Why everyone should watch Sense8

I've recently had my mind blown by a new TV show called "Sense8", about a cluster of eight people from all over the world who are telepathically connected. They can feel what the others feel, talk to each other, visit each other and access each others knowledge and capabilities.

The concept in itself is a great starting point for an entertaining show: "How do we live our lives when we are simultaneously living seven other lives?" But the thing about Sense8 is that it does so much more than just entertain. It has  characters with great depth and substance, and the show makes you feel for them deeply. And, by letting the characters share each others lives and emotions, it also makes them (and consequently you) challenges issues greater than ourselves like gender, culture, ethnicity, sexuality and identity.

Amanita and Nomi.

How would you live your life if you have the experiences of a lesbian trans-woman, a straight white male, a straight white woman, an African man, a German gangster, a Korean businesswoman, a gay Mexican actor and an Indian woman? If you were both straight, gay, trans, man, woman, a person of colour, white, poor, rich, famous or a nobody?

It asks important questions like: Are we obligated to honour our parents, even when they fail us? Do we make the choices in our lives, or do the choices make us? How do we deal with problems?

Wolfgang

In the end, Sense8 has a strong message.

The character Jonas Maliki says: "Killing is easy when you don't feel anything", meaning that the ability to feel empathy is what we should hold on to.

I don't think we talk enought about empathy, or the lack thereof.

I wish more people could put themselves in my shoes, to feel what I feel when I talk about sexism. I wish more people could open their minds to different world views and realize that we don't have to fear what is different, and that we're not that different anyway.

I think everyone should watch Sense8.

Mer Arrow trashtalk!

Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste även jag ge mig in i Arrow-debatten.

Spoilervarning för säsong tre nedan!

Arrow handlar om Oliver Queen, en rikemansson och playboy som kommer hem till Starling City som en förändrad man 5 år efter en båtolycka där hans far och vänner drunknat. Man har trott att han drunknade med dem, men han mötte ett annat öde. Han strandades på en öde ö som använts som fängelse för de mest farliga människorna i Kina, och räddades av en av de farligaste fångarna som lärde honom att överleva och försvara sig själv.

Olivers far rentvådde sitt dåliga samvete innan han dog, och berättade att Queen industries framgångssaga berodde mycket på att han direkt eller indirekt deltagit i korruption och våld. Farsan ålägger sonen med ett uppdrag; han måste överleva och ställa allt till rätta. Detta leder till seriens inledande monolog där Oliver meddelar att han har ett enda mål: att rädda sin stad.

Med den utgångspunkten fastnar tyvärr serien i The Chronic Hero Syndrome, en trope som missbrukas å det grövsta för att rättfärdiga allt Oliver gör för att ta hand om dom problem som han ser att staden har. Oliver åsidosätter sig själv totalt för att rädda alla andra i Starling City, och allt eftersom serien löper på sker det en slags glidning där Oliver rättfärdigar sitt allt mer otrevliga beteende med att han gör det för "the greater good".

Oliver ljuger ständigt för sin familj om vad han sysslar med om nätterna, för att "skydda dem". Till och med förbi den punkt där man egentligen tycker han borde ha berättat sin hemlighet, troligtvis för att han har någon slags envis ovilja till att släppa in folk. Den stoiska mannen. Bleh.

Oliver Queen säger sig älska Felicity men vägrar dejta henne för att han "genom att vara med henne utsätter henne för fara". Jo, för så länge de inte är ihop så är hon utom fara och det faktum att de ändå spenderar ohemult mycket tid tillsammans i Arrow Cave och bekämpar brottslingar tillsammans är inte farligt för henne? Makes no sense!

Och det bästa - Oliver Queen låter alla tro att han är död i fem år medan han springer runt och tränar sig till att bli en supersoldat som kan rädda Starling City från korruption och våld. Han vill inget hellre än att berätta för de nära och kära att han är vid liv, men då "utsätter han dem för fara".

