annan? Boken påminner mig lite om Morden i Midsomer, eller Miss Marple (som ju båda var böcker först, fast jag endast sett serierna). Det är en liten engelsk stad, med karaktärer som verkar så himla propra, men under ytan har alla hemligheter, folk ljuger för varandra till höger och vänster, och det skvallras friskt. Sånt gillar jag!

Jag har sett några recensenter som tyckt att mysteriet var för lätt att lista ut. Det håller jag inte med om; jag tyckte att det var alldeles lagom svårt. Vissa saker räknade jag ut, andra saker kom som en överraskning, och det kändes väl avvägt. Det känns också som att det faktiskt är meningen att man ska kunna räkna ut några saker på egen hand, som att man liksom löser gåtan tillsammans med de två juridikstudenterna.

Kort sagt tycker jag att Janice Hallett har skrivit en riktigt bra bok, med ett spännande upplägg som i det här fallet verkligen fungerar. Jag rekommenderar den verkligen till den som gillar en karaktärsdriven pusseldeckare.

Läst: Maj 2022

Betyg: 5/5

Ärende 1569 av Jørn Lier Horst

Titel

Ärende 1569 av Jørn Lier Horst

Var fick jag tag på boken?

Förbokade på Bokus. Och det var ju onödigt, för mitt exemplar dök inte upp förrän över en vecka efter att boken släppts. Det hade varit bättre att bara gå och köpa den så fort den dök upp i butikerna.

Vad handlar den om?

William Wisting har semester och följer via media sökandet efter Agnete Roll, en kvinna från trakten som försvunnit på väg hem efter en utekväll. 

Samtidigt får han ett anonymt meddelande i sin brevlåda, ett ärendenummer som leder honom till Tone Vaterland-fallet. Tone var 17 år då hon en kväll i juli 1999 mördades på väg hem från sitt sommarjobb. Fallet är sedan länge uppklarat och förövaren har avtjänat sitt straff, men nu vill någon uppenbarligen att Wisting ska ta sig en ny titt på fallet.

Vad tyckte jag?

Det känns som att jag har väntat i evigheter på nästa bok i William Wisting-serien. Så är det förstås inte, men den förra boken i serien var så himla bra och beskrivningen av denna fick mig att vilja läsa den så fort som möjligt, så jag har verkligen sett fram emot att den ska komma på svenska.

Tyvärr blev jag lite besviken. Det är absolut inte en dålig bok på något sätt, men den levde inte riktigt upp till det som jag har kommit att förvänta mig av den här serien. Jag tyckte att det började lite väl segt, och även om det kom igång lite mer i andra halvan av boken så blev det aldrig riktigt något driv i berättelsen. Det var ett intressant och spännande fall, men jag tycker kanske att det hade kunnat läggas upp på ett bättre sätt. Jag saknade även Wistings dotter Line; i tidigare böcker har hon alltid spelat en central roll i handlingen, men nu var hon nästan inte med alls och det kändes lite märkligt.

Jag får även känslan av att Horst börjar tröttna lite på William Wisting. I den här boken är det ett himla tjat om att Wisting börjar bli gammal; han sover dåligt, han har diverse olika krämpor (bl.a. en urinvägsinfektion som får alldeles för stort utrymme i historien), han glömmer saker, och han funderar över kommande fall som hans yngre kollegor kommer få jobba med när han är borta. Och jag blir liksom lite irriterad, för så himla gammal är han ju inte! Det känns mest som ett uttryck för att Horst känner sig färdig med honom. Det är ju också ett helt år sedan den här boken släpptes på norska och än så länge finns inga indikationer på att det ska komma någon ny bok i serien, så jag undrar om Horst kanske fortsättningsvis tänker fokusera på Blix & Ramm-serien som han skriver tillsammans med Thomas Enger. Det vore i så fall synd tycker jag, för jag gillar inte alls den serien lika mycket som den här.

Sammantaget tycker jag att Ärende 1569 är en helt okej deckare, men inte lika bra som Wisting-böckerna brukar vara. Om detta nu visar sig bli den sista boken känns det som ett trist avslut på en annars så bra serie.

 

Läst: September 2021

Betyg: 3/5

My Daddy is a Hero av Lena Derhally

Titel

My Daddy is a Hero: How Chris Watts Went from Family Man to Family Killer

Var fick jag tag på boken?

E-bok från Amazon 

Vad handlar den om?

I augusti 2018 försvinner 34-åriga Shanann Watts och hennes två döttrar, 4-åriga Bella och 3-åriga Celeste. Shanann är gravid i femtonde veckan, och hon och hennes man Chris lever ett till synes perfekt familjeliv i Frederick, Colorado. Chris Watts berättar för massmedia att han och Shanann visserligen grälat kvällen innan försvinnandet, men att han inte förstår vart hans familj har tagit vägen. Han är orolig och vill bara att de ska komma hem, säger han.

Det ska dock snart visa sig att det är Chris Watts själv som har gjort sig av med sin familj. Han har nyligen inlett ett förhållande med en kollega, och har mördat sin gravida fru och sina barn för att kunna vara med henne istället. Han erkänner morden i förhör, och döms i november 2018 till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.

Fallet slår ner som en bomb i media. Shanann var på grund av sitt jobb som försäljare och sin aktivitet på sociala medier en välkänd person i vissa kretsar, och ingen kan förstå hur hennes så till synes älskvärde make kan ha gjort detta mot familjen.

I boken My Daddy is a Hero går psykoterapeuten Lena Derhally igenom Watts-fallet i noggrann detalj. Hon berättar om tiden före och efter morden utifrån vittnesmål från familj, vänner och kollegor, utifrån Shananns och Chris telefon- och sms-historik, samt utifrån Chris egna erkännanden. Utifrån sin egen expertis diskuterar hon sedan den stora frågan; varför?

Vad tyckte jag?

Som true crime-intresserad har jag följt Watts-fallet sedan det hände. Jag minns att jag såg en kort tv-intervju med Chris Watts samma dag som hans familj försvunnit, och i en true crime-grupp på Facebook var vi alla genast rörande överens om att han var jävligt skum. Kanske blir man cynisk när man läser så mycket om true crime som jag gör, men det kändes verkligen inte som en skräll när det senare visade sig att det var han som låg bakom försvinnandena. Bara så otroligt tragiskt att det hänt ännu en gång, att en man valt att mörda hela sin familj (det finns till och med ett namn för det; på engelska heter denna typ av mördare family annihilator, alltså "familjeutplånare").

Trots att jag redan hade ganska bra koll på fallet, läste jag Lena Derhallys bok med stor behållning. Hon går noga igenom hela händelseförloppet och alla detaljer, så man måste absolut inte ha hört om fallet förut för att kunna läsa denna bok, och till och med för mig kom det en och annan detalj som jag inte visste om sedan tidigare.

