Positivt överraskad! - Änglarnas kamp (Becca Fitzpatrick)

Spoilervarning!

-För den som inte läst de tidigare böckerna-

Det är kaos i Nora Greys liv.

Efter att Hank, hennes biologiska far dog har hon fått uppdraget att leda nefilerna till krig. Ett krig som ska gå ut på att förinta de Fallna Änglarna från jordens yta, kedja fast dem i helvetet för alltid.

Problemet är bara att Nora aldrig har slagits förut, än mindre lett en armé ut i krig och om hon utplånar de fallna änglarna kommer även Patch dö men om hon misslyckas kommer inte bara Nora, utan hennes mamma också följa med henne i graven samtidigt som nefilerna får lida i resten av sin evighet.

Första kapitlet i Änglarnas Kamp kom som en chock. 

Jag hade inte på långa förväntat mig att den från början skulle vara så... bra.

Den Nora som jag hatade i de tidigare böckerna var som bortblåst, den här Nora var modig, tänkte efter och försökte. 

Hon störde sig på Patch (jag hatar Patch) när jag också tyckte att han var jobbig och den här bokens Nora ville slåss, inte bara skydda sig bakom någon annan. (Pluspoäng för starka karaktärer!)

Att Nora gått och fått humor som fick mig att dra på munnen vart och vartannat ord var också det härligt.

Att själva handlingen flöt på och att alla trådar knöts ihop var ju bara det väldigt positivt. 

*Trots att jag helst hade sett Patch stanna i helvetet* <-- Spoiler, markera för att se texten.

I överlag en väldigt, väldigt positiv överraskning och jag är bara glad att jag läste klart serien, det var så värt det.

Ett extra + bara för att Vee, Noras bästa vän är episk och bringade fram ännu fler leenden. 

Rädda mig (inte)! - Tahereh Mafi

Kan man inte annat än älska de tvetydiga titlarna till den här serien?

OBS! Spoilervarning för den som inte läst Rör mig inte!

Juliettes beröring är dödlig och efter att hon lyckades rymma från Warners psykotiska försök att tvinga henne att döda människor för honom och hans Återeblassemang, råkat röra honom och samtidigt ta reda på att han, precis som Adam är immun mot henne, blivit kysst av honom, skjutit honom i armen och lyckats ta sig under jord till en hemlig samling med människor som är precis som Juliette, speciella, så tror hon att hon äntligen är bland människor som kommer acceptera henne men blickarna följer henne vars hon än går men misstänksamma människor och folk som tystnar när hon stiger in i ett rum är hennes sista problem när det visar sig att Warner letar efter henne och en skruvad vändning tar vid och Juliette tvingas användas upptäcka och använda sina riktiga krafter. För att överleva.
Och för att döda.

Jag tyckte att första boken i serien (Rör mig inte!) var en bok värd att läsa men när jag stängt igen Rädda mig inte!'s sista sida och bara suttit och lett fånigt måste jag säga att Rör mig inte var någonting, eller en riktig skitbok jämfört med uppföljaren.
Jag kände direkt att Juliette växt från den tysta, osäkra, nerviga tjejen till starka, kraftfulla tjejen som än så länge väljer val som jag anser att hon gör rätt i.
Tvåan är mer actionfylld, vi får följa fler karaktärer även om boken ständigt är skriven i Juliettes perspektiv.
Dessutom så gör hon inte som många karaktärer och berättar allt som hänt i den tidigare boken för att läsaren ska påminnas utan det kommer successivt och även jag som totalt hade glömt första boken (speciellt kyssen och det faktum att Adam hade en lillebror!) så fick jag snabbt reda på vad som hänt men utan den uppradning av händelser som det brukar beskrivas på.

Juliettes sätt att berätta sin historia på är något jag trivdes med och jag älskar idén med överstrykna meningar som jag förstår symboliserar förbjudna tankar.

Spoiler för den som inte läst Rädda mig inte!

Att Warner dessutom fick en så stor och betydelsefull och underbar (!) roll i den här boken fick mig också att sluka den med hull och hår och jag kan stolt berätta att jag tycker att Adam ska slänga sig i väggen, jag är Team Warner!

Slut på spoiler.

Det enda jag inte tyckte om med boken var att Tahereh Mafi använde siffor (1,2,3) istället för att skriva de med bokstäver. Det såg malplacerat ut i den annars så flytande texten.

Älskar den!