Oliver Queen behandlar alla kvinnor i sitt liv som skit. Han är otrogen mot Laurel med hennes syster Sara. Han berättar inte för Laurel att Sara lever. Han blir förbannad på Laurel när hon gör exakt samma sak som han själv, blir en vigilante. Han har inga betänkligheter mot att utsätta sina vänner Roy och Digg för fara, men så fort Laurel tar på sig masken blir han grinig.

Det leder oss osökt in på ett annat problem: Varför känns det som dem som skrivit manus till Arrow hatar kvinnor?

Anna i In Another Library har skrivit mer om varför Arrow är en så misogyn serie i inlägget "Arrow suger som vanligt".

Inte nog med att Oliver är en douchebag, nu har också Laurel börjat bete sig på samma sätt. Vildvittra har skrivit mer om det i sitt inlägg "Nu gnäller jag på Arrow igen".

Att vara självuppoffrande är inte ens en särskilt fin egenskap, vilket innebär att Oliver Queen är ca den mest osympatiska karaktären i hela serien.

Nu kan jag inte komma på något vettigt sätt att avsluta detta inlägg, så jag säger bara: BLEEEEE.

Emma Approved

Efter den stora succén med Lizzie Bennet Diaries gick företaget Pemberley Digital vidare med en adaption av klassikern "Emma". Först, en liten *spoiler alert*, har ni inte sett filmerna eller läst boken bör ni göra det först. 

Emma handlar om en rik och bortskämd överklassdam som är övertygad om att hon vet vad som är bäst för sig själv och alla andra, men egentligen inte har så god insikt som hon tror. Alla runt om henne är charmerade av hennes rappa tunga och godhjärtade natur, förutom mr Knightley, en vän till familjen som sett henne växa upp och känner henne ut och in. Knightley ser saker för vad de är och försöker ge välmenad kritik till Emma då hennes bristande självinsikt är på väg att skada andra.

Hur för man över denna historia till nutid? Jo, genom att göra en webbserie om en livsstils- och relationskonsult och hennes företagspartner så klart! 

Emma är uppvuxen med pengar och van vid att alltid få sin vilja fram. Manipulativ, även om hon menar väl. Alex är en snäll och omtänksam kille med båda fötterna på jorden. Deras familjer har varit tajta i många år, deras syskon John och Isabella är till och med gifta med varandra och har barn. Tillsammans driver Emma och Alex företaget Emma Approved, ett livsstils- och eventföretag där Emma är livssstilskonsult och Alex Knightley sköter ekonomin ("book keeping a.k.a. boring stuff", som Emma säger). 

När Emma (som är självsäker på gränsen till övermodig efter 19/19 framgångsrika matchningar) beslutar sig för att dokumentera sin fortsatta framgång går Alex motvilligt med på att Emma installerar webbkameror och dokumenterar deras verksamhet. Men när Emma tror att den 20:e matchningen ska gå smidigt i mål visar det sig att bruden, Emmas bästa vän Annie Taylor, börjar få kalla fötter. Annie ska gifta sig med Ryan Weston, men något gör att hon tvekar, och Emma bestämmer sig för att "hjälpa" sin väninna inse att hon bör gifta sig med Weston. Emmas metoder innebär ofta "kreativa lösningar" och Alex bromsar henne då han känner att hennes idéer är skadliga för andra eller för firman, och utgör på så sätt även seriens voice of reason. 

Alex Knightley ordnar också en assistent till Emma, en tafatt nyexad tjej vid namn Harriet Smith, som länge följt Emmas livsstilsblogg och ser upp till henne. Emma är övertygad om att hon kan hjälpa alla till ett bättre liv, och när hon träffar Harriet beslutar hon sig för att även förbättra Harriet Smiths liv. *domedagsljud*

Och ni vet vad som händer sen, eller hur?