Men det som faktiskt gav mig mest, var Derhallys analys av Chris Watts som person. Hon har själv inte träffat Watts, så man får ju förstås ta hennes analys med en nypa salt, men jag tycker ändå att hon lyckas ge en trovärdig förklaring till varför detta obegripliga hände, varför Chris Watts personlighet fick honom att ta det här steget som för de allra flesta är helt och hållet otänkbart.

Något som jag tycker är viktigt är att Derhally tar sig tid att påpeka att inget av det som skedde var Shananns fel. I media har hon utmålats som i det närmaste medskyldig; många uppfattade henne som dominant och att hon var den som liksom styrde och ställde i förhållandet, och att det skulle ha drivit Chris till att göra detta. Vidare försökte Chris tidigt hävda att Shanann var den som dödade barnen och att han upptäckte detta och därför i sin tur dödade Shanann i ett anfall av förtvivlan och raseri. Trots att han senare tog tillbaka detta och erkände att han dödat alla tre, har vissa hållit fast vid denna första version. Det finns Facebookgrupper vars enda syfte är att smutskasta Shanann och beskriva Chris som i princip oskyldig, och Chris egen mamma har även varit noga med att förstärka denna uppfattning. Detta är naturligtvis djupt orättvist gentemot Shanann; dels för att inget av det är sant, och dels för att hon är död och därför inte har någon möjlighet att försvara sig. 

Därför uppskattar jag så himla mycket att Derhally är så väldigt tydlig i den här frågan. Shanann hade inget ansvar för detta, det är endast Chris och ingen annan som är ansvarig för morden, och trots att han planerat morden i förväg fanns ingen som helst förvarning. Shanann hade noll anledning att tro att hennes man skulle göra så här mot henne och deras gemensamma barn, och man kan absolut inte förvänta sig att hon skulle ha kunnat förutse och förhindrat det.

Kort sagt tycker jag att Derhally har skrivit en läsvärd bok om ett otroligt tragiskt fall, som kan passa både den som känner till fallet sedan innan, såväl som den som aldrig har hört talas om det tidigare.

Bella, Celeste och Shanann Watts (källa: parade.com)

Morden i Bjärred av Elisabet Höglund

Titel

Morden i Bjärred - och andra sanna berättelser om föräldrar som mördat sina barn

Var fick jag tag på boken?

Biblioteket

Vad handlar den om?

I januari 2018 hittades en hel familj döda i en villa i skånska Bjärred. Händelsen fick stor massmedial uppmärksamhet, särskilt då det visade sig att föräldrarna gemensamt tagit beslutet att mörda sina två döttrar och sedan avsluta sina egna liv, detta på grund av att båda döttrarna led av sjukdomen ME och föräldrarna därför inte såg något hopp om att familjen någonsin skulle kunna leva ett normalt liv. 

I boken gör Elisabet Höglund en djupdykning i Bjärred-fallet. Hon accepterar inte polisens knapphändiga information och förklaring av vad som hänt, utan försöker själv undersöka omständigheterna kring händelsen. Var det verkligen båda föräldrarna som gemensamt tog beslutet att familjen skulle dö? Vilken av föräldrarna var det i så fall som handgripligen mördade de två döttrarna? Hur kom det sig att ingen utomstående slog larm om att familjen befann sig i kris innan det han gå så här långt?

Vad tyckte jag?

Helt ärligt förstår jag inte poängen med den här boken. Jag läste själv allt som stod i tidningarna om fallet för två och ett halvt år sedan när det inträffade, och efter att ha läst boken tycker jag nog inte att jag har fått reda på något mer än det jag redan visste. Den information Höglund skrapat ihop hade kanske räckt till en artikel, men det är alldeles för lite för att fylla en hel bok.

Höglund gör ett gott försök att ta reda på mer om fallet än det som polisen redan gått ut med, men får i princip inte reda på någonting. Hon diskuterar ofta och med indignation det hon kallar för en "tystnadspakt" kring Bjärred-fallet, men jag tycker personligen inte alls att det är märkligt. För att skydda offer och anhöriga har utredningen belagts med sekretess och därför får hon inte ut någon mer information från polisen - fullt rimligt anser jag. Familjens anhöriga samt kollegor och vänner avböjer med bestämdhet att prata med henne - även det fullt rimligt, det skulle jag också ha gjort. Den ena dotterns läkare menar att patientsekretessen fortsätter gälla även efter det att patienten i fråga avlidit och därför kan han inte diskutera flickans sjukdom - ja men det säger väl sig självt? Och slutligen avböjer rektorerna på flickornas respektive skolor att svara på Höglunds frågor - även det rimligt; som lärare har jag själv mycket svårt att tänka mig att jag skulle vilja prata med journalister om mina elever!

Summan av kardemumman blir att boken har väldigt lite substans. Det finns en redogörelse från de två poliser som fann familjen döda i hemmet, Höglund lyckas få till en intervju med den ena dotterns pianolärarinna, och även en intervju med en läkare som inte behandlat någon av döttrarna utan bara uttrycker sig i generella ordalag om sjukdomen ME. 

I övrigt utgörs majoriteten av boken av Höglunds misslyckade försök att få svar på sina frågor; i långa stycken återger hon de frågor hon mejlat eller på annat vis ställt till olika personer, och sedan den aktuella personens svar som oftast har innebörden att de inte vill prata med henne och ber henne att inte kontakta dem mer. Stundtals tycker jag faktiskt att hon är rent respektlös; hon säger att hon har förståelse för att det som hänt naturligtvis är fruktansvärt för de anhöriga, men diskuterar och förundras samtidigt över att de inte vill prata om händelsen och ifrågasätter liksom deras sorgeprocess på ett sätt som stör mig väldigt mycket.

Det som lyfter boken lite är faktiskt den sista tredjedelen, där Höglund berättar om några andra svenska och utländska fall där föräldrar mördat sina egna barn. Eftersom det bara är korta, faktamässiga redogörelser för varje fall med väldigt lite spekulation, blir det hela betydligt mer intressant och kärnfullt.

Läst: Juli 2020

Betyg: 2/5

The Only Plane in the Sky av Garrett M. Graff

Titel
The Only Plane in the Sky: the Oral History of 9/11 

Var fick jag tag på den?
Pappersboken från Book Depository, e-boken från Amazon.
(Tips! E-boken kostar bara 11 kronor på Bokus just nu!)

Vad handlar boken om?
Som titeln antyder är The Only Plane in the Sky mycket riktigt den muntliga historien om 9/11. Med hjälp av dokument och utredningsmaterial, varav en del har varit hemligstämplat fram till nyligen, samt intervjuer med över 500 olika människor, berättar Garrett Graff om 9/11 så som dagen upplevdes av de som var där.