Anne Franks dagbok

Alla har säkerligen hört talas om Anne Frank. Den unga flickan som levde i Tyskland när Hitler regerade.

Men vem är Anne Frank egentligen?
I Anne Franks dagbok får man följa henne och läsa hennes innersta tankar, följa hennes  vardag och läsa om hennes familjs flykt undan nazisterna.

Anne Franks dagbok är hemsk. Det nazisterna gjorde mot judarna är verkligen fruktansvärt att läsa om och även om boken är bra så tycker jag inte om den. 

Det är äckligt att läsa om hennes liv i det undangömda och jag blir bara så ledsen när jag läste slutet.

Ingen borde få leva så.

Just därför tycker jag inte om att läsa Anne Franks dagbok, eftersom det som står i dagboken har hänt på riktigt och jag läser böcker för att flytta till en annan värld och inte för att bli ledsen och fylld av ånger. 

Därför får boken endast 2 av 5 vargar.

En värdig uppföljare - De utvalda, Monstrets Dotter

I ett rike långt långt bort från Särlingarnas land bor Flamma, en monsterflicka som är vackrare än själva dagen och mer mystisk än natten i kungadömet Dells.
Med hjälp av sinnet kan Flamma läsa andras tankar och även styra i princip vem som helst, människor som djur. Men det här är ingen kraft, det är en förbannelse och det går inte en enda minut utan att hon blir påhoppad av slag, monsterfåglar och ord från folk som hatar henne - för att hon är ett monster och folk som älskar henne för hennes skönhet.
Men Flamma är inte bara hatad för sina monsterkrafter utan också en misstänksamhet som spridit sig genom riket sedan hennes far Cansrel, som också var ett monster använde sina krafter i hemska syften för egen vinning innan han dog.
Fast besluten att bevisa för alla att hon inte ärvt sin fars ondska tackar hon ja när kungen en dag vill alliera sig med henne för att kunna använda hennes krafter i det stundade kriget. Men när hon väl ger sig av inser hon hur stark hon egentligen är och den fruktan hon gömt långt inne i sig, vem är hon egentligen och hur ska hon någonsin kunna använda sina krafter till någonting gott?

Jag älskar Flamma och hennes berättarröst. Det är ett stort skäl till varför jag kom in i historien väldigt snabbt även om det inte händer i princip någonting under de första två, trehundra sidorna så var den spännande och mysig att sitta och läsa sent uppe på natten och verkligen fångas i historien. Som när *spoiler* Archer dör* och allting blir som i en dimma så känns det som om man själv befann sig i en dimma men senare när hon kommer över det så klarnas allting upp igen. Läskigt men häftigt.

Brigan var också en karaktär jag älskade från första början, även om jag nu efter slutet inte minns första mötet så minns jag iallafall att det var en man som jag hoppades skulle falla för Flamma, för inte bara är han stilig (även om det är min egna fantasi) utan också en riktig djurvän, kärleksfull pappa och snäll ledare. *Spoiler* så när Flamma fick upp ögonen för honom och blev intresserad var det inget negativt, tvärtom så sporrade det bara min läsning.*

Med Cansrel är det likadant. Jag vet jag vet att han var en hemsk person som förtjänade mer än någon annan att dö men jag kunde inte låta bli att beundra honom för att han älskade Flamma mer än någon annan och faktiskt kunde se bortom hennes skönhet och monstrets krafter och jag kan inte låta bli att faktiskt tycka om honom, åtminstone lite grann.

Archer däremot hade jag velat sticka ner med en kniv. Han är så självisk att jag inte blir klok på honom. Dessutom är han smått elak ibland även när han bara vill vara snäll och jag kan inte annat än tänka att han är löjlig, även om Flamma håller av honom.


Men självklart är min favoritkaraktär Flamma, hon är häftig på alla sätt. Dels för sitt utseende som måste vara helst fantastiskt men också för sina enorma krafter.
Men visst, hon är inte perfekt. Ibland stör jag mig på besluten som hon gör även om det bara är småsaker som när hon förlåter för tidigt eller när hon gråter för högljutt. Inte ens ett monster är väl perfekt antar jag. Men trots allt så kan jag inte annat än beundra henne, även om hon bara är en fantiserad person för hon väljer alltid i slutändan rätt också är hon extremt modig, spontan och hennes talanger, förutom krafterna är väldigt fina. (Kan bero på att jag också spelar fiol och älskar djur...)