Ett mer perfekt upplägg för en modern Emma har jag svårt att se. Bokens Emma och Knightley tillhör överklassen, och översatt till modernt sammanhang utgörs deras makt och inflytande över andra av att de har ett framgångsrikt företag med olika klienter som de hjälper, och förstås Harriet som assistent.

Medan Lizzie Bennets Diaries ibland känns krystad med sina "accomplished women" och sociala klasser, så har man i Emma Approved antagit en mer modern syn på fulländning. Karaktärerna drivs av att de vill ha bra karriärer, goda kontakter, man pratar mer om självförtroende och att förverkliga sig själv, och medan Emma i boken är svartsjuk på Jane Fairfax för att hon sjunger och skriver så bra, så är seriens Emma avundsjuk för att hon inte är lika socialt medveten och engagerad i miljö- och människorättsfrågor som Jane. Och Maddy Bates späder omedvetet på denna avund genom att berätta om hennes och Janes mailkorrespondens.

De har alla yrken som passar dem superbra, och intressen som för deras excentriska sidor till ljuset på ett naturligt sätt. Ms Bates är fortfarande en babblig, glad kvinna som bor med sin döva mamma, men i Emma Approved driver hon en liten firma, gör fruktkonserver och mailar med sin brorsdotter som bor i Oxford.

Andra karaktärer som fått en make over är Anne Taylor som går från guvernör till bästis och Elton som går från präst till politiker. Vilket passar rätt så bra, med tanke på att politikerna tagit över prästernas roll att diktera hur vi borde leva våra liv.

Många gillade inte Emma Approved lika mycket som Lizzie Bennets Diaries, och tyckte karaktären Emma var genuint osympatisk. Men då har man egentligen inte problem med serien, utan med premisserna för adaptionen.  Gillar man inte Emma så är det kanske svårt att uppskatta denna serie, då Emmas bristande självinsikt är själva grundstommen för serien.

I mina ögon är den fullkomligt lysande gjord. Jane Austen själv skrev att hon i Emma skulle skapa en karaktär som ingen annan än hon tyckte om, men jag älskar verkligen Emma  e f t e r s o m  hon är så full av fel.  Jag gillar också hennes självsäkerhet, och den vänskap och familjaritet som Emma och Alex har, vilket man ser gång på gång i serien.

Yeah, right.

 Oh, och sist av allt? Kemin mellan Emma och Alex är helt underbar, hela serien igenom. Deras gnabb är roligt, sött och skådespelarna lyckas med små ögonkast och leenden ge diskreta antydningar till att de kanske gillar varandra mer än de säger. När serien väl knyter ihop den tråden så blev åtminstone jag övertygad. De spelar verkligen bra.

*googely eyes*

(Jag tyckte de spelade så bra att jag blev mer och mer övertygad om att skådespelarna hade en thing för varandra på riktigt, and guess what? De blev tillsammans under inspelningen. Hur gulligt är inte det?!)

This relationship is Fia Approved.

The Walking Dead som graphic novel a.k.a. Hur jag kom runt min zombiefobi

Jag ska erkänna något för dig, min kära läsare. Något som får stanna mellan dig och mig. Lovar du att inte föra det vidare? Ok, bra!

*viskar* Jag vågar inte se skräck.

Yes, I am not shitting you. Jag är livrädd. Speciellt för zombies.

Detta innebär att jag nästan inte vågar se zombie-filmer. De dreglande, blodiga, ruttna liken, de döda ögonen, blodlusten. Speciellt när de liksom "hoppar fram" i en scen, sånt kan få mig att hoppa högt i tv-soffan så jag skrämmer katterna och välter ut teet över mig.

Det tog ett långt tag innan jag såg komedin "Zombieland", och "Warm Bodies" har jag ännu inte tagit mig mod till att börja se. Ja, jag vet, den är inte skrämmande. Men ändå.