Vad tyckte jag?
Alla vi som är tillräckligt gamla att minnas 9/11 kommer nog ihåg vad vi gjorde den dagen och hur vi fick reda på vad som hänt. Själv gick jag i femte klass, och på eftermiddagen kom jag hem från skolan och slog på TV:n. Först trodde jag att det var någon sorts actionfilm som gick, innan jag insåg att det var nyheterna.

För de som befann sig i New York City eller i Arlington, Virginia var det hela förstås mycket mer dramatiskt. Brandmän, poliser, anställda och besökare i World Trade Center och Pentagon, andra helt vanliga New York-bor, politiker och militärer; alla dessa människor som levde sina liv precis som vanligt, bara för att helt plötsligt kastas in i en total mardröm.

I The Only Plane in the Sky får dessa människor komma till tals och berätta vad de faktiskt var med om under den där dagen, och det är oerhört starkt. Boken fokuserar mer på de individuella överlevarnas berättelser, snarare än ett makroperspektiv över händelsen och dess orsak och verkan (även om det nämns lite också), och det tycker jag är bra. Boken är strukturerad så att varje kapitel handlar om en specifik tidspunkt på en specifik plats, och så berättar flera olika personer som var där vad de gjorde då och vad de upplevde. På så vis får läsaren en tydlig kronologisk överblick över dagen, berättad ur många personers synvinkel, och det blir både tydligt och drabbande.

Det är en mycket tung bok (i dubbel bemärkelse; jag bytte till e-boken halvvägs); jag fick ta några pauser här och där, men jag är ändå mycket glad att jag läste hela, och jag rekommenderar den verkligen.

Läst: Maj 2020

Betyg: 4/5 

Don't Look Back av Erica Spindler

Titel
Don't Look Back av Erica Spindler (Obs! Boken har även en alternativ titel: Justice for Sara)

Var fick jag tag på den?
Book Depository för flera år sedan.

Vad handlar boken om?
För tio år sedan anklagades Katherine McCall för det brutala mordet på sin storasyster Sara, men friades till slut i rätten. Efteråt tvingades hon dock lämna den lilla hemstaden Liberty, eftersom alla i staden fortfarande trodde att hon var skyldig och nu hade kommit undan med mord.

Nu har dock Kat återvänt till Liberty, fast besluten att hitta den verklige mördaren och äntligen få rättvisa för Sara och upprättelse för sig själv. Tillsammans med den nye polischefen Luke Tanner börjar Kat nysta både i mordet på Sara och det på Wally Clark, en polis som mördades samma natt som Sara.

Vad tyckte jag?
Don't Look Back är på samma gång en helt okej deckare och en väldigt medioker kärlekshistoria. Överlag gillade jag handlingen vad gällde morden och utredningen kring det. Det var mycket spännande och lättläst med ett riktigt bra driv, och det fanns flera möjliga alternativ som gjorde att jag personligen inte tyckte att gåtans lösning var alltför förutsägbar.

Däremot förstår jag inte alls denna kärlekshistoria mellan Kat och polischefen Luke. De har typ aldrig träffats förr och ändå är han genast helt övertygad om hennes oskuld, när alla andra i staden fortfarande tror att hon är skyldig. Omedelbart ska det föreställa slå gnistor om dem och de har bara ögon för varandra, men jag tycker nog att det hela faller väldigt platt. Dessutom funderar Luke aldrig över att det kan bli problematiskt att han håller på och utreder ett mord och förhör misstänkta, när han samtidigt ligger med den enda som tidigare misstänkts för det aktuella mordet. Så himla dumt.

Men det är som sagt ändå en spännande historia, och bara man inte har alltför höga förväntningar tycker jag att boken är klart läsvärd.

Läst: April 2020

Betyg: 3,5/5 

The Bookish Life of Nina Hill av Abbi Waxman

Titel
The Bookish Life of Nina Hill av Abbi Waxman

Var fick jag tag på den?
E-bok från Amazon (men e-boken finns också på Bokus och kostar endast 21kr just nu!)

Vad handlar boken om?
Los Angeles-bon Nina Hill är nöjd med sitt liv. Hon har fullt upp med sitt arbete i en bokhandel, sina olika bokklubbar, sitt trivia-lag, och sin katt Phil. Att hennes mor ständigt är på resande fot och lät Nina uppfostras av en nanny stör henne inte nämnvärt.

Men när Nina plötsligt får besök av en advokat som berättar att hennes far har avlidit vänds hennes liv upp och ned. Hon har aldrig ens känt till faderns identitet, men nu får hon veta att hon har en hel hög släktingar: syskon, syskonbarn och till och med syskonbarnbarn, och de bor allihop i LA och är väldigt intresserade av att lära känna henne.

Vad tyckte jag?
Jag har komplicerade känslor inför den här boken. Å ena sidan tyckte jag mycket om den, och jag sträckläste den i två sittningar. På många plan kan jag relatera till Nina och hur hon tänker och fungerar, och jag tyckte även mycket om de flesta andra karaktärerna; jag blev speciellt förtjust i Ninas nya familjemedlemmar. Ninas far är en intressant karaktär som är närvarande men ändå inte; han är ju redan död och Nina får aldrig träffa honom, men Ninas släktingar pratar mycket om honom och de har alla vitt skilda uppfattningar om hur han var som person. Vem som har mest rätt i sin tolkning får man aldrig veta, vilket jag tycker är spännande.

Jag har aldrig varit i Los Angeles, men det märks att författaren hyser varma känslor för staden och jag tycker mycket om miljöbeskrivningarna. Även språket i övrigt sticker ut; både dialogerna och Ninas inre tankar är rappa och fantastiskt roliga.

Men det finns också vissa aspekter som jag tyckte mindre om, och ju mer jag tänker på boken så här i efterhand, desto mer stör de mig. Jag är inte superförtjust i kärlekshistorien mellan Nina och hennes triviarival Tom; den kändes lite onödig och tog för mycket plats, och det var vissa specifika saker som hände mellan dem som jag inte tyckte kändes helt okej.

Slutet av boken kom plötsligt och allting hände väldigt snabbt; det kändes lite hafsigt jämfört med resten av boken.

Och ja, jag har liksom vant mig vid att kvinnliga huvudpersoner, speciellt i såna här böcker, nästan alltid är normsmala, även om jag personligen tycker att det blir lite trist och enformigt. Men det är skillnad, tycker jag, på att ha en karaktär som råkar vara smal, och att hela tiden påpeka hur smal och liten hon är på ett sätt som gör det klart att smal = bra/snygg. Tyvärr hamnar den här boken i den senare kategorin.

Men bra var den defintivt ändå, och även om den inte fick högsta betyg av mig så rekommenderar jag den verkligen.

