Tematrio - nyårslöften 2013

Lyran frågar i årets första tematrio efter bokrelaterade löften för läsåret 2013.

Jag har redan nämnt två på facebooksidan, men det skadar väl inte att skriva ner dem här också så att jag inte förtränger dem under året :-)

2013 ska jag...

... läsa minst en bok av Hans Lidman. Det är ju pinsamt att bo så nära hans hus och inte ha läst en endaste bok av denne lokala författare.

... försöka övertala min man att börja låna fler böcker på biblioteket istället för att vara med i en massa bokklubbar. Huset blir ju så fullt och högen med böcker som ska läsas på hans nattduksbord växer sig farligt hög :-)

... vara med och ordna minst en, och gärna fler BokSPAningshelger på AlftaQuren.

Dessutom ska jag läsa bara de böcker jag själv VILL läsa och inte ta emot recensionsexemplar, som jag inte är helt säker på att jag vill läsa.

Får en bok sluta hur som helst?

Får en bok sluta hur som helst? Har författaren ett ansvar gentemot läsaren? Eller bara mot konsten? Det sista antar jag...men ibland hyser man vissa känslor gentemot en författare när boken inte slutar som man har tänkt sig!! Sitter här och är lite sur på författaren och känner mig snuvad på konfekten. Kanske ska jag se det som en gåva från författaren, för förutsägbara slut är trist...eller? Ibland är det skönt att veta vad man får...ibland vill man bli överraskad.

Just nu sitter jag med sinnet fyllt av frustration över ett slut som hade behövt något förlösande. Och det efter gårdagskvällens uppslitande avslut av Dowton Abbey. Så här i slutet av året får det en speciell klang. Det är något ödesdigert med slut. Hela 2012 har vi överrösts av Mayaindianernas kalender med jorden undergång i december. Vissa menar att slutet på kalendern bara är ett tecken på att något nytt tar sin början. Så kan det även var med böcker med slut som lämnar spår i sinnet. Ibland kan det vara så att bokens slut bara är tankens början.

Med den inställningen ska jag möta 2013. Det har varit ett himlans bra litterärt år för mig, med bland annat Bokmässa och BokSPAning...så jag ser inte att det är något som slutar i och med nyårsafton, utan något nytt som börjar. Jag är nyfiken.

Finns för övrigt en bok som heter: "Slutet på boken är bara början - om läsarsamtal, bokcirklar och bibliotek" av Nina Frid. Jag ser fram emot ett år fyllt av boksamtal!

Till att börja med önskar jag att fler skulle vilja bokprata med mig om Livet efter honom, av Moyes i Läsklubben. Många tankar som hänger lite lösa där och som skulle behövas ventileras.

Däremot är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att följa Downton Abbey...

Årets 10 feelgood-favoriter

Så här i slutet på året stötte jag på frågan vilken som är den bästa bok jag har läst i år. Eftersom jag har väldigt svårt för att bara nämna EN bok, så tänkte jag göra en fem-i-topp-lista....men inte ens det gick :-)

Det blev en hel 10-i-topplista utan inbördes rangordning:

• En nypa salt
• Livet efter dig
• Boken om Joe
• Krokodilernas gula ögon
• Små solfåglar långt borta
• Blomsterspråket
• Alla mina vänner är superhjältar
• Drömhjärta
• Jacobs värld
• Nästan hemma

GOTT NYTT ÅR!

(Kinesisk nyårs-petshop-drake)

Årets litterära höjdpunker - Feelgoodbibliotekarien goes Facebook, Bokmässa och BokSPAning

1. Bok- och biblioteksmässan
Äntligen, efter många år som boknörd och 12 år som bibliotekarie, blev jag äntligen av med bokmässeoskulden. Att besöka mässan var en överväldigande upplevelse, som jag gärna gör om. Trist att jag inte kom med som bloggambassadör 2013, men kanske nästa gång!?

2. BokSPAaningspremiären på AlftaQuren
Det började med en tanke...och nu har jag tillsammans med arbetskamrater och andra samarbetspartners förverkligat min idé. Så nu finns möjligheten att få åka iväg på en skön läshelg och träffa likasinnade även i min del av landet. Jag ser fram emot fler BokSPAningshelger 2013.

3. Samarbetet med Karin på Enbokcirkelforalla.se
Det var tack vare Karin Bergs föredrag om sociala medier för bibliotekspersonal som gjorde att jag fick tillbaka min blogginspiration. Det har också varit jättekul att bolla idéer med dig, Karin, inför BokSPAningarna och jag hoppas det blir mer av det samarbetet. Det var också en stor ära att bli tillfrågad av dig om att bli Läsklubbens första gästbloggare. Bugar och tackar...även om jag inte har leverererat så många inlägg...än.

4. Bloggintervju med författaren Cecilia Samartin
Bazar förlag, som uppmärksammat att jag bloggat om Cecilia Samartins böcker, frågade mig om jag var intresserad av att intervjua Samartin via telefon när hon skulle besöka Norge. Jag höll på att ramla av stolen av lycka och overklighetskänslor i informationsdisken när jag fick frågan på telefon :-) Jag fegade ut och vågade mig inte på en telefonintervju och skrev ner frågor till författaren istället.

5. Gästbloggare på Bokhoras systerblogg Bookie
Under de sista dagarna innan tiden gick ut råkade jag på Bookies gästbloggartävling hos Bokhora. Jag skrev snabbt ihop ett svar, mest på måfå för jag trodde aldrig att jag skulle vinna en veckas gästbloggartid hos Bookie...men det gjorde jag! Här är mina inlägg därifrån.

6. Feelgoodbibliotekarien goes Facebook och Hemsida
Efter Karin Bergs föredrag, som jag nämnde tidigare, blev jag sugen på att flytta över Feelgoodbibliotekarien även till Facebook och redan har sidan över 200 gillare. Efter en kort webbskola för dummies blev jag även med hemsida där jag har samlat mitt bokliv i de sociala medierna.

Vad ska Feelgoodbibliotekarien ta sig för 2013 måntro?

Inbox(1) av Daniel Glattauer - perfekt jullektyr

Långa lediga lata julfrukostar kräva perfekt jullektyr! Inbox(1), av Daniel Glattauer passar perfekt in i den kategorin. Redan på första sidan dras jag in i den kvicka brevväxlingen mellan Emmi och Leo. Av misstag råkar Emmis mail komma till Daniel och med språket som gemensam nämnare fortsätter de att maila varandra och ett sorts beroende växer fram. En dag utan mail från den andre räknas som en dålig dag.