Denna fobi är riktigt besvärlig då man hela tiden får höra "Fia, nu måste du se The Walking Dead, den är jättebra!" och jag försöker desperat förklara att jag faktiskt inte vågar, varpå alla ba: "Du får skärpa dig, den är inte alls så jätteblodig." Kollade faktiskt på första avsnittet för att någon lyckades lura mig att det inte var skrämmande. Jo, tjena. Första 10 minuterna, en zombieflicka, ett par hoppa-till-scener, sen stängde jag av.

Men nu har jag upptäckt ett sätt för mig att kunna ta del av "The Walking Dead"! Den finns som graphic novel! Jag köpte den på svenska för ett tag sen då Apart förlag hade sin releasefest på SF-bokhandeln. Och den är riktigt, riktigt bra. Jag älskar den postapokalyptiska känslan. Människorna finns kvar, världen finns kvar, men det finns inte längre ett fungerande samhälle med sjukvård, utbildning, polisväsende, etc. Maten är på väg att ta slut, vilket tvingar människor att ge sig ut i otrygga miljöer för att leta mat och hjälp. Jag älskar att människan ställs inför sin egen dödlighet och tvingas leva dag för dag, osäker på framtiden.

Har läst tre volymer och längtar efter att få läsa vidare! 

Warehouse 13 - Indiana Jones möter Steam punk



"I like to think of it as americas attic" - Artie Nielsen



Ni som sett "Raiders of the lost Arc" kanske minns vad som hände med förbundsarken när Indiana Jones hade hittat den? (Ursäkta bildkvalitén.) Förbundsarken togs hand om av "top men", och hamnade på ett gigantiskt lager där den (vad vi vet) står kvar än idag. Och vad är detta för lager, måntro? Jooooo sååatte...   ---------->

Jo, det är Warehouse 13, ett gigantiska lager som samlar världens alla artefakter med övernaturliga tendenser. Det är förstås tophemligt och drivs av Secret Service-agenter på speciella order av presidenten. 


Very Special Agents

 Agenterna jobbar förstås inte bara med att damma av gamla prylar och katelogisera utan de söker aktivt efter dem, fångar in artefakterna och "neutraliserar" dem så de inte ställer till med något ofog i lagerhyllan. (Det är nämligen så att långt ifrån alla artefakter är särskilt trevliga, många har väldigt negativa biverkingar som ofta är dödliga.) Agenterna som rekryteras har ofta någon form av mad skillz. Artie (till vänster) är nog "bara" smart, men Myka är supersmart och har fotografiskt minne, Pete har något så unikt som "vibes" som säger honom när något är allvarligt fel. Claudia är inte bara superbra på datorer, hon har en gång i tiden hackat sig in i självaste lagret. Och så är hon en ASCOOL brud. Srsly.

  Warehouse 13 är det trettonde stående lagret som vi känner till. Dess föregångare har alla förstörts under kaotiska former då någon artefakt oftast bränt ned rubbet. Lagret befinner sig just nu någonstans utanför Univille, South Dakota, men egentligen är lagret inte rotat i marken utan har möjlighet att skifta plats. Artie förklarar någon gång i början att det håller sig skyddat genom att befinna sig i det land/område som innehar världsherravälde (i brist på bättre ord). Under Pax Romana befann sig Warehouse i romarriket, under Pax Britannia var det i Storbritannien. Det ryktas att det första Warehouset var biblioteket i Alexandria... Needless to say, under tusentals år har en hemlig organisation arbetat för att beskydda världen mot artefakter, och Pete, Myka, Claudia och Artie är bara de sista Warehouse-agenterna i en lång lång rad som har detta arbete. Andra kända Warehouse-agenter är bland annat Nicolas Tesla och H.G. Wells. Och det för oss in i steam punk-eran.

The tesla-gun

För att fånga in artefakterna har warehouse-agenterna ett tjänstevapen som heter Teslan, det är förstås en mycket cool elektrisk pistol som fungerar lite som en stunn-gun. De måste ju även kommunicera på säkra kanaler, och för de så har de en tvåvägsradio/video-kommunikationsapparat som kallas the farnsworth (byggd av Philo Farnsworth 1929). Hur coolt låter inte det?