Läst: Februari 2020

Betyg: 4/5 

A Bone to Pick av Melinda Leigh

Titel
A Bone to Pick av Melinda Leigh (Widow's Island #2)

Var fick jag tag på den?
E-bok från Amazon

Vad handlar boken om?
A Bone to Pick är den andra delen i en serie kortromaner som utspelar sig på och omkring den lilla ön Widow's Island i Washington.

Tessa Black gav upp sin karriär hos Seattle-polisen för att flytta hem till Widow's Island när hennes mamma blev sjuk. Som en av de få anställda hos Widow's Islands polis kallas hon till en bisarr brottsplats: en lokal konstnär har hittats mördad i en park, skjuten i bröstet med en harpun.

Vad tyckte jag?
Jag läste den första boken i Widow's Island-serien i januari, och jag var inte imponerad. Jag var osäker på om jag skulle läsa resten av serien, men så när nummer 2 dök upp för nästan ingenting på Amazon tänkte jag att jag ändå skulle ge den en till chans. Det var ju både bra och dåligt: å ena sidan var denna ännu sämre än den första, men å andra sidan vet jag ju det nu och kan ge upp serien med gott samvete.

Trots mina problem med den första boken i serien fanns det ändå några saker som jag gillade. Jag tyckte att fallet var intressant, även om upplösningen var för snabb och därför otillfredställande. Jag tyckte även mycket om miljöbeskrivningarna, och jag kände att jag ville lära känna huvudpersonerna.

Den här boken har inget av det. Fallet var totalt ointressant och upplösningen om möjligt ännu mer hafsig. Miljöbeskrivningarna var i princip obefintliga, och huvudpersonerna hade ungefär noll personlighet. Det enda som ger boken en extra halvpoäng är att huvudpersonerna från den första boken, Cate och Henry, är med på ett hörn, och dem tycker jag fortfarande om.

Jag hade verkligen hoppats att serien skulle ta sig, för jag är ändå intresserad av det genomgående mysteriet, dvs. vad som hände med Tessas och Cates barndomsvän Samantha. Tyvärr nämndes det fallet ännu mindre i den andra boken än den första, och det är inte tillräckligt för att få mig att vilja fortsätta med serien.

Läst: Februari 2020

Betyg: 1,5/5

Close to the Bone av Kendra Elliot

Titel
Close to the Bone av Kendra Elliot (Widow's Island #1)

Var fick jag tag på den?
E-bok från Amazon

Vad handlar boken om?
Close to the Bone är den första delen i en serie kortromaner som utspelar sig på och omkring den lilla ön Widow's Island i Washington.

FBI-agenten Cate Wilde har återvänt till sitt barndomshem på Widow's Island för att återhämta sig från en arbetsskada. När skelettet efter en ung flicka hittas på närliggande Ruby's Island ombeds hon att hjälpa till med utredningen, och tillsammans med den nyinflyttade läkaren Henry Powers och väninnan Tessa Black, som nu är polis på ön, försöker Cate ta reda på vem den unga flickan var. Kan det vara så att Cates och Tessas barndomsväninna Samantha, som försvann spårlöst för många år sedan, äntligen har återfunnits?

Vad tyckte jag?
Det är möjligt att jag bara har för lite erfarenhet av kortromaner som fenomen, men jag fattar inte riktigt grejen.

På det hela taget tycker jag att Close to the Bone bjöd på en spännande historia; jag blev genast intresserad av fallet som Cate försöker lösa, öns karga miljö beskrevs mycket väl, och jag kände att jag gärna ville lära känna huvudpersonerna. Men den är ju så himla kort! På 94 sidor hinner inte mycket hända, och det gjorde att både fallet och huvudpersonerna fick mycket lite utrymme att utvecklas. Cate hann knappt börja utreda fallet förrän lösningen kom, och den kändes hafsig och förklarades inte särskilt väl. Som läsare hann jag knappast lära känna någon annan person än Cate, och relationerna mellan de olika karaktärerna kändes också dåligt underbyggda. Allt kändes liksom väldigt ytligt bara, och jag tänker att den här berättelsen nog hade behövt vara en normallång bok för att riktigt kunna uppfylla sin potential.

Serien består som sagt bara av kortromaner, fyra stycken hittills med två till planerade för 2020, och jag har faktiskt inte bestämt än om jag vill fortsätta med serien. Jag kan se sådan potential för serien, men samtidigt var det lite väl många saker som störde mig i den här första delen.

Läst: Januari 2020

Betyg: 2,5/5

Det innersta rummet av Jørn Lier Horst

Titel
Det innersta rummet av Jørn Lier Horst (William Wisting #13 / William Wisting - Cold Cases #2)

Var fick jag tag på den?
Adlibris

Vad handlar boken om?
Norges före detta utrikesminister Bernhard Clausen avlider plötsligt av naturliga orsaker. Efter Clausens död besöker en partikamrat hans stuga för att se så att allt är stängt och låst ordentligt, och hittar då i ett låst sovrum flera kartonger med pengar - 80 miljoner kronor i olika valutor som Clausen rimligtvis inte borde ha haft.

William Wisting blir kallad till riksåklagarens kontor och ombedd att under största diskretion utreda var pengarna kommit ifrån och vad Clausen eventuellt skulle ha dem till. Eftersom det är ett mycket känsligt ärende sätter Wisting ihop en liten utredningsgrupp bestående av endast sig själv, en kriminaltekniker och dottern Line, som är journalist och därför kan fråga ut folk under förevändningen att hon ska skriva om Clausens liv, och de placerar sitt högkvarter i Wistings egen gillestuga.

Vad tyckte jag?
Jag var lite skeptisk till den här boken när jag först läste beskrivningen. Politiker? Pengar? Gäsp. Men jag har ju läst två andra böcker i serien om William Wisting (Grottmannen och Katharinakoden) och gillade båda, så jag gav den en chans ändå. Och det var ju bra, för det är faktiskt mycket spännande.

Det är ett väldigt invecklat fall denna gång, med många aktörer och olika små pusselbitar som vartefter byggs ihop till en helhet. Horst bygger verkligen upp historien bra, och jag är med på noterna hela vägen. Berättelsen har ingen stor twist eller så, men man får ändå undra ända till slutet hur allt egentligen hänger ihop.

Som vanligt gillar jag både William och Line Wisting. Det händer inte jättemycket i deras privatliv i boken, utan fokus ligger på det aktuella fallet, men jag tycker verkligen om deras personligheter. Vi får även återbekanta oss med Adrian Stiller, som vi först lärde känna i Katharinakoden. Han håller sig mer i bakgrunden i den här boken men jag gillar honom faktiskt bättre den här gången, och jag vet inte riktigt vad det säger om hans personlighet.

