Tack för mig!

Det är dags för mig att fira 100 000 besökare!
Tack så hjärtligt för att ni läst och förgyllt min tillvaro med glada kommentarer.

Som ni kanske märkt har jag varit riktigt dålig på att blogga den sista tiden, intresset finns inte längre och jag har bestämt mig för att låta alla de andra fantastiskt duktiga bloggarna få inspirera mig istället för att försöka göra det själv.

Tusen tack för den här tiden!

/ Frida

Nu igen?!

Hur kul är det att betala elräkningen efter den här vintern?
Antar att det är som att dra av ett plåster, bara att göra det snabbt och effektivt.

Men jag drar mig och inser att jag minsann måste blogga för att jag fortfarande har en julgran på min förstasida. Ett tydligt tecken på att man uppdaterar bloggen för sällan.
Och det måste ju åtgärdas, snarast;-)..

Bjussar på hemmet, på riktigt. Utan piff. Håll till godo.

/ Frida

Vet ni..

Om man ligger still i soffan när solen skiner och låtsas att det är vår, så ser man inte alla dammråttorna..

Är inte alls inne på hemmet just nu.
Det känns som om jag för varje barn jag får får en mer tolerant nivå för stök.
Men första sonen hade jag precis blivit vuxen och ägnade mig åt att vimma diskbänken så den sken.
Med tvåan städade jag trots att jag var så trött att ögonen höll på att falla ihop.
Med trean tyckte jag att det var trevligt att ha det städat men insåg att jag inte hade lust och ork att plocka hela tiden.

Nu med lille herr fyran så njuter jag av min tid, städar när andan faller på och tjurar en liten stund för att det blir stökigt med en gång igen. Annars ser det ut som det gör, och jag vägrar att få dåligt samvete för det!

Snart snart kommer nog våren..
Och då får jag stå ut med att dammråttorna syns!
/ Frida

Lite visset..

Familjen har vinterkräksjukan!
Det är nu man märker av att man trots allt är en ganska stor familj.
Fyra av sex har haft den och nu hoppas vi på att de två sista kan låta bli att få det.
Håll tummarna är ni snälla!
Allra helst ser jag att minsta hjärtat kan slippa.
Det blir så galet kletigt när bebisar drabbas.

Det enda positiva är att jag gått i mål!
Spinkig sparris, jajjemen!
Tyvärr hinner självbilden inte med och jag har svårt att se
att jag blivit smal. Skymtar det ibland och blir förvånad över
att det är jag. Men jag kommer nog ikapp..

/ Frida