Jag småler när jag läser om Emmis felskickade mail och tänkter att jag skulle kunna göra precis samma sak :) Eftersom jag är lite hastig ibland så händer det att mail kommer fel. Bland annat råkade jag avslöja planerna för min kompis hela möhippa...oops! När jag köpte en möbel via nätet slant jag på tangenterna så fakturan kom till en kille med samma namn som min man. Tog ett tag att reda ut :)

Språkpsykogram var ett okänt ord för mig innan jag läste Inbox(1). Emmi menar att Leo använder sig av det för att begripa sig på vem Emmi verkligen är. Båda läser de in olika saker i den andres text för att förstå sig på den nya brevvännen. Lär man känna den rätta personen genom text? Är det sitt rätta jag man presenterar i en mailbrevväxling? Hur blir det när man träffas IRL? Och var går gränsen för otrohet? Många frågor dyker upp under läsningen...som fortsätter nu.

Tack Printz Publishing för perfekt jullektyr!

Bibliotekspralin nr 17: Livet efter dig av Jojo Moyes

Först en varning om ett långt inlägg med en del avslöjanden om bokens slut. Så vill du inte vet hur det går så kan du sluta läsa efter första stycket.

Tanken var att jag tänkte smälta boken lite innan jag skrev...men nu sitter jag här och skriver ändå. :-)  Jag tyckte så mycket om Livet efter dig och den förtjänar en bra recension. Som du kanske redan märkts å gillar jag ju den här sortens böcker och höjde En dag till skyarna. Livet efter dig är ännu bättre så nu vet jag inte hur högt jag ska hissa den :-)

Det jag gillar är att Moyes blandar humor med ett allvarligt tema. Den hårda och osentimentala jargongen mellan Lou och Will är så uppfriskande. Till en början oroar sig Lou för HUR hon ska bete sig med en funktionshindrad person. De tankarna är hon inte ensam om och jag gillar hur vi läsare får vara med om hennes resa från att se funktionshindrade personer, som något helt främmande, till att tycka att kroppen är det minst intressanta med Will. Moyes sätter också fingret på känslan när man känner sig malplacerad i ett nytt sällskap eller i ett ovant sammanhang. Will påpekar att det är så han känner det jämt.

Kärleken mellan Lou och Will växer långsamt fram, även om Will menar att han blev förtjust i henne första gången de sågs. Deras kärlek beskrivs på ett lite annorlunda vis än vad man är van med i romantiska berättelse. Det är så befriande att läsa om en ostereotyp kärleksrelation, även om jag snabbt listade ut hur det skulle gå. Även i En nypa salt är kärleken lite ovanligt beskriven och har inte den centrala rollen som den vanligtvis har i en relationsroman.

Jag undrar om det ens skulle ha blivit något mellan dem om de möts innan Wills olycka. Lou och Will är ju helt olika varandra både som personer och i deras sätt att leva sina liv. Orten de bodde på verkar vara uppdelad och de umgicks nog inte med samma människor, men ändå tycker man att de borde ha träffats någon gång tidigare. Men som Lou uttryckte det så fint: att de kvinnor Will träffade tidigare var sådana kvinnor som kände av ett fett representationskonto på mils avstånd :-) och till den kategorin räknas absolut inte Lou.

Will förändrade Lou samtidigt som Lou förändrade Will och någonstanns där emellan fann de varandra. De levde tätt inpå varandra och en slags intimitet växte snabbt fram mellan dem. Will fick verkligen Lou att blomma ut, att ta vara på livet, trots de motgångar hon varit med om. Will beskrev det så fint att han gillade Lou från början för att hon är en sån person som inte kan hålla inne med sina känslor. Jag tänker att det måste ha varit skönt för Will att träffa på en sådan ärlig människa när han hamnat i en oönskad situation där han säkert bemöts med silkeshandskar och blivit "pratad över huvudet" med.

Jag har haft problem med att komma ihåg titeln, är det Livet FÖRE eller EFTER efter dig, som boken heter? Livet EFTER det är ju det som borde komma i del 2. En fortsättning skulle inte sitta helt fel. :-) Samtidigt förstår jag att livet EFTER blir ju helt annorlunda för Lou. Will hjälpte henne på traven med självkänslan,  fick henne att få ändan ur vagnen och att bli hungrig på livet. Samtidigt tänker jag att livet FÖRE betydde så mycket för Will. Det var den han var FÖRE olyckan, som han tyckte var den RÄTTA Will. Som läsaren kan jag få tänka tanken att en annan sida av Will kom mer till sin rätt EFTER olyckan. Då tänker jag att han blev mer ödmjuk, tänkte mer på "mjuka" värden i livet än rikedom, jobb och ytliga kärleksrelationer.

Det är intressant författaren tar upp ämnet dödshjälp och låter olika åsikter om dödshjälp komma från olika personer i boken. För Lous mamma är det ett mycket känsligt ämne och det är  djupt rotat i henne att det är förkastligt. I Wills föräldrar ser man även skillnader. Pappan verkar vara lite mer förstående för Wills beslut, än mamman. Jag känner verkligen Lous frustration! Hennes kärlek borde väl räcka!!? Man förstår styrkan i Wills beslut när inte ens kärlek räcker för att han ska välja livet.

Själv känner jag mig lite kluven till dödshjälp. Det är ju varje människas rätt att bestämma över sitt liv och jag tycker att alla ska ha rätt att avsluta det i en situation som Wills, OM det finns tillräckligt som styrker att personen är psykiskt stabil och verkligen vet vad hen vill. Samtidigt så tänker jag att livet tar ju slut förr eller senare ändå och att leva ett begränsat liv vore bättre än inget alls. Jag tycke att det beskrevs så fint i Själamakerskan; att varje människa får hjälp in i livet (vid förlossningen) där barnet, i bästa fall, välkomnas till en varm, trygg miljö i närvaro av familjen. Varför ska då en människa inte kunna få samma hjälp i slutet av livet i familjens trygga famn?

Jag har tidigare läst Det skyddande regnet av Moyes och måste väl erkänna att jag då gav henne en plats hos gänget McKinley, Roberts, Binchy mf.l. Jag har väl inte direkt gömt mig bakom skämskudden, men har inte skyltat med att jag har läst den boken. Men jag har hela tiden funderat på varför det inte har dykt upp flera böcker av Moyes. Jag fastade för mysigheten i boken och det var något i  hennes berättarstil  som tilltalade mig. Därför blev jag extra glad när hon nu dök upp bland ett av mina favoritförlags nyheter och jag kommer nu glatt ut ur garderoben och känner mig stolt över att ha känt igen en stjärna på feelgoodhimlen :-)

Moyes intar numera en framskjutande plats bland mina feelgoodfavoriter. Jag ser fram emot att läsa mer av Moyes i framtiden och skulle kunna tänka mig att hon tillsammans med  John O´Farrell och David Nicholls skulle kunna få till en storslagen feelgoodroman eller varför inte a-hell-of-a-good brittisk TV-serie.

Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka var inte alls som jag hade föreställt mig. Den var varken bättre eller sämre, men den var annorlunda. Jag hade väntat mig EN kvinnas berättelse, men möttes av en MÄNGD berättelser som bakats i hop som likt en spettekaka. Det går inte att särskilja vilka ord som kommer från vilken kvinna. Mening efter mening fylls sidorna av många anonyma kvinnors helt olika öden och upplevelser av att lämna Japan och komma till USA:s västkust under mellankrigstiden. Det tar ett tag att vänja sig med beskrivning efter beskrivning av båtresan, mötet med mannen och så vidare, men efter några sidor har jag fått in rytmen. Det är som att man får flera historier i ett. Fastän alla bokens kvinnor hade det gemensamt att de kom som postorderbrudar, beställda av invandrade japanska män, så var den ena kvinnans öde olika de andras. Eller kanske kan man säga att det är ett gemensamt levnadsöde som beskrivs ur många olika vinklar. Vissa blev lyckliga, andra inte, vissa genomled, vissa blev starkare, vissa dog, vissa blev hemskickade...

Under läsningens gång funderar jag på hur författaren har gjort research inför boken. Nästan alla meningar innehåller ett oss eller ett vi. Ibland är en kursiverad mening med ett "jag" insprängd mitt i ett stycke. Det känns som att just de meningarna skulle kunna vara autentiska och tagna från verkliga brev skrivna av någon japansk kvinna från mellankrigstiden.

Det är helt knäppt, men jag får associationer till Pija Lindenbaums bok Else-Marie och småpapporna när jag läser boken. För dig som inte har läst om Else-Marie, så kan jag berätta att hon istället för en vanlig pappa, har hela sju stycken småpappor och man kan ju tänka sig hur det låter när de talar i mun på varandra vid frukostbordet :-) Kvinnorna i Vi kom över havet överröstade inte varandra. Författaren ger på det här sättet alla röster en egen plats.

Jag kommer även att tänka på Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, som utspelar sig några år senare, men som också handlar om asiatiska invandrare i västra USA och hur de sätts i läger när kriget kommer. Familjerna får lämna eller gömma allt som påminner dem om hemlandet i en gammal hotellkällare. Det var även i den boken hjärtslitande att läsa om människor som tvingas bryta upp och skiljas från sina familjer och kära ägodelar från hemlandet.

I både Vi kom över havet och Hotellet i hörnet av bitter och ljuv uppmärksammas en del av historien som, i alla fall inte jag, visste så mycket om tidigare. Rädslan för de som är "annorlunda" och som kommer utifrån finns överallt och i olika former. Vi som lever i dag behöver bli påminda om det och kan lära oss mycket av sådana här berättelser.

Ännu en titel som jag tänker på under läsningen är Annonsflickan från Odessa, som också handlar om kvinnor, som av nöden eller av hopp om en bättre framtid,  luras till USA av mer eller mindre oärliga män. Liksom våra svenska emigranter som ofta fick höra om guld och gröna skogar på andra sidan Atlanten, men som sedan i många fall möttes av en helt annan verklighet när de väl var på plats.

Den förtrogne av Hélene Grémillon

Det är något speciellt med brevromaner! Den förtrogne är en blandning av traditionell roman och brevroman. När jag läser Den förtrogne av Hélen Grémillon, kommer att tänka på Håkan Nessers Kära Agnes!, kanske tack vare thrillerkänslan i båda böckerna. Spänningen finns närvarande som ett filter över hela boken och man drivs till att läsa nästa kapitel...och nästa...

Boken utspelar sig växelvis under 2:a världskriget och 70-talets Paris. Precis när huvudpersonen Camilles mor dött börjar hon få långa handskrivna brev, utan avsändare. Allt eftersom breven trillar in börjar hon tro att det är en författare som vill komma i kontakt med henne, för att förlaget där hon arbetar ska ge ut dennes roman. Ju fler brev som kommer desto mer nystas Camilles egen historia upp och hon förstår att breven verkligen är till just henne.

Historien som rullar upp visar sig vara tragisk och handlar bland annat om en kvinnas desperation över att få ett barn. Hon blir som en paria och dras på grund av barnlösheten allt djupare in i isolering. Att vara ofrivilligt barnlös, när samhället förväntade sig att alla avlade så många barn som möjligt för att kompensera förlusterna av liv under 1:a världskriget, kan inte vara lätt. Kvinnan i fråga läser böcker, som är 50 år gamla, och försöker använda alla dess mer eller mindre udda huskurer för att bli med barn. Bland annat beskrivs det hur ofruktsamma kvinnor flockades kring en giljotinavrättning för att få sina kjolsfållar nedblodade. Tydligen skulle det vara ett sätt att motverka den ofrivilliga barnlösheten.

Boken rymmer även en kärlekshistoria mellan två ungdomar, som följts åt under sin  uppväxt. Berättarperspektivet skiftar under bokens gång och man får följa fyra människors tragiska öden. Sådana grepp kan vara lite förvirrande, men jag tycker att författaren lyckas bra med att hålla isär de olika rösterna.

Den här boken tror jag inte att jag lyckas klämma in i feelgoodgenren på något sätt (men det visar ju bara att jag inte här HELT insnöad på feelgood, eller hur? :-)). Feelgoodkänslan skulle då vara att en god läsupplevelse i sig, som den här boken varit för mig, får en att må bra.

Forum förlag skriver så här om boken: "Den förtrogne är en psykologisk spänningsroman om stark vänskap, svartsjuka, hämnd och försoning".  Vad mer kan man önska sig, tänker jag! Det här är författarens debutroman och det lovar ju gott för framtida läsning!

Stringhyllan har också läst Den förtrogne av Hélen Grémillon. Du kan provläsa en bit ur boken här! 

Slutligen måste jag få säga att jag gillar omslaget. Det får mig att minnas en viss episod ur boken.

Och allra sist, efter att ha läst klart den sista tredjedelen av boken (när det gäller den här boken var det kanske inte helt rätt att skriva om boken när jag inte hade läst klart hela) , WO"!! Vilken snygg vändning och vilket avslut! Hade det varit en film hade jag absolut ställt mig upp och applåderat och busvisslat under eftertexten! 

Jonas Gardell vs Jonathan Tropper

Det är lite förvillande att läsa två böcker samtidigt, som dessutom berör samma tema och innehåller liknande berättelser. Den ena boken är  Boken om Joe av Jonathan Tropper och den andra är Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det känns nästan lite hädiskt att jämföra Gardells bok med Troppers på något vis, (Gardell är ju alltid Gardell och i en klass för sig) men jag gör det ändå.