Nu när jag har läst tre böcker i serien och tyckt om alla kan jag nog dra slutsatsen att jag kan lita på Horsts förmåga att fånga mitt intresse även framöver, och jag kommer definitivt att fortsätta följa serien.

Läst: Januari 2020

Betyg: 4/5

Kaosutmaning 2020: Läs en bok som har ett vitt omslag

Död mans fotspår av Peter James

Titel
Död mans fotspår av Peter James (Roy Grace #4)

Var fick jag tag på den?
Bokus (för flera år sedan; den verkar inte finnas på svenska längre)

Vad handlar boken om?
I det totala kaoset som uppstår i New York City på morgonen den 11 september 2001 inser en misslyckad affärsman från England att detta är hans chans att slippa sina skulder och börja ett nytt liv.

Sex år senare hittas kropparna efter två kvinnor som båda varit döda länge, den ena i England, den andra i Australien. Båda visar sig ha kopplingar till en brittisk man som dog i 9/11.

Samtidigt försöker en vettskrämd kvinna gömma sig för den man som jagar henne; hon har något som tillhör honom och han är rasande och livsfarlig.

Vad tyckte jag?     
Jag erkänner att jag har läst Roy Grace-serien i oordning. Tidigare i år läste jag nummer 11 och 12 i serien, och tyckte mycket om båda trots att jag hoppade in mitt i serien. Denna fjärde bok har jag haft stående i bokhyllan i flera år, men jag hade glömt att den tillhörde samma serie så det föll mig inte in att läsa den först. Kanske var det tur, för om jag hade börjat med denna tror jag inte att jag hade läst någon av de andra.

Den här boken är fruktansvärt seg. Man kan ju tycka utifrån beskrivningen av handlingen att det skulle vara spännande, men icke. Historien berättas från många olika personers perspektiv; i varje nytt kapitel byts perspektiv, och eftersom kapitlen är så korta känns det mest som man står och stampar. Så fort det händer något för en person så tar kapitlet slut och nästa perspektiv tar vid, och sedan upprepas denna procedur om och om och om igen. Sakta pusslas historien ihop utifrån dessa många småbitar, men inget av det är särskilt intressant. Och dessutom känns det inte ens som att seriens huvudperson, Roy Grace, gör särskilt mycket i den här boken? Det känns mest som att det handlar om annat folk. Mycket märkligt.

Trots detta finns det ändå ett litet mysterium eller en känsla av att vilja veta hur det slutar, och det var egentligen bara det som gjorde att jag faktiskt läste ut boken. Mycket riktigt blev det faktiskt ganska spännande på de sista 30 sidorna, och det fanns till och med en liten twist som jag verkligen uppskattade. Synd bara att vägen dit var så ofantligt tråkig och frustrerande.

Jag planerar att fortsätta med serien, för jag gillade ju trots allt de två senare böckerna som jag har läst, men jag kommer nog inte att gå tillbaka och läsa fler av de äldre böckerna i serien.

Läst: December 2019

Betyg: 2/5

No Stone Unturned av Steve Jackson

Titel
No Stone Unturned: The True Story of the World's Premier Forensic Investigators av Steve Jackson

Var fick jag tag på den?
E-bok från Amazon

Vad handlar boken om?
NecroSearch International är en amerikansk ideell organisation som hjäper polisen att hitta så kallade clandestine graves, det vill säga platser där mordoffer begravts eller gömts i naturen. Organisationen består främst av framstående experter och vetenskapsmän inom en rad områden och de använder olika metoder för att lokalisera mänskliga kvarlevor; allt från botanik till antropologi till geofysik.

Steve Jackson berättar historien om hur organisationen först kom till i slutet av 1980-talet, och sedan går han igenom fem olika fall där NecroSearch hjälpt polisen att hitta kvarlevorna efter mordoffer.

Vad tyckte jag?
No Stone Unturned var en positiv överraskning. Jag hade en tanke om att det kanske skulle bli för tungt och vetenskapligt, men det var det verkligen inte. Trots det (i dubbel bemärkelse) svåra ämnet har Steve Jackson lyckats skriva en bok som är synnerligen lättläst; det påminner oväntat mycket om att läsa en vanlig roman, och vetenskapen förklaras på ett sätt som gör den lätt att förstå utan att idiotförklara läsaren.

Den första delen av boken handlar mest om hur organisationen kom till, och det var både intressant och gav en viktig förförståelse, men jag tyckte nog ändå att de olika fallen som Jackson berättar om var mest spännande. Jag gillar att han inte bara berättar om NecroSearch och deras sökande efter kroppen, utan först ger en gedigen bakgrundsinformation om själva fallet, och sedan fortsätter efter att kroppen hittats så att man även får veta hur det gick efteråt. På så viss får man följa hela fallet från början till slut, och det tyckte jag var bra.

Det enda som drar ned betyget lite för mig är att det nämns väldigt många namn i boken, och stundtals hade jag lite svårt att hålla reda på vem som var vem.

Läst: December 2019

Betyg: 4,5/5

Katharinakoden av Jørn Lier Horst

Titel
Katharinakoden av Jørn Lier Horst (William Wisting #12 / William Wisting - Cold Cases #1)

Var fick jag tag på den?
Akademibokhandeln

Vad handlar boken om?
Detta är den tolfte boken om poliskommissarie William Wisting, men samtidigt den första boken i en ny spinoff-serie där Wisting tar sig an gamla olösta fall.

För tjugofyra år sedan försvann Katharina Haugen spårlöst och lämnade bara efter sig några få ledtrådar, bland annat en lapp med en mystisk kod som ingen någonsin lyckats lösa. På årsdagen av Katharinas försvinnande brukar Wisting ta sig en ny titt på fallet, och sedan åker han och hälsar på Katharinas man, Martin. Genom åren har en sorts vänskap utvecklats mellan de två. Men på den tjugofjärde årsdagen finns ingen hemma när Wisting kommer dit; Martin verkar också ha försvunnit.

Vad tyckte jag?     
I början av året läste jag en annan bok i William Wisting-serien, Grottmannen, och det var en av de bästa böckerna jag läst i år. Katharinakoden var också riktigt bra, men inte riktigt lika vass i mitt tycke (men min mamma har också läst dessa två böcker och hon tyckte att Katharinakoden var bäst, så det är nog en smakfråga).

Jag tycker väldigt mycket om William Wisting och den andra huvudpersonen, hans dotter Line som är reporter. Jag läser väldigt många deckare och ser på väldigt många kriminalserier, och min mest hatade stereotyp är den där (oftast manlige) polisen eller utredaren som har problem i sitt privatliv och tycker att han kan göra lite som han vill på jobbet eftersom han är smart och vet bättre än alla andra. Så är inte Wisting; han är visserligen änkling och sörjer sin fru, men han är väldigt noga med att följa reglerna och att sköta sitt jobb korrekt. Han skulle t.ex. aldrig berätta saker för sin dotter om sitt jobb som hon inte borde veta om.