Farnsworth-radio/video-kommunikationsapparaten-thingyn.

   Men vad är det för slags artefakter som våra agenter får ta om hand? Jo, det kan vara allt från Marilyn Monroes hårborste (alla som borstar håret med den blir platinablonda) till aztekiska blodstenar som tvingar den som använder den att offra en oskuld. Bland de mer intressanta artefakterna med litterär anknytning återfinner vi Edgar Allan Poes penna (där man kan författa sin egen verklighet), Agatha Christies skrivmaskin (mordiska planer börjar smidas) samt Bellatrix Potters teservice (stimulerar fantasin).

Warehouse 13 kombinerar humor, drama och spänning (och är stundvis riktigt mörk). För den som gillar historia, litteratur, steam punk och galna vetenskapsmän är den perfekt. Andra kan kanske tycka att den är stundvis löjlig. Jag älskar den!

Sist av allt vill jag bara slå ett slag för titelintrot i säsong ett, som är helt och hållet underbart. Bästa introt EVERRR.

Boktimmen goes tv-serie-blogg

Efter att Vildvittra tweetat "Det är nästan bara böcker och knappt några tv-serier i min Reader och så kan vi inte ha det. Åtgärda!" kände jag att jag måste ta mitt ansvar som tv-serienörd. Maria, your wish is my command!

Jag tänkte börja med "Eureka", en nördig tv-serie från Syfy-channel.  

Eureka handlar om småstaden Eureka som bär på en stor hemlighet. Eureka har en tophemlig forskningsanläggning, instiftad på Truman-tiden med hjälp av Albert Einstein och en lång rad rådgivare. Här har man samlat de bästa forskarna som går att skrapa fram inom varje ämne, på hela planeten. De forskar om och utvecklar ny teknik, nya metoder inom medicin, bygger robotar, rymdskepp och skapar massförstörelsevapen. Detta innebär också att de ibland råkar lösa upp gravitationen runt Eureka så alla hus flyger omkring, eller så råkar de skapa en tids-loop eller bygger en manick som får människor att bli über-aggressiva. Som motvikt till alla dessa übergenier har vi sheriffen Carter, en normalbegåvad man i sina bästa år vars uppgift är att ta hand om och skydda Eurekas invånare från diverse hot. Han förstår sig visserligen inte på kärnfysik men erbjuder oftast en förbluffande street-smart lösning på problemen som uppstår från dag till dag. Eureka är en otroligt rolig serie med en stor dos romantiskt drama. Stor varning för "jag-vill-bli-vetenskapsman-syndromet" som kan komma i seriens kölvatten.

Mina favoritkaraktärer i serien är Douglas Fargo, den überbriljanta och inledningsvis underskattade unge mannen som bygger robot-hus. Finns det en röd knapp där det står "don't push" så är det han som råkar halka in på ett bananskal och trycka på knappen (det låter förstås väldigt slap-stick, men är inte det). Hans karaktär är den klassiske underdogen som emellanåt får makt och blir crazy med storhetsvansinne (lite som Jonathan från The Evil Trio i Buffy). I can relate to that.

Tyvärr fick Eureka bara fem säsonger innan den lades ned, och jag har inte sett sista säsongen ännu, men hoppas verkligen den får en värdig avslutning.

Lite kuriosa kring serien: Eureka utspelar sig i samma universa som "Warehouse 13", en annan favoritserie. Faktum är att de har haft cross-overs vid upprepade tillfällen! Det är även sagt att den nya Syfy-serien "Alphas" ska utspela sig i samma universa som dessa. Ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig.

Mer om Warehouse 13 och Alphas i senare inlägg!