Själva boken och språket skiljer sig inte så mycket från nutiden. Språket är inte så pass annorlunda skrivet förutom alla titlar som används stup i kvarten som milady, fröken, miss, milord osv osv osv... Men boken utspelar sig trots allt för väldigt länge sedan så det är bara något som man trivs med att läsa.
Folket har väl inte heller förändrats så himla mycket förutom att istället för att försöka lönnmörda ett monster skulle vi troligtvis stoppa honom/henne/det i fängelse vid det här laget. Hihi.

Att själva uppföljaren har bytt både miljö och huvudpersoner bryr jag mig inte så hemskt mycket om, inte när det klart och tydligt står i slutet av boken att allting kommer knytas ihop i den tredje och sista boken.  Hoppas innerligt att det blir så för även om jag är väldigt förtjust i Flamma saknar jag Katsa och Po.

Men ingenting är perfekt och jag kan inte låta bli att störa mig på att de faktiskt har översatt Flammas namn. Även om Flamma passar bättre än Fire så har jag inte varit med om att man faktiskt översatt ett namn i en bok.
Och de så kallade 'månadsblödningarna' som Flamma har... hela tiden! Jag förstår inte ens hur det är möjligt, eftersom de faktiskt reste i endast 3 veckor till kungens stad men ändå så inträffar det mer än två gånger, sök upp en doktor! (Nej men jag förstår verkligen inte varför Kristin Cashore skriver om det så många gånger)

Namnen i boken är ohyggligt många och jag har fortfarande inte fått grepp om några namn. Vem är Nax till exempel? Om jag har förstått det hela rätt så är han Brigans pappa och en dödsfiende till Cansrel men dog han någonsin osv, vem var han egentligen?!

Framsidan, visst den var fruktansvärt cool men istället för att förstöra min fantasi så hade de kunnat vända flickans ansikte så att man bara såg håret för mjeh, så monstruöst vacker var inte den där flickan som ska föreställa Flamma, (inget ont menat). och dessutom ser pilbågen väldigt fejk ut även om jag tvivlar på att de skulle fejka den men ändå... Den ser helt enkelt inte äkta ut.

Och ja, till er som tvivlar. Monstrets Dotter är lika bra som Tankeläsaren, om än det är mindre spänning så är det mycket annat som fyller upp de hålen.

Delirium - Lauren Oliver

Framtidens USA och världen genomgår historiens värsta epidemi någonsin. Amor Deliria Nervosa, eller som vi väljer att kalla det... kärlek.
Kärlek är ett brott och för att förhindra att någon ska bli sjuk botas man så fort man fyllt arton år. Men på arton år hinner det hända en massa saker och risken att bli smittad är stor så för att göra det enklare får ingen av motsatt kön ens umgås med varandra, röra vid varandra eller skratta med varandra, allt för att förhindra epidemin.

Lena, eller Magdalena som hon egentligen heter har aldrig trotsat regeringens regler eller ens tvivlat på att det existerar annat än för hennes eget bästa och enda sedan hon var sex år gammal har hon räknat ner, praktiskt taget längtat till att bli botad. Att för all framtid kunna vara fri från känslor och onödiga problem.
Men så träffar hon Alex och allting förändras.

Åh nej. Det här händer inte.
Jag älskar den här boken. Men jag hatar den ändå.
Hatar hur det så kallade botemedlet förvandlar människorna till känslokalla skal, som en zombie ungefär och hur verklig hela historien egentligen är. Som om det här faktiskt skulle kunna hända i framtiden. Hatar den för hur obeskrivligt hemsk och läskig den är, så pass läskig i vissa stunder att jag inte vågade gå nerför trappan med lampan släckt.
Men så älskar jag den också. Älskar den för att den är verklig som en historiebok, som att det faktiskt är möjligt att två personer som träffats för första gången kan dö av att inte få vara tillsammans. Jag har aldrig någonsin läst en bok där det kunnat gå så fort fram mellan personerna samtidigt som det faktiskt låter trovärdigt.
Jag älskar hur Lauren Oliver har lyckats igen med ännu en strålande bok och jag hade gett den en fullpott om det inte var för för att Alex är alldeles för perfekt. Vacker, självsäker, omtänksam, förlåtande, lojal, het, snygg och bla bla bla. Det finns inte en enda svacka på honom och det gör mig lite... Irriterad. 