Bara det är nog för att jag ska vilja läsa fler Wisting-böcker, men de har faktiskt också en väldigt spännande handling. Det kommer definitivt bli fler!

Läst: Juli 2019

Betyg: 4/5

Red, White & Royal Blue av Casey McQuiston

Titel
Red, White & Royal Blue av Casey McQuiston

Var fick jag tag på den?
Bokus

Vad handlar boken om?
Alex Claremont-Diaz är sonen till USA:s första kvinnliga president. Alex och storasystern June är unga, snygga och populära, och därför flitigt omskrivna i media. Tyvärr kommer inte Alex särskilt väl överens med en annan ung, snygg och populär figur, nämligen Storbritanniens Prins Henry, och när skvallerpressen får tag i ett foto där de två syns bråka hotar skandalen. Nu måste Alex och Henry låtsas att de två i själva verket är goda vänner, så att inte omvärlden får för sig att det råder instabilitet i relationen mellan deras två länder. När Alex väl tvingas lära känna Henry inser han att den unge prinsen kanske inte är så stroppig och dryg som han tidigare trott.

Vad tyckte jag?     
RW&RB är extremt hypad, både på YouTube och i olika bokgrupper på Facebook. Jag var orolig att den inte skulle leva upp till hypen, men det hade jag inte behövt bekymra mig för. Detta är lätt den bästa boken jag har läst i år. Lätt.

Jag känner mig alltid lite osäkert inställd till romance, men här bara funkar allt. Utöver att jag tycker mycket om både Alex och Henry som personer och att deras förhållande känns hälsosamt (ofta ett problem i romance i mitt tycke), så gillar jag att allt sätts mot en bakgrund av deras roller i sina respektive länder och vad det betyder för deras förhållande. Alex glömmer inte bort sina ambitioner och åsikter bara för att Henry finns, och boken innehåller betydligt mer politik än jag hade väntat mig. Det var en positiv överraskning för mig; jag var nästan lika intresserad av om Alex mamma skulle bli omvald som president, som av hur det skulle gå för Alex och Henry.

Mitt enda pyttelilla klagomål på boken var de extremt långa kapitlen; varje kapitel var ca. 30 sidor långt. Kanske är det för att jag är mest van att läsa deckare där man jobbar mycket med korta kapitel och cliffhangers, men jag hade svårt för de långa kapitlen. Jag tycker inte om att lägga ifrån mig böcker mitt i ett kapitel, och när de var så långa blev det svårt att hitta naturliga ställen att sluta på. Men alltså, om det är det enda klagomålet jag har, så kan jag leva med det.

Läst: November 2019

Betyg: 5/5

My Sister's Grave av Robert Dugoni

Titel
My Sister's Grave av Robert Dugoni (Tracy Crosswhite #1)

Var fick jag tag på den?
E-bok från Amazon

Vad handlar boken om?
Naturkunskapsläraren Tracy Crosswhite skolade om sig till polis efter hennes lillasyster Sarahs försvinnande för tjugo år sedan. En ung man vid namn Edmund House dömdes för mordet på Sarah, men Tracy har aldrig trott på att House var den verklige mördaren. När Sarahs kropp plötsligt hittas tyder omständigheter på fyndplatsen på att Tracy kan ha haft rätt hela tiden, och hon börjar återigen nysta i fallet tillsammans med sin och Sarahs barndomskamrat Dan O'Leary, som numera är advokat.

Vad tyckte jag?     
Detta var ännu en bok som jag inte hade några förväntningar på, men tyckte mycket om. Boken är inte en typisk procedurdeckare; det är naturligtvis mycket mer personligt för både Tracy och Dan än vid en vanlig utredning, och dessutom utgörs en ganska stor del av berättelsen av rättegångsdrama, vilket jag inte var beredd på men ändå gillade. Jag trodde först att boken skulle vara förutsägbar, men det fanns en och annan twist som jag inte såg komma. Jag önskar kanske att jag hade fått lära känna Tracys kollegor lite mer; de nämns en del men eftersom Tracy spenderar så stor del av boken i sin hemstad blir det inte mer än så och jag får inte riktigt någon känsla för dem. Kanske är de med mer i kommande böcker.

Läst: November 2019

Betyg: 4/5

In the Darkness av Mike Omer

Titel
In the Darkness av Mike Omer (Zoe Bentley Mystery #2)

Var fick jag tag på den?
E-bok från Amazon

Vad handlar boken om?
Dr. Zoe Bentley är psykolog och expert på gärningsmannaprofiler, och har därför nyligen anlitats som konsult åt FBI:s avdelning för beteendeanalys.

I den här andra boken skickas hon tillsammans med sin kollega, FBI-agenten Tatum Gray, till San Angelo i Texas för att hjälpa den lokala polisen att ta fast en misstänkt seriemördare som begraver sina offer levande. Samtidigt oroar sig Zoe för sin lillasyster som är kvar hemma i Virginia, eftersom en mycket farlig man från deras förflutna nyligen dykt upp igen.

Vad tyckte jag?     
Som jag nämnde tidigare tyckte jag mycket om den första boken i serien om Zoe Bentley, och även den andra boken föll mig i smaken. Fallet är annorlunda från den första boken men lika spännande, och jag gillar att vi får fortsätta följa Zoe och Tatum, eftersom jag tycker om dem båda. Även några andra karaktärer från den första boken återkommer; Zoes lillasyster Andrea, Tatums farfar Marvin, deras chef Mancuso, samt reportern Harry Barry är alla kära återseenden. Samtidigt får vi möta många nya personer eftersom boken utspelar sig på en annan plats än den första.

Ett par saker störde mig: ett uppenbart villospår och ett onödigt bråk mellan Zoe och Tatum. Det var dock inte tillräckligt för att dra ned betyget.

Läst: November 2019

Betyg: 4/5

A Killer's Mind av Mike Omer

Jag inser att jag har varit väldigt dålig på att recensera böcker på sistone. Jag tror att det har att göra med att jag har en förmåga att ofta skriva väldigt långt, och då känns det överväldigande att sätta sig och skriva en hel recension. Så jag tänkte prova en variant av kortrecension som jag har sett flera andra göra; hoppas det är okej att jag lånar modellen!

Titel
A Killer's Mind av Mike Omer (Zoe Bentley Mystery #1)

Var fick jag tag på den?
E-bok från Amazon

Vad handlar boken om?
Dr. Zoe Bentley är psykolog och expert på gärningsmannaprofiler, och har därför nyligen anlitats som konsult åt FBI:s avdelning för beteendeanalys.