Båda böckerna handlar om unga homosexuella mäns uppväxt och utsatta tillvaro. Troppers bok är lika roligt skriven som Gardells är allvarlig. Gardell använder minsta möjliga antal ord och lyckas ändå förmedla så mycket mellan raderna. Tropper använder tredubbelt så många ord och humoristiska formuleringar här och där, som får en att dra på mungiporna mest hela tiden, trots dystra händelser. Han har en sorts "grabbig" och tuff jargong i språket som också passar huvudpersonen perfekt. Visst kan man tycka att Tropper skämtar bort ett viktigt ämne, men jag tycker tvärt om. Humor kan vara förlösande och göra ett tungt ämne lite lättare att ta in. Å andra sidan är Gardells bok så välskriven och skarp att man slukar den utan problem trots tyngden och allvaret.

Båda författarna utgår från småstaden och hur man lätt tilldelas olika roller som är svåra att bli av med. I båda böckerna kämpas det med att stå emot mobbning och att få vara den man är och inte den folk tycker att man ska vara. Även de homosexuella männens relation till sina föräldrar har liknande drag. Relationen är inte helt frisk och i båda böckerna ligger religionen i vägen och förhindrar föräldrarna att acceptera att deras barn är homosexuella.

Jag tyckte väldigt mycket om båda böckerna och kan varmt rekommendera dem! Jag är nyfiken på vad Jonas Gardell tycker om Boken om Joe. Hoppas på att få läsa om det framöver.

Jag har tidigare bloggat om Troppers två andra böcker som har kommit ut på svenska; Sju jävligt långa år och Konsten att tala med en änkling. Jag håller tummarna för att fler av hans böcker översätts till svenska. Tropper är en mästare på att röra sig kring livets mörka sidor fast med en lätthet, värme och charm som gör att man skrattar mitt i det hemska. Det är feelgood för mig!

Jag blir hungrig av att läsa En nypa salt

Blir du hungrig när du läser om mat? När jag läser En nypa salt av Maria Goodin blir jag så sugen på sufflé, lönnsiraps- och pecannötsmuffins och passionsfruktkaka...Dreglar du också nu? :-) Förlaget beskriver boken som ett: "Brittisk relationsdrama i köksmiljö" och det stämmer på pricken.

Megs mamma är lite speciell. Hon försitter inte en chans att få använda sin fantasi och oftast rymmer den referenser till något ätbart. Meg har sedan födseln matats med de mest häpnadsväckande historierna; hennes första tand var så vass att mamman använde henne som konservöppnare, hon drack så mycket mjölk att de hade en ko ståendes bredvid sängen. När modern är döende flyttar Meg hem och tar hand om henne. Frustrationen över att inte veta något om sin far och sin bakgrund börjar gå henne på nerverna.

Meg har för länge sedan tröttnat på sin mors fantasifulla lögner om hennes uppväxt och har ett förhållande med en man som är moderns totala motsats. Moderns beskrivning av förälskelse rymmer sprakande stjärnor, elektricitet, glittrande moln av stjärnstoft och känslor av att falla; "De säger att man faller handlöst för någon när man blir förälskad, för det är precis vad man gör; man faller långsamt, länge. Jag började falla samma stund som din pappa omfamnade mig, och jag fortsatte att falla i flera dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle få fast mark under fötterna igen".

Meg förklarar hur det är med sin pojkvän; "Med Mark är det inte som att falla, det är raka motsatsen, som att bli infångad och nedsatt på jorden igen. Allt är plötsligt självklart. Alla varför har ett svar, alla mysterier har en lösning. Det är som att hitta hem när man varit vilse, eller som att få svaret på en gåta man kämpat med länge. Det får inte jorden att snurra, det får den att stanna".

Men så dyker den charmerande trädgårdsmästaren upp...

En nypa salt påminner mig om Chocolate, av Joanne Harris, med alla matreferenser och det där lite magiska i tillvaron. Eftersom jag själv är lite förtjust i att drömma mig bort, trolla med ord och att inte ta allt så bokstavligt så tycker jag mycket om Megs excentriska mor. Jag har nu läst ungefär halva boken och kommer att läsa fortsättningen långsamt under andakt så att den räcker länge, länge...

En nypa salt är utgiven av Printz Publishing som ger ut "intelligent underhållning och feelgood-berättelser som är lättillgängliga, men också välskrivna och smarta - och gärna roliga". Den här boken är ännu en mitt-i-prick-utgivning av förlaget som gav ut En dag av David Nicholls.

Salvadorena av Cecilia Samartin

Salvadorena av Cecilia Samartin är en varm berättelse om osjälvisk kärlek och sköra familjeband. Kärlek och ondska nystas in i varandra. Boken går i samma ton som hennes övriga böcker. Det handlar om landsflykt, utsatthet, kärlek, och familjeförhållanden.

Boken utspelar sig till en början i El Salvador där den lilla flickan Ana upplever inbördeskrigets hemskheter på nära håll. Flera gånger rycks hon abrupt upp ur sin trygga tillvaro och kastas in i nya sammanhang. Helt ensam utan sin familj tas hon om hand av en nunna och hamnar i ett kloster där hon trivs utmärkt, men hon får rådet att pröva på verkligheten utanför klostret innan hon tar på sig nunnedoket för resten av livet. Ana får plats som barnflicka hos en familj med en blänkande ren fasad, som senare visa sig ha mycket stora sprickor.

Ana blir familjens trygga punkt och finner en ny tillhörighet. Samartin exprimenterar med olika familjekonstellationer. Hur kan en familj se ut? Vad måste man offra för att få vara en del av en familj? Kan ett ensamt utsatt barn, med en tung historia i ryggsäcken, finna sig själv och tryggheten genom att tas upp i en "familj"? I Anas fall tycks det vara så. Det här är ett av bokens nyckelteman: Hur ens bakgrund och uppväxt påverkar vem man blir som vuxen. Ett annat hur kärlek kan växa fram sakta, sakta...och att en människa kan vara beredd ge mycket av sig själv för kärleks skull.