Egentligen är det nog ingen person som jag inte stör mig på förutom Lena och Grace, till och med Hana, som hade en större roll än jag trodde från början ville jag aldrig riktigt lita på.

Att framtiden är hemsk gör ju ingen förvånad och det hade man kunnat ledsna på men i Delirium beskrivs allt så perfekt och allting som händer gör att jag inte ledsnade under en enda sida. Att kärleken är en sjukdom hade ju också kunnat tyckas vara löjligt men tvärt om. Originell idé säger jag.

Men förutom det så går boken förvånansvärt lätt att läsa och innan man vet ordet av det så är den utläst och det ångrar jag lite grann. Fast det är inte för intet som jag faktiskt fick rysningar i slutet.

Delirium är första boken på tre. Andra boken, Pandemonium  finns på engelska och trean förväntas komma ut 2013 i USA.
Filmrättigheterna har också sålts med ett oklart premiärdatum.

Lauren Oliver har även skrivit Resten får du ta reda på själv eller Before I fall som den egentligen heter.

4/5, om jag hade betygsatt den.

Cirkoli - Legend eller verklighet?

Cirkoli är bara en legend, iallafall enligt byborna men ändå lyckas Gusten flyga över en flera mil lång ogrässkog som skyddar platsen och landa där det en dag fanns, det gamla tivolicirkuset.
På tivolit, som nu rostat sönder efter så många år av ensamhet träffar han en döende gumma som tvingar honom att vakta ett ägg - ett ägg som ska göra hela världen till ett enda cirkoli. Men något går snett och snart visar det sig att det inte bara är ägget som var en enda stor lögn utan när Gusten och hans nyfunna (o)vän Sofia blir kidnappade av missbildade monsterdjur från Cirkusen börjar ett blodbad utspela sig och det värsta är att ingen i byn varken tror eller vill hjälpa dom förrens det är försent.

Cirkoli är en bok fylld med allt möjligt. Jag tvivlar till och med på att jag någonsin har läst någon bok som innehåller så många olika genrer. Huvudgenren är så klart Fantasy och oj! vilken fantasi sedan. Det är som en saga om en saga i en saga i en enda bok och det är hur kul som helst att läsa.
Spänningen är på topp hela tiden, språket är varierat, blandat med svordomar, konstiga ord som knosnervsrövare och bra dialoger.

Men det jag faller mest för är den varierande handlingen, från en flygtur till att vakta ett ägg, en döende gumma, en låtsasvän och sist men inte minst, ett episk krig mellan de övernaturliga och människorna.
Något annat som ger boken ett extra plus är karaktärerna, en del är ovanliga, en del mindre roliga men att ta bort någon av dom hade gjort boken mycket sämre.
Också det sista som gör boken speciell är svängarna, den är allt annat är förutsägbar.

Något som jag däremot inte tycker om är de obesvarade frågorna som jag fortfarande inte fått svar på men eftersom det skulle innebära för mycket spoilers så får de väl förbli obesvarade.

Dubbelrecension: Starcrossed 1 & 2

Jag brukar inte tycka om att göra dubbelrecensioner men eftersom jag läste ut böckerna i princip direkt efter varandra så är det väl lika bra att skriva båda i samma inlägg.

Starcrossed Helena

Helena Hamilton har alltid vetat om att hon var speciell, hon springer fortare än alla andra, är starkare än alla andra och hon är övermänskligt snygg. Men det är ingenting som glädjer henne, tvärtom. Så fort hon ser någons blickar får hon en konstig kramp i magen och mår illa. Det är som om hon är allergisk mot att någon tittar på henne så för att undvika detta har hon alltid försökt att hålla sig i skuggorna. Det är därför som alla blir chockade när den blyga Helena en dag kallblodigt hoppar på Lucas Delos, en nyinflyttad familj på ön. Trots att hon aldrig sett honom förut känner hon ett oändligt hat gentemot honom och försöker döda honom.
Mitt framför hela skolan.

Hela händelsen förbättras inte av att hon börjar drömma att hon vandrar i ett torrt land och nästa morgon vaknar med blodiga fötter med viskande röster i huvudet. Tillslut har inget annat val än att söka hjälp hos den hon hatar allra mest.
Lucas.