I den här första boken skickas hon tillsammans med sin kollega, FBI-agenten Tatum Gray, till Chicago för att hjälpa den lokala polisen med en svår utredning. En seriemördare härjar i staden, och han har fått mycket uppmärksamhet i media eftersom han balsamerar sina offer och därefter placerar dem på offentliga platser.

Parallellt får vi följa Zoes allra första "fall", då hon som fjortonåring började misstänka en bekant för de mord som nyligen skett i deras lilla hemstad. Problemet är förstås att ingen lyssnar på en fjortonåring.

Vad tyckte jag?     
Jag hade aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren innan, så jag hade noll förväntningar. Kanske var det bra, för jag blev positivt överraskad! Jag tyckte mycket om de två huvudpersonerna, Zoe och Tatum, och handlingen var alldeles lagom spännande. Jag tyckte att boken påminde lite om Criminal Minds, och det är ju en av mina favoritserier så det föll mig i smaken. I vanliga fall är jag inte förtjust i när böcker hoppar i tiden, men jag tyckte att de delar som handlade om Zoe som tonåring också var spännande, och hoppen störde mig faktiskt inte. Detta är absolut inget mästerverk, men väl läsvärd om man gillar deckare.

Läst: Oktober 2019

Betyg: 4/5

Grottmannen av Jørn Lier Horst

Titel: Grottmannen
Författare: Jørn Lier Horst
Förlag: Lind o Co
Sidor: 392

Det är december, och den erfarne kriminalkommisarien William Wisting utreder att fall med en man som hittats död på en julgransodling. Kroppen har legat länge och blir därför svår att identifiera, men bland mannens ägodelar hittas en lapp med ett fingeravtryck på. Fingeravtrycket visar sig tillhöra en amerikansk seriemördare som varit på rymmen i årtionden, och plötsligt blir utredningen mycket större än Wisting någonsin kunnat tänka sig. FBI kopplas in, samtidigt som polisen desperat försöker undanhålla för media vad som pågår eftersom de inte vill skrämma bort den seriemördare som de nu tror befinner sig i landet. Extra knepigt blir det för Wisting, eftersom hans dotter Line är kriminalreporter.

Lyckligtvis är Line upptagen på annat håll. En av pappans grannar har hittats avliden i sitt hem, och det visar sig att den äldre mannen har suttit död i sin stol framför TV:n i fyra månader utan att någon saknat honom. Det gör Line upprörd. Hon börjar fundera över hur en människa kan vara så ensam att ingen märker om han försvinner, och snart har hon bestämt sig för att skriva en artikel om ämnet. I ett försök att kasta ljus över mannen och hans ensliga liv börjar hon forska i hans uppväxt och intervjuar de få människor som en gång känt honom.

Kommentar
Jag läser mest engelskspråkig litteratur (men ganska ofta översatt till svenska, förstås), och har i ärlighetens namn ganska dålig koll på svenska författare, för att inte tala om författare från våra nordiska grannländer. Jag kan nog räkna på ena handen de böcker jag läst av norska författare, och det kan nog vara så att det här är min första norska deckare. Så det var ju trevligt att den första var så väldans bra!

Eftersom jag aldrig hade hört talas om författaren och köpte boken lite i förbifarten när det var extrapris någonstans, hade jag inte riktigt klart för mig att boken ingår i en serie. Lyckligtvis gick den utmärkt bra att läsa trots att jag inte läst någon av de tidigare böckerna i serien; det handlar främst om fallen, och inte särskilt mycket om Wistings eller Lines privatliv. Det lilla man kanske behöver veta nämns i förbigående, och jag känner inte att jag har missat något. Samtidigt gillar jag både Wisting och Line, och jag tycker att jag får ett hyfsat hum om deras personligheter trots att det inte är där fokus ligger.

Som sagt handlar boken i första hand om huvudpersonernas arbete. Det finns två parallella handlingar: polisutredningen kring den döda mannen i skogen och Lines efterforskningar för sin artikel, och jag tycker att fördelningen mellan de båda är väl avvägd. Båda delarna är mycket spännande, och jag känner aldrig att någon del av handligen tar över för mycket, vilket jag ibland kan uppleva annars. Det blir intressant direkt på första sidan och sedan håller spänningen i sig ända till slutet. Det finns gott om villospår (jag trodde jättelänge att jag hade räknat ut hur det låg till, men det visade sig vara helt fel), och sådant gillar jag.

Jag är fortfarande inne i en period där jag måste schemalägga min läsning för att det ska bli av, men den här sträckläste jag. Jag saknat känslan av att verkligen inte kunna lägga ifrån mig boken, och för det känner jag faktiskt nästan en tacksamhet gentemot författaren.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker ur den här serien, bara jag lyckas räkna ut i vilken ordning de kommer!

Betyg: 5

Love as Always, Mum xxx av Mae West

Titel: Love as Always, Mum xxx
Författare: Mae West och Neil McKay
Förlag: Seven Dials
Sidor: 320

Love as Always, Mum xxx är en självbiografisk berättelse om att växa upp med föräldrar som är seriemördare.

Världen fick upp ögonen för Fred och Rosemary West våren 1994, då det uppdagades att paret under en tjugoårsperiod gjort sig skyldiga till minst tolv mord i och omkring den engelska staden Gloucester. Offren var för det mesta ensamma tonårsflickor eller unga kvinnor som kom från svåra förhållanden och hyrde rum av paret West. De tillfångatogs, våldtogs och torterades till döds, och Fred begravde sedan deras styckade kroppar under golvet eller i trädgården på den numera ökända adressen 25 Cromwell Street.

Parets många barn var helt ovetande om vad föräldrarna hade för sig, men for fruktansvärt illa. Rose var mycket grym mot barnen och slog dem ofta, och Fred utsatte några av flickorna för sexuella övergrepp. Två av mordoffren var deras egna barn: Charmaine som var Freds dotter från ett tidigare äktenskap, samt deras äldsta gemensamma dotter Heather.

I boken berättar dottern Mae om sin uppväxt i huset på Cromwell Street, som senare skulle komma att kallas "the House of Horrors", sin kamp för att förstå och bearbeta det som framkommit om föräldrarna, och om sin relation till sin mamma Rose, som sitter i fängelse på livstid. Mae hann aldrig träffa Charmaine, men hon och Heather stod varandra mycket nära och saknaden efter den mördade storasystern löper som en röd tråd genom berättelsen.


Kommentar

Som true crime-nörd har jag tidigare hört och läst mycket om Fred och Rose West, och jag tycker att jag "kan" fallet, så att säga. Därför blev jag mycket intresserad när jag fick veta att ett av barnen skrivit en bok, och det var onekligen en fascinerande upplevelse att få läsa om dessa människor berättat av någon som stod dem nära.