Familjen Trellis består av en rad intressant uppbyggda karaktärer. Mr Trellis som visar ett stenansikte vid första anblicken, visar sig vara mjuk på insidan. Mamman i familjen, Ms Lillian, är en nyckelperson i berättelsen. Den hon är och det hon gör påverkar dem alla. Man kan väl säga att Samartin har gett henne alla dåliga sidor en människa kan ha. Hon beskrivs som en fåfäng och ganska vedervärdig person som bara tänker på sig själv. En dag hittar Ana henne gråtandes. Ana befarar att det har hänt något riktigt hemskt, men Ms Lillian har bara upptäckt att hon börjat få gråa hårstrån. Hon är en kvinna som hellre har en fin trädgård än tänker på sina barns säkerhet. Ana förstår att ms Lillians "fåfänga var hennes främsta källa till njutning och smärta". När Samartin sätter ms Lillians fåfänga i perspektiv till krigets fasor blir skilllnaderna desto större.

Nunnan Josepha, som är som Anas fostermor, väntar förgäves på att Ana ska ansluta sig till henne i New Mexico, men varje gång hon är på väg behöver familjen Trellis henne. Genom hela boken finns hennes väntan där och kanske ännu mer Anas bortförklaringar. Hon sätter sig själv åt sidan och gör allt för familjen Trellis. Tänk att en ung kvinna med svåra trauman bakom sig kan hela en hel familj.

Det är något i Samartins böcker som får mig att tänka på Isabell Allende, en av mina favoritförfattare. Är det det latinamerikanska temat som gör det...eller själva berättarstilen? Jag tycker om Samartins språk. Det är enkelt samtidigt som det är målande och hon får en att känna en stark närvarokänsla.

Cecilia Samartin har många läsare i Norge och har legat före Dan Brown och Stieg Larsson på topplistorna. Än verkar inte Sverige fått upp ögonen för Samartins berättarkonst. Hur kan det komma sig? I dagarna kommer Samartin till Norge och gör en två veckor lång turné i vårt grannland. Jag kommer att följa henne på Twitter. Tråkigt att hon inte kommer till Bokmässan i Göteborg i år när jag ska dit. Det ska i alla fall bli roligt att läsa om Drömhjärta och bokprata kring den på BokSPAning i höst.

Jag tycker att Drömhjärta är Samartins starkaste bok hitills. Salvadorena är bra den med, men jag saknar den varma känslan som fanns i Drömhjärta och kulturkrockarna som sker när man möter ett nytt land. Salvadorena är ändå en bok jag slukade och njöt av och jag läser gärna fler böcker av Cecilia Samartin. Hon har arbetat som psykoterapuet. Jag undrar om hon har en baktanke med sina böcker? Vill hon få oss att tänka över våra liv och släktband? Få oss att njuta av det vi faktiskt har? Ja, jag tror det. Jag tror att hon vill få oss läsare att må bra helt enkelt.

Det ska bli kul att höra vad Moi!, What You reading? och Boktok73 tycker om böckerna de vann i utlottningen.

Porträttet av Dig

Porträttet av Dig av Isabel Wolff är ren och skär feelgood - varmt, intelligent, intressant, överraskningar och ett persongalleri som gör att man känner sig som hemma i en tv-serie från BBC. Boken framkallar kanske inte skratt eller tårar, men en skön känsla och jag blir underhållen från första till sista bokstaven.

Porträttet av Dig föll jag för så fort jag såg omslaget. Så smakfullt! Sen kom jag på att jag läst Isabel Wolff tidigare och när jag gick tillbaka och kollade inlägget om Vickis vintagebutik blev jag förvånad över vilken sval recension jag skrivit. I mitt minne var den bättre och jag har rekommenderat den hej vilt på jobbet. Ingen (vad jag hört) har blivit besviken. Vintagekläderna dyker förresten upp även i den här boken.

Porträttet av Dig handlar mycket om porträttmålning eftersom huvudpersonen Ella, är konstnär och målar just porträtt. Inte visste jag att det kunde vara ett sånt faschinerande yrke. Bara den delen av berättelsen är intressant och som jag har sagt tidigare tycker jag om när man får lära sig något nytt samtidigt som man får sig en bra berättelse till livs. Ansikten beskrivs på de mest detaljerade och varierande sätt och jag börjar själv att se på människors ansikten på ett annat sätt. Ellas intention är att ge liv åt personens känsloliv i porträtten och sittningarna med olika uppdragsgivare utvecklas till rena terapistunderna...för båda parter. Ella kommer så nära personerna hon målar, vilket nog är lätt när man sitter och stirrar på varandra flera timmar i sträck :-)

Ellas pappa lämnade familjen när hon var sex år och hon försökte teckna pappans ansikte från sitt minne om och om igen. Så fort Ella frågade sin mamma och ville veta var hennes pappa tagit vägen möttes hon av undvikande svar. Ju längre in i berättelsen man kommer desto fler hemligheter uppdagas...och det var inte alls som jag hade föreställt mig. Jag blev överraskad och det ger boken flera pluspoäng. Relationen barn och förälder tar nästan mer plats än det romantiska inslaget och det gör historien mer trovärdig på något vis. Kärleksrelationen finns där nästan hela tiden, som ett undertryckt pirrande, men tar aldrig överhanden. Ella blir kär i sin lillasysters fästman och gör allt hon kan för att ingen ska märka det. Som läsare får man följa hennes pina och disciplinerade avståndstagande...ibland är det på gränsen att hon faller dit...men så...

Som jag skrev tidigare i ett inlägg så bloggar jag helst om böcker jag läser medan jag har dem i färskt minne. Allra helst redan innan jag har läst ut dem. Så är nu fallet med Porträttet av Dig. Jag vill suga på pralinen så länge det går. Skulle det inte sluta som jag tror så återkommer jag :-)

Måste bara klippa in vad Isabel Wolff själv skriver om boken på sin hemsida:
"So The Very Picture of You is about a portrait painter, her sitters and their stories. It's about the huge secrets that can lie within families, untold. Most importantly it's about how we look at each other, and what we choose to see."

På hennes hemsida kan man även läsa om hur hon fick idén till den här boken. Jag hoppas att hon redan har en ny bok på gång för jag vill gärna läsa fler böcker av henne. Måste jag läsa de hon har skrivit tidigare på engelska eller är det översättningar på gång av hennes andra böcker?

Recensionsexemplar från Forum

Krokodilernas gula ögon - Fransk feelgood som ger mersmak

Vad glad jag blir när jag läser att det finns två böcker till om de franska systrarna Iris och Joséphine! Jag råkade på en recension om Krokodilernas gula ögon, av Katherine Pancol (Bazar förlag) precis när den kom till biblioteket. Jag skulle nog inte lagt märke till den annars. Omslaget förbryllar mig. Nog för att en del av historien utspelar sig i Afrika, men det är bara en av bipersonerna som bor där. Tur att bokens innehåll är desto bättre!