Starcrossed Hades *Innehåller Spoilers, läs inte om du inte läst första boken!*

Erinnyerna, de tre blodgråtande systrarna fortsätter förfölja de olika släktena och Helena som är den enda som kan vandra mellan dödsriket och den levande världen får ett uppdrag: att döda de tre ödesguddinorna. Men det är lättare sagt än gjort och efter att ha dött fler gånger än hon kunnat räkna börjar hon ge upp. Inte blir det bättre sedan att Lucas stöter bort henne sen han fått reda på att de är kusiner, trots alla hennes försök att göra allting bra igen mörknar Lucas blick dag för dag och det dröjer inte länge förrän han säger till Helena att hålla sig borta från honom. Helt ensam, utan Lucas stöd tvingas Helena genomlida varje natt i helvetet tills hon en dag får en hjälpande hand i dödsriket. Vem är den mystiska hjälparen och vågar hon lita på honom?

Omdöme: 

Det första jag vill säga, innan jag kommer av mig är att säga att när du börjar läsa de här böckerna så får du inte ha för höga förväntningar, visst framsidan är väldigt utstrålande men baksidan fick, iallafall mig att tro något helt annat om handlingen än det som egentligen hände.

Helena

Jag kan inte förneka att jag gillade den, det kan jag inte men det finns saker som jag störde mig på. Tillexempel hur löjligt lik familjen Delos är Familjen Cullens.

Lucas/Edward: Överbeskyddande och helt tokiga i den de älskar, så mycket att de är beredda att göra vad  som helst för att de inte ska skadas, toksnygga, roliga och starka.
Hector/Emmet: Starka, gillar att slåss, kramgoa och snälla.
Cassandra/Rosalie: Fientliga och ogillande blickar, tycker inte om att LucasxHelena/EdwardxBella umgås.
Claire/Alice: Spralliga, till synes glada hela tiden och gillar att sticka ut från mängden.
Jerry/Charlie: Superöverskyddande pappor med bra relationer till sina döttrar.

Det kan inte bara vara jag som hela tiden, omedvetet drog de här parallellerna till Twilight, hur mycket jag än försökte förneka det så går det inte. Trots sin nästan unika halvgudsstory så är det här en rip-off på Twilight.
Men för det behöver den inte vara dålig. Tvärtom. Det gick inte en enda sekund utan att jag tänkte på boken, spelar ingen roll vars jag var. Duschen, matbordet, vid teven... det enda jag ville göra var att fortsätta läsa och det gjorde jag, ända fram till klockan var tre på natten och jag var tvungen att sova.
Boken går fort fram, jag tycker om Helenas sätt att tänka (för det mesta) och innan jag visste ordet av det så hade jag nått sista sidan.

Dock var den som bäst i början av boken för det var då den var mest annorlunda. Jag älskade hur hon försökte döda hela familjen Delos (Jag är mordisk, jag vet) i början och hennes mardrömmar för då var den annorlunda, men senare efter cirka 100 sidor blev den lite smått löjlig med små romanser och förutsägbara scener men jag tyckte om den ändå, 3½ av 5 möjliga hade den fått i betyg. Dvs jag tyckte om den.

Hades

Jag tycker faktiskt om andra boken än första. Det beror på flera saker men till störst del är det för att
1. Här börjar storyn verkligen bli unik.
2. Jag läste tvåan direkt efter ettan och då menar jag direkt-direkt och därför har jag lite svårt att skilja åt vad som hände i vilken bok.
3. Lucas var inte med lika mycket i andra boken som i första.
Missförstå mig inte men jag tycker helt ärligt inte alls om Lucas. Han är överbeskyddande och om jag hade fått välja en kille åt Helena så hade det blivit antingen Hector eller Orion, två underbara halvgudar i mina ögon.

Övrigt så är boken mycket spännande. Jag tycker om hur Hades Rike beskrivs och om jag ska skrämma er ännu mer så tyckte jag att det var en mysig plats trots allt och jag vill inte att Helena förlorar sin förmåga att gå ner i dödsriket. Det hade gjort serien tusen gånger sämre isåfall men eftersom Josephine Angelini var duktig nog att låta Helena behålla sin förmåga och för de fina beskrivningarna på de hemska händelserna och trots att (spoiler, markera området inom *) *varken Lucas, Helena eller Orion dör (det hade gjort trean mycket spännande tror jag)* så var den mycket bra och skulle ha fått 3 av 5 om jag hade haft betyg (saknar betygen litegrann).

Ser mycket fram emot den tredje och avslutande delen i serien för boken slutade trots allt med en stor cliffhanger.