Slår ett slag för Fiktiviteters Dr Who-helg

Har sysslat med lite lätt morgonläsning i form av Fiktiviteters Dr Who-helg och konstaterade just resignerat "Jahapp, då var det kört! Ytterligare en serie jag kommer bli beroende av." För övrigt så störtdiggar jag hur alla tv-seriefantaster med bloggar strömmar samman för att hylla sin favoritserie, mer av sånt!

I övrigt så kan jag berätta att denna helg (för orsaker som inte bör nämnas här) inte precis varit ett under för min lästid. Jag kommer försöka ta igen det nu i veckan!

Downton Abbey is back

"Downton Abbey" är ett brittiskt perioddramat som handlar om alla innevånare i slottet Downton Abbey. "Upstairs" får vi följa systrarna Mary, Edith and Sybil Crawley, deras far Robert (the Earl of Grantham), deras mor Cora (countess of Grantham) och deras farmor Violet, (dowager countess of Grantham). "Downstairs" får vi följa butlern Bates, de ränksmidande paret Thomas och O'brien, den godhjärtade husföreståndaren mrs Huges, med flera.

Handlingen tar fart precis efter Titanic sjunkit. Systrarnas Crawleys kusin, och Downtons arvinge, befann sig ombord och har nu omkommit. Detta sätter handlingen i rullning eftersom en ny arvinge till Downton Abbey nu utsetts enligt lagen, och det blir den avlägsne kusinen Matthew Crawley som drar det kortaste (eller längsta?) strået - en simpel advokat!

Matthew och hans mor Isobel Crawley flyttar till Downton och lär känna sin familj, vars slott Downton Abbey de en dag skall ta över. Matthew är dock uppfostrad att klara sig själv utan butler och husföreståndare, och har bestämt att han inte ska låta sig själv förändras till någon överklassmänniska. Inte heller tänker han bli påprackad någon av systrarna Crawley för att säkra familjens ekonmiska ställning. Han hinner inte mer än landa i Downton innan det skär sig mellan honom och den äldsta systern Mary Crawley, och det enda gemensamt de verkar ha är en ömsesidig skeptisism till honom som ägare av Downton Abbey. Men som vi alla vet så börjar ju kärlek med bråk och slutar med barnbidrag... Eller? ;)

Serien svepte hela Storbritannien från sina fötter förra året då den hade premiär, och fortsätter att göra succé även 'abroad'. (Säsong 1 av Downton Abbey visades förra hösten på SVT.)

Inatt vann Downton Abbey fyra emmys, bland annat i best miniseries/TV-kategorin, best writing, best directing samt att Dame Maggie Smith fick en emmy för best supporting actress. Maggie Smith har en imponerande rennomé, men är kanske mest känd som Minerva McGonagall i Harry Potter-serien. I Downton Abbey gör hon en komisk men underbar roll som matriarken Violet och lämnar ett spår av dräpande one-liners bakom sig. Om någon förtjänat sin emmy så är det hon!

Inatt var det inte bara emmy-utdelning, utan i Storbritannien visades också det första avsnittet på den andra säsongen av Downton Abbey. I Sverige får vi vänta till den 29 oktober för att få se den andra säsongen, men det är inget jämfört med amerikanerna som enligt rykten får vänta ända till i december för att få se det. Känns rättvist att de får vänta för en gångs skull. ;)

För er som är nyfikna och vill ta en sneak peak på andra säsongen så har ni trailern här:


Let the Downton-hysteria begin!

Bones-marathon

Hade Bones-marathon igår. Såg hela sjätte säsongen fram till finalen, och WOW vilken final. Vad jag grät! Emily och David är så fenomenala skådespelare... De vet hur de skall skapa stämning och hur man skall berätta sina repliker från hjärtat.

(Till skillnad från Stolthet och fördom (2005) som jag trashat på FB för dess brist på känsla bakom dialogen...)

Har någon mer än mig sett säsongsavslutningen av Bones? Några tankar??