I första hand handlar boken om Mae och hennes syskons uppväxt, och om hennes upplevelse av det rättsliga efterspelet när föräldrarnas brott avslöjades. Det handlar i stort mer om föräldrarna Fred och Rose West än om de ökända seriemördarna, och det tycker jag är bra. Boken ger en snabbgenomgång av brotten som gör att den som inte känner till fallet sedan tidigare kan hänga med, och för den som vill göra en djupdykning finns det mängder att läsa eller se på andra ställen. Just här är jag mer intresserad av hur Fred och Rose var som personer och som föräldrar (riktigt vidriga, visar det sig).

Jag har på sistone blivit väldigt intresserad av anhöriga till seriemördare; jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att få veta att en närstående, kanske till och med ens egen förälder, gjort så fruktansvärda saker mot andra människor. Jag tänker att även förövarens anhöriga i någon mån måste ses som offer, även om det så klart blir komplicerat när det sätts i relation till de faktiska mordoffren och deras anhöriga. Detta tycker jag att Mae West lyfter fram på ett intressant sätt i boken. Jag kände till att Fred West tog sitt liv i häktet och aldrig hann ställas inför rätta för sina brott (jag tycker för övrigt inte att detta räknas som en spoiler att skriva det här), men vad som hände sedan har jag aldrig riktigt funderat över. Tydligen är det komplicerat att hantera en död seriemördare, eftersom ingen kyrkogård vill ta emot en kista och sätta upp en gravsten på grund av den vandalisering som säkerligen följer. Och hur håller man en begravningsgudstjänst för en person om vilken det inte finns något gott att säga?

Överlag tyckte jag att boken var intressant och läsvärd, men jag är kanske inte jätteimponerad av språket. Jag förstår ju att Mae West har fått hjälp att skriva boken, främst av Neil McKay som står som medförfattare men säkert även av andra, och kanske är det därför som jag tycker att språket då och då känns lite platt. Istället för inlevelsefullt blir det ibland ett uppradande av fakta och händelser, och det stör lite. Jag tyckte även att det inledande kapitlet var något rörigt, och jag blev till och med lite förvirrad trots att jag kände till fallet sedan innan.

Men trots detta rekommenderar jag boken varmt, även till den som inte känner till Fred och Rose West sedan tidigare. Det är en intressant skildring av hur det kan vara att växa upp i en dysfunktionell familj, att sakna en förlorad familjemedlem, och att hantera att ens familj plötsligt blir känd för alla i hela landet av den vidrigaste orsak man kan tänka sig.

En sak som bör påpekas för den som inte känner till fallet innan hen läser boken, är frågan om Roses skuld. Efter att paret West åkte fast försökte både Fred och Rose friskriva Rose från all skuld och hävdade att Fred själv begått morden och att Rose inget vetat. Under många år trodde dottern Mae på detta, även långt efter att de andra barnen accepterat att så nog inte var fallet. Detta har ett stort utrymme i boken, och det verkar nästan som att Mae fortfarande inte riktigt accepterat att Rose var lika inblandad som Fred. Eftersom detta är hennes berättelse framstår det ibland som att det råder tveksamheter kring Roses skuld, men såvitt jag förstår är det belagt att Rose kände till morden och deltog i majoriteten av dem.

Som Roses egen advokat uttrycker det i en dokumentär om fallet som jag såg nyligen: "I wouldn't sleep at night if I was convinced she was innocent. And I do sleep quite well at night."

Överlevaren av Nora Roberts

Titel: Överlevaren (Shelter in Place)

Författare: Nora Roberts

Förlag: Albert Bonniers förlag

Sidor: 576

En sommarkväll 2005 befinner sig både Simone Knox och Reed Quartermaine, helt ovetande om varandras existens, på ett köpcenter i Portland, Maine. Simone och hennes bästa vänner ska gå på bio, och Reed jobbar på en restaurang. Plötsligt utbryter skottlossning: några ungdomar har tagit sig in på köpcentret med vapen, och under åtta minuter skjuter de med rop och skratt ihjäl så många oskyldiga människor de kan.

Många år senare kämpar Simone fortfarande med att bearbeta det hon varit med om. Hennes tillflyktsort är mormoderns stora hus på Tranquility Island, och hon finner tröst i konsten. Det är där på ön som Simone möter Reed. Även Reeds liv påverkades naturligtvis av massakern, och inspirerad av Essie McVee, den första polisen på plats, bestämde han sig för att bli polis. Nu har Reed upptäckt att flera av de överlevande från massakern har dött under mystiska omständigheter, och han misstänker att det är någon som är ute efter dem.

Kommentar

Jag läste boken på engelska i somras, men så såg jag att den precis släppts på svenska och tänkte att det kunde vara läge att recensera den.

Jag har tidigare läst ganska många böcker av Nora Roberts, och tycker att de håller en något ojämn kvalitet. Hennes böcker ligger vanligtvis någonstans mittemellan deckare och romance, men jag är inte alltid så värst imponerad av just deckaraspekten; handlingen är ofta ganska förutsägbar. Med det sagt tror jag att jag generellt har gillat hennes nyare böcker mer än de äldre.

För jag har faktiskt tyckt om många av hennes böcker också, och just den här var riktigt bra! Till skillnad från de flesta av Roberts böcker jag har läst upplever jag att denna fokuserar mer på just det som rör deckargenren än romance, och den gör det på ett bra sätt. Det tar ett bra tag innan Simone och Reed ens träffas, och vi får lära känna dem båda ordentligt på varsitt håll först, vilket jag uppskattar.

Antagonisten presenteras också tidigt, och läsaren vet nästan hela tiden vem den personen är och vad hen har för sig. Egentligen föredrar jag när jag inte får veta sådant i förväg, men här fungerar det bra och stör mig inte så mycket.

Bokens inledning, där läsaren får följa massakern på köpcentret, är väldigt välskriven och därför mycket obehaglig. Som lärare och också en allmänt nervös person tänker jag ibland på de skolskjutningar som vi i Sverige (än så länge) varit förskonade från, och det är ingen rolig tanke; jag känner mig helt och hållet oförberedd inför en sådan situation. Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna skydda mina elever? Mot den bakgrunden känns den inledande sekvensen som ett slag i magen; jag kan riktigt känna den totala paniken och förvirringen hos offren, och det hela blir mycket effektfullt.

Allt som allt gillade jag boken mycket, och jag rekommenderar den verkligen.

Betyg: 4,5

(Dock är jag lite fundersam över den svenska beskrivningen; har den som skrivit den verkligen läst boken? Jag har läst både baksidestexten och några officiella beskrivningar från bl.a. förlaget, och dessa korta texter lyckas innehålla flera faktafel angående handlingen. Mycket märkligt!)