Ett extra + får boken dessutom för de fina omslagen.

I vissa böcker är slutet inte bra.

Adam och Sarah fortsätter leva medan de långsamt ser England försvinna. Det har passerat två år sedan katastrofen och det finns inte längre någon som man kan lita på och medan civilisationen svälter ihjäl duschar regimen i varmvatten. Men Sarah och Adam fortsätter kämpa med sin lilla dotter, Mia vid sin sida. 

Men Mia har blivit annorlunda. Det var meningen att hon skulle dö för två år sedan men istället tog hon över sin pappas farmors siffor. Oförmögna att få reda på hur det hände har regimen plötsligt fått reda på Mias hemlighet och de är beredda att göra allt för att få evigt liv.

Allvarligt. Boken var så fruktansvärt seg, förutsägbar och tråkig att jag faktiskt skippade mer än halva boken, läste de tre sista kapitlena och det kändes som om ingenting ens hade gått förlorat, jag förstod fortfarande precis vad som hade hänt, nämligen ingenting. 

Det är något med den här boken som får den att kännas väldigt långsam även om det händer hundra saker samtidigt, kanske är det språket, jag har ingen aning men jag är definitivt inte nöjd med den också är det hela tiden de här obesvarade frågorna. Boken utspelar sig i England och man kan klart och tydligt läsa att det är England som går under så då undrar jag, vad hände med de andra länderna då och hur kan en människa behandla någon annan så oförskämt som de gör i boken? Visst, landet har gått under men är det inte då som man ska hjälpa varandra istället för att döda..?

Har läst lite blandade recensioner om den här boken så det ända jag egentligen kan uppmana er att göra är att skaffa en egen uppfattning men jag varnar er, den är inte så som iallafall jag hade tänkt mig att den skulle vara.

*Suck* 

Legenden om Darren Shan

Darren Shan är en vanlig pojke i 12-årsåldern när han plötsligt, tillsammans med sin bästa kompis Steve Leonard får sina öden beseglade genom att gå på en omkringflyttande cirkus. Cirqus du freak, det är ingen vanlig cirkus och istället för hästar, clowner och akrobater fylls programmet med missfoster. Med allt från varulvsmänniskor till ormpojkar sitter alla i publiken, speciellt Darren helt förtrollade.
Men så kommer plötsligt Larten Crespley, en flera sekel år gammal vampyr med en giftspindel lika farlig som 100 ormar. Darren som är helt galen i spindlar stjäl plötsligt spindeln och det ena leder till det andra och när Steve blir biten av spindeln tvingas Darren gå med på ett ultimatum, antingen dör Steve eller så får han motgift och Darren tvingas bli en vampyr...

(Det är Valborg, jag vill läsa och har ingen lust att sitta vid datorn, ingen lång recension med andra ord.)

Legenden om Darren Shan är en lång serie på 12 böcker. Varje bok är typ på 100 sidor fyllda med spänning, romantik och tjuggablöff vad bra de är! Kan helt ärligt säga att jag älskar allihopa. (Jag har inte läst näst sista boken, råkade hoppa över den...)
Och nu när jag läst sista boken känns det lite tomt, tack och lov då att serien finns i manga också!
Okej visst, slutet var grymt förvirrande men det var ändå så bra att jag vet inte vad jag ska säga.
Tjuggablöff, nu ger jag mig helt enkelt. Läs bara serien för allt i världen och en sak till? Se inte filmen, den är verkligen, verkligen inte bra!

Första boken heter 'skräckens cirkus'.

Hungerspelen - Revolt

*SPOILERVARNING* 

För er som inte läst första eller andra boken.

Katniss är utvald. Efter att hon vann Hungerspelen tillsammans med Peeta har hon omedvetet blivit en symbol för distriktens revolt. Hela landet har plötsligt delats upp i två lag - Rebellerna och Regimen.
Här tänkte jag egentligen skriva vad de slåss för när det slår mig att jag har ingen aning vad de slåss om, bara att de slåss mot varandra och vill ha makt. Hmm... Måste noteras.
Katniss hade egentligen bara ett mål, att överleva men efter att hon blivit satt på arenan en andra gång blir Peeta bortförd av president Snow och Katniss lovar sig själv att göra allt för att rädda Peeta. Men rebellerna har andra åsikter om det och snart inser hon att inte bara hennes liv utan alla hon känner kan vara i fara om hon inte väljer rätt sida.