Jag kommer snabbt in i boken och blir genast förtjust i den franska familjen, speciellt bokmalen Joséphine, som skriver på en avhandling om 1100-talet. Som bokofil njuter jag av att läsa om hennes arbete med avhandlingen, alla timmarna på biblioteket och möjligheten att arbeta hemifrån. En del kunskap om livet på 1100-talet får man på köpet och det suger jag åt mig. Familjen mer eller mindre kryllar av illvilliga, snikna, makt- och pengakåta personer. Joséphine är den enda genomgoda personen. De skarpa kontrasterna mellan systrarna driver historien framåt och spänningen stegras i takt med antalet lögner.

I början är det Joséphine som är den olyckliga och misslyckade systern, med en arbetslös och otrogen man, en uppkäftig tonårsdotter och en usel ekonomi. Hon har dåligt självförtroende, tycker att hon är ful och sliter för att försörja sin familj. Iris är de lyckade systern, som utåt sett har allt: en förmögen och framgångsrik man och ett bekymmerslöst liv sus och dus. Fasaden krackelerar dock och en bit in i boken förändras jämnvikten. Joséphine börjar säga emot och kämpar sig framåt och mår allt bättre. För Iris börjar det lyxiga livet att te sig lite tomt och torftigt. Hon behöver en ny utmaning, som kommer att förändra båda systrarnas liv radikalt. Men hur länge kan man leva på en lögn?
  
Boken bjuder på lite av varje; det där speciella franska storstadslivet, livliga familjerelationer, fransk historia, lögner, romantik, otrohet, maktspel och en avstickare till Afrika. Jag har svårt att likna berättelsen vid någon annan författares stil. Eftersom det är en fransk författare och boken utspelar sig i Paris kommer jag ju att tänka på Anna Gavalda, en av mina favoriter.
Det är en rakt berättat historia, med många känslostormar och invecklade konflikter och mitt den tuffa jargongen rymms vänskap, kärlek och förståelse. Jag håller med den recensent som skrev att "den är myllrande och  underhållande, men med tuggmotstånd". Det enda jag har att anmärka på är att författaren gärna hade fått skala av hundra sidor för mera flyt i berättelsen. Och så det förvillande omslaget. Boken skulle nog sälja mycket mer på en annan framsida. Förhoppningsvis får pocketupplagan annat utseende.

Titeln då? Jag funderade faktiskt hela tiden under läsningens gång på hur de där gula krokodilögonen skulle kommer in i bilden. En av fäderna i boken, som försökte sig på att driva en krokodilfarm i Kenya hade en tam krokodil med namnet Bambi, av alla namn :-) Den var "tam" och spankulerade omkring i huset. Kanske anspelar författaren på krokodilernas egenskaper, som blodtörstiga överlevare som kan klara sig utan mat länge, som ligger och spanar i vassen för att vid rätt tillfälle gå till angrepp på sitt byte? Kan man applicera dessa egenskaper på de maktlyssna, pengakåta, skoningslösa människornas beteende i boken? Samtidigt kan man se båda systrarna som riktiga överlevare. De hankar sig fram på hårt arbete eller genom att spela sina kort rätt och klarar sig genom de flesta motgångarna? Jag ser fram emot att höra någon annans tankar om titeln.

Kan inte låta bli:-) -Krokodilernas gula ögon är en bok som man SLUKAR hel :-) och ändå är man hungrig på mer direkt efteråt. Jag ser fram emot översättningarna av Katerine Pancols två följande titlar:  ”The turtles slow waltz” och ”Cantral Park’s squirrels are sad on Mondays”.

bubblor - en novell om dagen är bra för...? 10 anledningar listas nedan

En novell om dagen är bra för....själen? Det är många som känner motstånd mot noveller...är du en sådan har du nog bara inte hitta rätt novell som passar just dig. Det är först de senaste åren som jag själv har börjat läsa noveller. De passar så bra att ta till när man till exempel är emellan två böcker, dvs precis är klar med en och väntar på att nästa ska droppa in. Ibland är en bok så bra att det känns jobbigt att börja på med en ny. Då kan det vara bra med en "mellanbok" emellan så är man fit for fight snart igen.

Noveller kan vara bra att njuta en och en och inte plöja igenom en hel novellsamling på en gång. Det är oftast frestande, men kanske inte det bästa. Just nu läser jag bubblor av Claire Castillion, Sekwa förlag, en novell varje kväll (försöker jag hålla mig till :-) Jag råkade på Castillion när jag läste Man kan inte hindra ett litet hjärta att älska och genast blev hon en av mina favoritförfattare. Hon skriver lite skruvade noveller som ofta avslutas med en oväntad knorr. Bubblor innehåller 38 kort noveller och jag har inte hunnit läsa alla ännu, men jag känner igen mig och jag gillar det.

Varför heter boken Bubblor kan man ju fråga sig. Sekwa förlag skriver så här: "Alla lever i sin lilla bubbla genom vilken bilderna av världen ter sig förvrängda, vrickade, förtvivlade". Det är så sant! Vi lever ofta i vår egen bubbla och jag tycker att det är så kul att läsa om andras bubblor, hur de ser ut, hur knäppa de är osv...Tillvaron är så olika för oss alla...så lätt att glömma bort. Tur att Clarie Castillion påminner oss.

Sekwa har i år också gett ut en annan novellsamling: Samarbete med en fluga av Lydia Davis. Den ser jag också fram emot att läsa. 

10 anledningar till varför noveller är så bra:
1. De passar bra som "mellanbok"
2. De passar nästan vem som helst ...och är utmärkta att ge bort som present.
3. De är lagom korta om man inte orkar läsa så länge åt gången.
4. De är lagom korta om man inte HINNER läsa så länge åt gången.
5. Man hinner inte somna innan slutet.
6. En kort novell kan säga mer än en HEL bok
7. En novellsamling är som en chokladask...bara att plocka det man själv vill.
8. Bra att läsa när man väntar på att en annan bok ska droppa in.
9. De ofta har roliga och lite underfundiga titlar.
10 Vad säger du? Har du något förslag?

Jellicoe road

Nu när jag har läst Jellicoe road av Melina Marchetta, känner jag mig lite som kärringen mot strömmen. Jag visste väl att jag skulle hålla mig ifrån att läsa recensioner för att hålla förväntingarna nere. Även om jag har försökt att inte läsa någon hel recension innan jag läste boken så förstod jag av rubrikerna att det här var en "bara-måste-läsa-bok". Då kan jag bli lite skeptisk och bli rädd för att mina förväntningar ska hinna växa sig FÖR höga. Även Breakfast book club skriver att hon till en början "tittade beundrande på paraden med hurrarop som gled förbi", men att hon efter läsningen sällade sig till hyllningsparaden. Så ska även jag ta plats där nu?

