The Maze Runner - Filmen

Efter att ha läst boken kunde jag förstås inte låta bli att se filmen också så igår bar det av till biografen för att äntligen få se filmen som jag väntat på i flera månader.

The Maze Runner.

Här kan ni läsa om filmens handling.
Läs min recension på boken här.

Skådespelarna: 
Dylan O'Brian levererade bra som vanligt men resten var jag inte så imponerad av. Om man jämför med t.ex The Hunger Games där man får gåshud för att de är så duktiga så blir jag nästan ledsen för att The Maze Runner inte ens var i närheten av samma kvalité.

Storyn: 
Vissa stunder av filmen var så långsamma att jag höll på att somna, ibland tog det förstås fart men då var det inte på det där vanliga sättet att man sitter på helspänn och är helt slukad av filmen, istället vandrade tankarna ofta över till annat och vissa stunder funderade jag på om jag skulle gå därifrån och strunta i filmen. Handlingen följde inte heller boken så bra vilket gjorde att man störde sig på småsaker.

Musiken:
Nä, när det skulle vara en seriös scen tyckte jag att den var löjlig för att musiken aldrig passade in, man kunde förutse mycket med hjälp av att lyssna på vad som spelades. Trist.

Karaktärerna:
Jag önskar att jag kan säga att jag fäste mig vid alla karaktärer men det är helt tvärtom, när folk dog så ryckte jag bara på axlarna, det berörde mig inte alls på det sätt som det borde ha gjort. Ingen av karaktärerna kändes särskilt djupa eller personliga, inte ens Thomas.

Effekterna:
Effekterna var för det mesta bra men det kändes ibland som om att man kunde se att Muren var animerad och i slutet av filmen kunde man definitivt se vad som var "verkligt" och vad som var animerat. "The Grievers" såg ut som gräshoppor och skrämde en inte. När karaktärerna blev jagade så satt man inte och hoppade upp i ner i stolen för att de skulle springa fortare, man kom som aldrig in i filmen riktigt som man t.ex gör i Taken.

Övrigt:
Vissa saker kunde man ifrågasätta i filmen, ibland fanns det ingen logik, det var osammanhängande scener och vissa saker som var viktiga i boken hade tagits bort helt.

Vad var bra?
Det som var bra i filmen var Dylan O´Brien. Det var också mycket action och om man inte läst boken så kan jag tänka mig att den här filmen är hur spännande som helst. Men för mig var det här ingen speciellt bra upplevelse. Jag hade förväntat mig mer men fick mindre. Den var bra men jag hade förväntat mig mer.

Filmen var okej. 

The Maze runner - I Dödens Labyrint (James Dashner

"Han började sitt nya liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft."

Thomas börjar sitt liv i en låda. Det enda han vet är sitt egna namn och det faktumet att han verkar har slungats in i något som verkar vara ett hem för ungdomar. Ungdomar som bara har en sak gemensamt - ingen minns någonting av de liv de hade före de sattes i lådan och vaknade upp i en dunge omgiven av höga murar. Utanför murarna finns labyrinten. En labyrint som är full av monster, faror och kanske, kanske en väg ut.

Oh, vad jag var taggad på den här boken. Den verkade SÅ bra! Som ni kanske lyckats lista ut nu så var den inte så bra. Det var ingenting fel på handlingen, tvärtom. Boken var en blandning av alla möjliga genrer, det var intressanta personer och den var riktigt spännande. Precis som en 5-stjärnig film ska vara. Som bok hade den också varit 5-stjärnig om det inte hade varit för att språket i boken (kanske var det bara en dålig översättning) var av det sämre laget. Det flöt inte på som det brukar göra i bra böcker utan man fick verkligen kämpa för att ta sig igenom boken. Tyvärr.

Alltså:

+Perfekt handling, en riktigt bra story, perfekt uppbyggd på alla sätt. Jag förstår verkligen varför de har valt att basera en film på den.
- Dåligt språk, det kändes som om att det var någonting som jag hade kunnat skriva.

Kanske är det annorlunda på engelska, hur känner ni som läst originalet?

2,5 vargar egentligen men storyn var verkligen fenomenal så den får en valp extra också.

Boken är även bioaktuell i Sverige, om du inte sett trailern än, gör det!
Kan filmen toppa The Hunger Games? Ja, det verkar nästan så...