Katniss är tuff, vad hon än gör så blir det bra och hon gör allting bra. Därför var det förvirrande att läsa hur hon hade det i Revolt. Men jag tyckte om det. Visst, den var lite seg och jag saknade Peeta, hatade Gale, blev förvirrad av Cinna och tyckte illa om Haymitch men den var fortfarande otroligt bra. Inte lika bra som ettan förstås, första boken kommer alltid vara den som är den alla kommer tycka är bäst men uppföljarna är också speciella på sitt eget sätt.
Det känns lite konstigt att faktiskt ha avslutat serien men den kommer nog alltid ha en speciell plats i mitt (bok)hjärta och allting är ju inte slut än. 2 filmer är fortfarande planerade (Catching Fire kommer ut 2013!) och man kan ju alltid läsa om serien.
Men jag måste bara få säga en del saker om boken, väldigt stora spoilers så om du inte läst sista boken, markera inte den vita texten.

Spoiler börjar vi * och slutar vid *

*Cinna dör, man får aldrig riktigt reda på hur och dom hittar aldrig hans kropp så jag hade alltid en innerlig förhoppning av att han egentligen levde. Otroligt sorgligt var det iallafall och han var den som jag saknade mest av alla andra döda.


Gale är en skitstövel och jag hatar att Katniss inte insåg det förrän typ sista kapitlet. (Jag kan säga att ja hatade honom sedan andra boken och att jag absolut är Team Peeta!)


Prim dör, det var så overkligt alltihop när hon sprängdes att jag bara ville gråta, om det var någon som jag inte trodde skulle dö så var det Prim. Tyckte verkligen om henne.


Peeta var som en robot - inställd för att döda Katniss när han kom tillbaka. Jag hade hoppats på en lång återförening av dom två.


Haymitch sviker Katniss minst 2 gånger i boken. Jag brukade tycka om Haymitch förut men nu blev allt så konstigt att jag ger upp honom...


När Katniss är hemma igen i slutet och Smörblomma kommer tillbaka för att leta efter Prim grinade jag som en gris. Det var så sorgligt alltihop.


Katniss mamma överger henne utan att säga någonting.


Gale dör aldrig. Allvarligt, tycker verkligen inte om honom.

Också till de saker jag tyckte om med boken.

Peeta blir normal igen.(Team Peeta all the way!)


Peeta och Katniss skaffar familj 


Smörblomma börjar leva med Katniss och dör (mot alla odds) inte.


När Katniss ska avrätta Snow så dödar hon Coin istället (Det var det jag hade väntat mig men jag blev ändå så förvånad när det hände.


När dom är i huvudstaden så kysser Katniss Peeta.


Trots att Katniss dödat flera människor så förvandlas hon inte till en 'ond' person utan är fortfarande samma gamla vanliga. Iallafall nästan.*

Hungerspelen är absolut en av de bästa böckerna jag läst någonsin och vad någon än säger om att andra och tredje boken är dåliga, tro dom inte. Läs istället boken och skaffa en egen uppfattning. Det gjorde jag.

Rör mig inte!

Kolla så fint och gulligt de slog in boken innan de skickade den, älskar verkligen när förlagen lägger lite kärlek i sina böcker. Blev faktiskt så glad att jag var tvungen att fota den tusen gånger om. Love it! 










Juliette har inte rört en människa på tre år och i exakt 264 dagar har hon varit inlåst på ett mentalsjukhus, avskuren från omvärlden och stämplad som ett hot för hela mänskligheten.
Juliett kan, med en enkel beröring döda vem som helst. Utan att hon rör för det har hon en otrolig makt och när plötsligt alla djur dör, växterna vissnar, solen slocknar, molnen ändrar färg och människorna svälter är det många som vill utnyttja hennes krafter.

Men så möter Juliette Adam, Adam med de blåa ögonen som hon inte känner och något börjar förändras, vem är han, varför delar han cell med henne och varför är hungern efter att röra honom så stark? 


Återetablissemangets - de som lovade människorna att allt skulle förändras till det bättre får större makt men det blir inte bättre, snarare sämre har under en lång tid bevakat Juliette och när de en dag öppnar hennes celldörr och ber henne följa med dom med en pistol riktad mot huvudet har hon inget annat val. Hon förs bort också träffar hon Warner, ledaren för Återetablissemanget.
Han ger henne ett förslag, att slåss vid hans sida, förinta i stort sett hela mänskligheten och bli hans vapen. Oavsett vad hon väljer, om hon tackar ja tvingas hon döda miljontals människor och om hon tackar nej kommer hon ändå tvingas göra det på ett eller annat sätt, fast mot sin vilja.