Nja...blir nog svaret. Jag går nog inte i täten...men en bit där bakom. Till en början förstod jag inte alls varför boken hyllades så, i mitten började jag förstå lite grand, men under läsningens gång kunde jag inte släppa tanken på: vad är det i den här berättelsen som är så himlans häpnadsväckande? Det måste ju vara något alldeles speciellt. Mina förväntningar byggdes på och blev allt högre och högre...men så extremt oväntad var inte upplösningen kan jag tycka. Jag borde ha hållt mig ifrån recensionerna helt. Att jag aldrig lär mig! :-)

Till en början vaggades man in i att det var en helt vanlig internatberättelse och flera gånger kom jag att tänka på filmen The spud, som jag såg nyligen. Den utspelar sig i Sydafrika och handlar om ett gäng killar på en internatskola. Oftast när man ser eller läser om ungdomar på internatskolor är det i England eller USA. Internatmiljöer är oftast spännande och inte helt enkla....det är som att där ryms ett helt eget universum. Även så i Jellicoe Road där jag efter ett tag kände mig väldigt hemma och nästan som en deltagare i kriget mellan de olika grupperingarna.

Men visst...det är en väldigt bra bok för både unga och äldre. Den är också mycket välskriven. Jag sträckläste den och ville inte att den skulle ta slut. Taylors berättarröst känns väldigt nära och man får läsa lite mellan raderna. Sånt gillar jag. Även när historien växlar mellan olika tidsperspektiv. Vänskapsbanden och kärleken mellan ungdomarna kändes varm och stark. Berättelsen var också mycket spännande och det var en hel del oanade pusselbitar som dök upp allt eftersom. Den sista biten av boken var så spännande att jag blev tvungen att läsa långt in på natten bara för att få veta hur den slutade.

Så: kärringen mot strömmen kanske inte är så himlans mycket emot egentligen :-) Kanske kommer jag gå lite längre fram i paraden när jag har fått smälta boken lite. Ett är säkert: jag kommer att trycka den i famnen på många högstadieelever så fort jag kommer tillbaka till jobbet.

Nu ska jag läsa Enbokcirkelförallas sammanfattning om Bloggbokpratet om Jellicoe road, som jag önskar att jag hade varit med på. Det här är verkligen en bok som man önskar att man hade någon att diskutera med under själva läsningen.

Major Pettigrews sista chans

"Major Pettigrews sista chans, av Helen Simson är en varm och humoristisk Romeo- och Juliahistoria om kulturkrockar och kärlek på äldre dar", går det att läsa på Forums sida. Bättre än så går det inte att beskriva den här boken. Det engelska omslaget är snyggare än det svenska, enligt min smak, så jag tog med det här.

Som bokofil fattar jag genast tycke för Major Pettigrew och hans försmak för stilla stunder framför brasan, med en god bok och en kopp te. En omsorgsfullt tillagad kopp te, för sånt är han extremt nogrann med. När han av en händelse träffar på Mrs Ali, även hon mycket intresserad av litteratur, finner hans sin själsfrände. Deras vänskap är inte helt självklar ur andra bybors perspektiv och Major Pettigrew skyltar inte direkt med att han träffar den pakistanska kvinnan.

Det jag gillar med den här berättelsen är att två människor med skilda bakgrunder kan finna varandra genom ett gemensamt intresse. När intresset är just litteratur så lockas jag lite extra, så klart. Kulturmöten tycker jag alltid är intressanta och även den asiatiska maten sätter sin speciella doft på berättelsen. De udda karaktärerna är som hämtade från "En karl för sin kilt", som gick på tv för några år sedan och jag dras till sådana. Även den brittiska småstadsmiljön tilltalar mig. (Jag får kanske göra ett eget blogginlägg om vad det är som gör att jag dras till brittiska böcker...och hänvisa till det så slipper jag dra det om och om igen :-))  

Berättelsen är långsam och och mysigheten ligger där som ett "Morden i Midsommer"-lock över sig. Boken kändes lite för långsam för mig, men det kan hända att jag har läst boken med för många avbrott (pga små gullungar :-), vilket kan spela in. Mina förväntningar låg också väldigt högt redan innan jag köpt boken.

Nya kontakter av Kinsella - romantisk komedi perfekt för hängmattan

Jag tänkte att jag skulle ha något lättroande på semestern och lånade Nya kontakter av Sophie Kinsella när jag var på biblioteket. Jag har tidigare läst Flickan från tjugotalet av Kinsella, som jag tyckte om. Bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Visst är båda "pratiga" och ibland tycker jag att författaren gärna hade fått skala bort vart tredje ord. Det blir för många ord, samtidigt som det går så lätt och snabbt att läsa att jag nästan blir åksjuk :-) Någon som förstår hur jag menar? Men roliga är Kinsellas böcker och jag småfnittrar ibland under läsningen. Påminner på nåt sätt om Bridget Jones.

Poppy, huvudpersonen i Nya kontakter, påminner om Bridget och hon råkar ut för ungefär lika många missöden och pinsamma situationer som hon. Det börjar med att hennes förlovningsring försvinner och samtidigt hennes älskade mobiltelefon. Hon känner sig helt naken och utlämnad utan mobiltelefonen, som visar sig få en mycket central plats i berättelsen.

Poppys nya mobiltelefon, som hon av en slump hittar i en papperskorg, visar sig tillhöra sekreteraren till en affärsman, Sam, men Poppy vägrar att lämna ifrån sig den förrän hon har fått tillbaka sin ring. Utan nummer kan ju ingen ringa henne när de hittar den, resonerar hon. Poppy får till en början ofrivilligt agera sekreterare och vidarebefordra alla sms och mail till Sam. På det viset växer en relation fram mellan dem. De så att säga, delar inkorg (vilket kanske kan ses som romantiskt...eller helt jättejobbigt!).Det sker så klart en del förvecklingar och Poppys fästman visar sig inte vara den hon trott.

I mitten av boken kände jag att nä...nu blädderläser jag klart den...men sen tog den sig igen... Kan beror på att jag har läst småstycken och blivit avbruten hela tiden...och varje gång jag skulle börja igen letade Poppy fortfarande efter sin ring, kändes det som.

Kinsellas böcker passar perfekt som strandläsning/semesterläsning och bör nog avnjutas som sträckläsning. Den var inte riktigt så förutsägbar som jag först trodde och slutet...ja det är rena Julia-Roberts-slutet...så klart! :-) Dröjer nog inte förrän boken blir filmatiserad...sker kanske förresten redan i detta nu?

När jag läste hade jag Lyrans tematrio om yrken i skallen. Poppy är sjukgymnast. Kanske inte det vanligaste yrken hos sådan här litteraturs hjältinnor.