Övriga säsongsavslutningar som nyligen avverkats är NCIS, Big Bang Theory och How I met your mother. Mina känslor för NCIS börjar svalna litet i och med den kassa avslutningen, men hoppas nästa säsong bjuder på nya äventyr.

Min nya pojkvän

Möt min nya pojkvän. Han heter Harry Dresden och är en trollkarl. Han jobbar som privatdetektiv och hjälper de som drabbats av magiska problem. Han bor i Chicago, men i vårt fall är distansförhållande inget problem, kärlek finner inga gränser!!

Harry Dresden är en karaktär skapad av Jim Butcher. Serien är (tydligen) litet annorlunda än böckerna, som jag aldrig har läst (men vill läsa). Tyvärr avslutades serien redan innan den hann komma igång, efter endast 12 avsnitt... :(

Serier jag följer

(En ickebokrelaterad grej i en bokblogg?  *gasp* Är det tillåtet!? Eftersom det här är min blogg så tillåter jag mig själv böja på reglerna litet. )

Jag fick idag frågan om vad jag ser på för tv-serier, och det slog mig att jag ser en hel del serier. Och många av dem serier kommer från böcker eller är relaterade till sci-fi och fantasy, som även är bokgenrér jag älskar. So, here it goes...

Fias serier utan inbördes ordning:

Heroes är en klar favorit, även om jag precis som alla andra tycker att den fjärde säsongen varit rätt så tråkig. Jag hoppas dock på en femte säsong, Tim Kring behöver en chans att ställa saker till rätta. Lyckas han inte göra det i den femte säsongen kan vi alla förklara honom okapabel och sörja seriens slut, men ge honom åtminstone den chansen.. Det är min åsikt.

NCIS är en serie jag följer för humorn och spänningen mellan Tony och Ziva, samt för den underbara Abbys skull. Skulle spänningen försvinna mellan Tony och Ziva är det dock stor sannolikhet att mitt intresse mattas ut.

Bones gillar jag. Angel är ju trots allt med... ;)

Torchwood är en av mina andra favoriter. Har i inte sett säsong tre (miniserieaktig säsong i fem episoder som kallas Children of the Earth) så har ni missat nått! Captain Jack är min blivande make! Dr Who (remaken) har jag sett en dryg säsong av, har ännu inte fastnat men vill dock försöka se mer.

True Blood är en annan favorit, no explanation necessary. Eller jo, Eric Northman/Alexander Skarsgård!

How I met your mother är en mysig ny variant av Friends, dvs en konstellation vänner som dejtar varandra/bor ihop, har konstiga lekar för sig... De är de vänner jag önskar att jag hade. Sen så är ju Willow med, all the more reason... Ett underbart avsnitt: Slapsgiving.

The Big Bang Theory - Sheldon Cooper is KING.

Legend of the Seeker - fantasy i stil med Xena the warrior princess, fast litet bättre. Inte en av mina favoriter, men ändock ok. Det är ju fantasy!

Vampire Diaries är en blandning mellan O.C./Smallville/Twilight men den har börjat växa på mig och den har potential att skapa en intressant intrig mellan de två vampyrbröderna Stefan och Damon. Mina pengar satsas på Damon!

Being Human är en annan vampyrserie (ok, den handlar om en vampyr, en varulv och ett spöke men ändå). Det övernaturliga fängslar mig...

Sen så brukar jag se My Boys på trean på söndagmornar, en trevlig serie om en tjej som är "en av grabbarna" i Chicago.

Detta är alltså serier som jag följer slaviskt, men utöver det så har jag även påbörjat att se SG1, men jag har tagit en tillfällig paus till intresset och tiden återkommer. Jag har tidigare sett allting av Joss Whedon, förutom den senaste säsongen av Dollhouse. Om Sheldon Cooper is king så är Joss Whedon gud, och man skall icke hava andra gudar vid sidan av honom. Sådeså. Buffy forever, long live Angel, River Tam FTW osv! You know it.

Nu ska jag se på NCIS!