Det här är en bok om att välja sina fiender, hålla sina vänner nära, ta rätt beslut, springa för sitt liv, våga visa sina känslor, det här är en bok om att överleva.


Vem kan inte älska titeln? Rör mig inte. Inget speciellt tänker man när man ser den för första gången men sedan kollar man igen. Samma titel men nu säger den två saker, rör mig inte, 'inte' är överstruket och titeln får en helt ny betydelse som passar så bra in på boken att jag blir glad bara av att se den. Äntligen en svensk översättning som är bättre än originalet!


Redan när jag hade läser första meningen vet jag att det här kommer bli en bra bok, nästintill omöjlig att släppa ifrån sig och det enda jag egentligen kan klaga på är att jag stannade uppe långt långt in på natten för att avsluta den.


Helt allvarlig, jag älskade boken från första sidan, hur Juliette beskriver sina långa dagar inuti en mörk cell, hur hon beskriver sitt liv i en liten bok som hon gömmer inuti väggen, hur hon från början stryker över varje förbjuden tanke till det att i slutet inte finns ett enda överstruket ord någonstans - ett bevis på hur hon blir starkare och mer självständig för varje dag som går. Jag älskar hur hon från början hatar att Adam sitter i samma cell som henne, rädd för att han ska av misstag röra henne till att hon börjar få känslor för honom och vill att han ska röra henne.
Hur hon så noggrant beskriver hur länge hon har suttit i cellen, hur länge sedan det var hon rörde en människa, hur länge sedan det var hon hade sett sig själv i en spegel osv.
Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst med att beskriva hur mycket jag gillar allting i den här boken, från alla konversationer till Juliettes reaktioner och handlingar, hennes krafter och... Stopp! Nu måste jag verkligen sluta. 


För det finns saker som jag tyckte var mindre bra också. T.ex hur fort den gick fram, halva boken hade gott kunnat handla om hur hon sitter i en cell - den miljö som jag faktiskt tyckte var mest intressant, också hade det kunnat vara typ 500 sidor istället för 300 och inga '3 veckor passerar' i en mening. 
Också saknar jag lite av en röd tråd, det följde väldigt bra i början men efter cirka halva boken spårade den ut litegrann, gick väldigt fort fram, bytte drastiskt miljö och saker som inte passade in i historien hände för ofta och för fort igen. Sista delen av boken och då pratar jag om cirka 50-100 sidor till slutet av boken var inte av samma kvalité som början av boken. Vad jag menar är att den inte riktigt inte höll samma standard som början av boken - eller kort sagt, boken är ruskigt bra men saknade något viktigt. 


Men annars är det här en väldigt unik bok som samtidigt påminner om tusen andra men som du verkligen, verkligen borde läsa så fort du lägger tassarna på den.

Det ihåliga trädet

Första gången jag öppnar boken, läser första meningen - Fy vad tråkig... Den här orkar jag inte läsa...
Andra gången jag öppnar boken börjar jag verkligen läsa den. Och då är jag verkligen fast.
Varje gång jag måste släppa den för att göra något annat tänker jag på den hela tiden, längtar tills jag får fortsätta läsa den.
Det jag vill säga med det här är att man ska inte döma hunden efter håren dvs att även om första sidan verkar hur trist som helst fortsätt läsa!

Året är 1775 när den amerikanska revolutionen börjar. Febe är tretton år när hennes pappa ger sig ut i kriget för att slåss på kungens sida.
Febes kusin, som hon varit hemligt förälskad i ger sig också plötsligt av, men för att slåss med england, mot kungen.
Strax efteråt blir Febes pappa dödad på slagfältet och hennes kusin blir hängd som spion för engelsmännen.
För att söka tröst åker Febe till ett av hennes barndomsställen där hon hittar ett brev från sin döda kusin och Febe blir tvungen att ge sig ut i vildmarken för att avsluta det uppdrag som hennes kusin blev dödad för...

Jag tyckte den här boken var jättespännande att läsa, den var inte alls tjock, drygt hundra sidor men den var helt grymt bra ändå och jag slukade den direkt.
Ett bra tips för den som bara vill läsa något snabbt och enkelt.