Engagerande om Nigeria - Små solfåglar långt borta

Jag retade upp mig så i går kväll att jag hade svårt att sova. Dels över recensionen i Litteraturmagazinet där Små solfåglar långt borta, av Christie Watson, skrevs ner så totalt och dels över att jag glömt att blogga om just den boken. En av de största läsupplevelserna i år för mig! Tänk att smaken kan vara så olika.

"Läsning för dem som älskade En halv gul sol och Flyga drake", skriver Damm förlag på sin sida. Jag håller med. Engagerande och medryckande skrivet om människor som det är lätt att känna med, och samtidigt behandlar böckerna aktuella och svåra konflikter i länder som västvärlden inte vet så mycket om. Själv anser jag att det finns inget bättre sätt att få i sig kunskap än via en bra skönlitterär berättelse. Böcker behöver inte alltid vara problematiserande och analytiska.Vill man läsa sådana kan man ju välja annat än skönlitteratur.Jag har mycket svårt att förstå hur man INTE kan bli nyfiken och engagerad av Små solfåglar långt borta...bara själva titeln i sig gjorde mig nyfiken.

Att bokens perspektiv är uitfrån en tolvåring har jag heller inget emot. Jag fattar tycke för huvudpersonen Blessing från första sidan och det är intressant att få höra berättelsen ur hennes synvinkel. Kanske är det ett uttänkt grepp att skildra historien utifrån ett barns perspektiv? Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Little Bee, av Chris Cleave. Den boken beskriver också situationen i Nigeria ur en ung flickas ögon. Helst hade jag velat läst Små solfåglar långt borta innan Little Bee så att jag hade bakgrunden med mig. Är det en slump att det alltid kommer ut två böcker samtidigt som liknar varandra och behandlar ungefär samma tema?

Blessings familj är minst sagt lite brokig och inte helt synkad, men ändå så skön! Jag blir nästan kär i familjen och  jag saknar dem när jag lägger ifrån mig boken. I den despotiske morfadern, som Kåkå tycker är obehaglig, ser jag en rädd liten man som försöker gömma sig bakom en patriarkalisk samhällsstruktur utan att lyckas riktigt. Genom den hårda fasaden skiner hans mildhet och stora kärlek till familjen igenom. Bland annat efter att han tvingat fram ett allergianfall hos Blessings bror. Då är det morfadern som alltid ser till att ha allergimedicin hemma :-) Jag kan rent utav se att han innerst inne är god och att han bara är familjens marionett. De riktiga makthavarna och de driftiga i familjen är kvinnorna.

Att för fattaren vill framhålla att kvinnorna är en kraft att räkna med går inte att ta miste på. Det går till exempel att dra parralleller till de medborgarrättskämpar som fick dela på Nobels fredspris förra året. Boken visar också på att det är kvinnorna som är viktiga genom att betona frågor som omskärelse och behovet av bättre förlossnings- och sjukvård

Amnesty driver just nu en kampanj för att påverka oljeindustrin och dess påverkan på miljön och samhället i Nigeria. Att det just nu har kommit ut två böcker på svenska om Nigeria verkar vara mer än tanke än en ren slump. Inte mig emot.

Och var kommer feelgooden in i allt det här hemska. Jo...de varma relationerna mellan familjemedlemmarna trots det hårda livet gör en varm i hjärtat...och att det finns hopp i allt elände...

Så...Kåkå...har vi verkligen läst samma bok? :-)

Boken och jag - reportage i lokaltidningen Ljusnan

Jag blev uppringd och fick frågan om jag ville ställa upp och berätta om en bok som har betytt mycket för mig. EN bok!! Det går ju inte :-) Blev som tilt, vakuum, stillestånd och helt tomt i min hjärna och jag sprang runt hela kvällen och letade i bokhyllorna utan att kunna bestämma mig. Så när journalisten kom fick det bli den bok som jag läst sist och det var Den krympande hustrun av Andrew Kaufman från Printz Publishing. Vi satt i min trädgård och pratade och hon som intervjuade mig var själv boktokig, så det var ju extra kul. Det är alltid lite jobbigt att läsa om sig själv...men här...håll till godo! :-) Här är jag och min bok.

 (Tyvärr finns inte reportaget på nätet). 

Ta hand om min mor ...och persimoner

Jag har nyligen läst klart Ta hand om min mor som utspelar sig i Sydkorea. Den tilltalar min Asien-ådra. I korthet handlar boken om en familj där modern helt plötsligt försvinner. Hon och maken tappar bort varandra på en tunnelbanestation och efter det försöker alla i familjen att hitta henne. Man får följa en familjemedlem åt gången och får genom dem lära känna den försvunna kvinnan, som hela familjen mer eller mindre ha tagit för given. Först när hon är borta märker de hur mycket de uppskattat henne. Fram växer en bild av en kvinna som har försakat mycket av sig själv för att sin familjs välbefinnande, samtidigt så visade hon sig vara stark när det verkligen gällde. Hon hade även ett eget liv på sidan om familjen, som ingen i familjen visste något om. En människa är komplex och det är inte alltid man ser alla sidorna. Även mödrar är människor!

Berättelsen är långsam och det händer inte särskilt mycket, men jag gillar dess uppbyggnad och själva stämningen i boken. Min nyfikenhet på vardagslivet i ett annat land får också sitt. Man får bla läsa om deras släktträd på gården, förfädersdagarna som måste firas, samt hur gamla traditioner möter nya.

Det är alltid roligt när man får lära sig något nytt, och jag gillar speciellt när jag får upp ögonen för någon ny maträtt eller frukt, som jag förr inte hade en aning om att de fanns. Så var det även i Mr Alis äktenskapsbyrå. Där måste jag nästan utfärda dreggelvarning! :-) I Ta hand om min mor reagerar jag på persimoner som äts i tid och otid. Den frukten dyker även upp i Major Pettigrews sista chans, som jag läser just nu. Jag frågade en vän med rötter i Japan om hon visste vad det var för frukt. Hon åt den ofta sa hon och hennes japanska släktnamn råkade ha fått sitt namn efter just den frukten. Sammanträffande! Så nu bara måste jag iväg och köpa persimoner och smaka. :-)

Kyung-Sook Shin tilldelades tidigare i år litteraturpriset Man Asian. Hon var den första sydkoreanska författare och kvinna som mottagit det priset. Hon tävlade bla med Murakami och det vill ju inte säga lite om hon fick priset med en sådan medtävlare.

Kanske en bok att köpa till sina syskon, att ge sina barn på morsdag eller helt enkelt till den som gillar böcker som utspelar sig i Asien. Jag kan tänka mig att den skulle bli bra som film. Få se om jag får rätt!