Dottern Emelie, 19 år 6/6-12.
Hon tar studenten i Kd to 14/6 och balen är må 11/6.
Balklänningen med tillbehör är redan inköpta...
Sonen Pontus och dottern Emelie på sambons barns studentdag för två år sedan...
Dotter och mor för tre år sedan...
håret var kort och lockigt och hade börjat växa ut igen...
Studenten igen...
Åren går, det var 4 år sen sonen Pontus tog studenten och jag var nyopererad för bröstcancer. Det var ett tufft år, men även en glädje när sonen blev stor och tog studenten. Jag opererade mig i april-08 och skulle börja cellgiftsbehandlingen i mitten av juni-08. Inför skolavslutningen på min skola och sonens student klippte jag håret i lite kortare page, för jag visste ju att i början av juli skulle håret falla av...jag som nästan alltid haft lite längre hår...
Det var en jobbig och tuff vår och sommar, men även fina upplevelser med student och en inbokad resa till Spanien i två veckor med våra döttrar. Innan resan fick jag min första cellgiftsbehandling och sedan flög vi till Spanien på midsommarafton. Vi hade fina veckor hos sambons kusin, men jag mådde även dåligt av cellgifterna och tabletterna jag fick med. På slutet av resan tappade jag allt mer hår, så när jag kom hem så rakade sambon av mig håret på fredagen efter att vi kommit hem. Jag var bestämd och ledsen, men det var sambon som började gråta först....
Tänk vad åren går och man lever vidare med sitt liv, men det kommer aldrig bli som innan jag blev sjuk. Det man gått igenom kan aldrig glömmas och livet är mer skört och värdefullt. Oron finns ännu att jag kan få tillbaks sjukdomen, men jag hade tur som upptäckte den så tidigt.
Jag har mist vänner i cancer och de fick lämna oss alldeles för tidigt. Jag har ett ganska normalt liv igen, men att jobba heltid efter en sådan här sjukdom är tufft. Kroppen är inte den samma och jag har inte samma ork...
Efter 4 år ser jag i alla fall fram emot att får vara med på ännu en student med min dotter. Jag vet att det är en av hennes största händelser i hennes liv och jag hoppas att den ska bli så minnesvärd och fin som möjligt.
Tack för att jag får vara med om mina barns uppväxt,
för jag vet att en del mammor inte får det!
Många tankar och kramar till de som inte är med oss längre och till alla som snart ska uppleva sitt barns student!
Kram Susanne