Delirium - Lauren Oliver

Framtidens USA och världen genomgår historiens värsta epidemi någonsin. Amor Deliria Nervosa, eller som vi väljer att kalla det... kärlek.
Kärlek är ett brott och för att förhindra att någon ska bli sjuk botas man så fort man fyllt arton år. Men på arton år hinner det hända en massa saker och risken att bli smittad är stor så för att göra det enklare får ingen av motsatt kön ens umgås med varandra, röra vid varandra eller skratta med varandra, allt för att förhindra epidemin.

Lena, eller Magdalena som hon egentligen heter har aldrig trotsat regeringens regler eller ens tvivlat på att det existerar annat än för hennes eget bästa och enda sedan hon var sex år gammal har hon räknat ner, praktiskt taget längtat till att bli botad. Att för all framtid kunna vara fri från känslor och onödiga problem.
Men så träffar hon Alex och allting förändras.

Åh nej. Det här händer inte.
Jag älskar den här boken. Men jag hatar den ändå.
Hatar hur det så kallade botemedlet förvandlar människorna till känslokalla skal, som en zombie ungefär och hur verklig hela historien egentligen är. Som om det här faktiskt skulle kunna hända i framtiden. Hatar den för hur obeskrivligt hemsk och läskig den är, så pass läskig i vissa stunder att jag inte vågade gå nerför trappan med lampan släckt.
Men så älskar jag den också. Älskar den för att den är verklig som en historiebok, som att det faktiskt är möjligt att två personer som träffats för första gången kan dö av att inte få vara tillsammans. Jag har aldrig någonsin läst en bok där det kunnat gå så fort fram mellan personerna samtidigt som det faktiskt låter trovärdigt.
Jag älskar hur Lauren Oliver har lyckats igen med ännu en strålande bok och jag hade gett den en fullpott om det inte var för för att Alex är alldeles för perfekt. Vacker, självsäker, omtänksam, förlåtande, lojal, het, snygg och bla bla bla. Det finns inte en enda svacka på honom och det gör mig lite... Irriterad. 

Egentligen är det nog ingen person som jag inte stör mig på förutom Lena och Grace, till och med Hana, som hade en större roll än jag trodde från början ville jag aldrig riktigt lita på.

Att framtiden är hemsk gör ju ingen förvånad och det hade man kunnat ledsna på men i Delirium beskrivs allt så perfekt och allting som händer gör att jag inte ledsnade under en enda sida. Att kärleken är en sjukdom hade ju också kunnat tyckas vara löjligt men tvärt om. Originell idé säger jag.

Men förutom det så går boken förvånansvärt lätt att läsa och innan man vet ordet av det så är den utläst och det ångrar jag lite grann. Fast det är inte för intet som jag faktiskt fick rysningar i slutet.

Delirium är första boken på tre. Andra boken, Pandemonium  finns på engelska och trean förväntas komma ut 2013 i USA.
Filmrättigheterna har också sålts med ett oklart premiärdatum.

Lauren Oliver har även skrivit Resten får du ta reda på själv eller Before I fall som den egentligen heter.

4/5, om jag hade betygsatt den.

Alex Rider - stormvarning, av Anthony Horowitz



Jag började läsa den här boken för mer än en vecka sedan och efter kanske hundra sidor så fastnade jag,
tyckte att den inte var särskilt bra, jag tog med den till skolan och tänkte att jag skulle läsa den där,
men jag glömde totalt bort den. Sedan när vi hade svensakpass och vi fick läsa så tog jag fram den och började läsa den. Men jag hade helt glömt bort var jag var då och orkade knappt läsa någonting, kanske en sida.
Men idag tog jag tag  mig själv och började läsa den och då minsann, då upptäckte jag att den faktiskt var riktigt bra! Ett stort misstag gjorde jag alltså.

Alex Riders farbror dör i en mystiskt olycka. Allt vänds upp och ner och inom ett par dagar är han plötsligt en superspion, vars uppdrag är att ta reda på varför den rike Herod Sayle plötsligt lovar att ge en gratis stormbreaker-dator till alla skolor i hela England.
Alex jobbar för M16 och dom misstänker att det är något skumt med den här generösa presenten
och Alex får uppdraget att ta reda på den egentliga sanningen, för vem skulle egentligen misstänka att
en fjortårig pojke är en spion?

Boken är faktsikt väldigt spännande och jag förbjuder er att göra samma misstag som mig snälla gör det inte!
Allt händer ganska fort, ingen trög bok alltså.
Läs den, och flr allt i världen, glöm inte bort den, som jag gjorde.