Dark Orbit

Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman är en av de absolut bästa böckerna jag läst i år! Det är en first-contact-historia som är originell och spännande.

I en avlägsen galax finns federationen Twenty Planets, och där bor Sara Callicot som är en av dem som val att spendera sitt liv genom att utforskar rymden. Hon färdas genom en ljusstråle genom rymden tar så lång tid som ljuset tar att nå till platsen, därför är det ett ensamt liv. Sara har nu lämnat sin familj, alla sina vänner och hela sitt liv bakom sig för en av de längsta resorna någonsin -- hon ska resa 58 ljusår bort till en outforskad planet som heter Iris. Hennes svepskäl är att studera besättningens team-arbete men hennes riktiga agenda är att skydda Thora Lassiter, en släkting till hennes uppdragsgivare, som hamnat mitt i en stor politisk skandal där hon blandat sig med rebeller och gjort uppror på Orem och nu skickats till Iris som straff. Thora har enligt ryktena blivit galen, men när Sara möter henne blir de snabbt vänner. Sen, när Sara och Thora och en grupp forskare reser ner till planeten för att utforska ytan, försvinner plötsligt Thora. Sara försöker desperat ta reda på vad som hänt henne. Under tiden så upptäcker Thora att det finns liv på planeten, varelser som får henne att ifrågasätta allt hon kommit till att ta för sanning.

Det som jag gillade med denna bok var att den bygger på nya och fräscha idéer om hur liv på andra planeter ser ut, och presenterar perspektiv från både ursprungsbefolkning och rymdfarare. Den bjuder på filosofiska diskussioner om vad verklighet är, intressanta diskussioner kring handikapp och förmågor, och ifrågasätter våra förutfattade meningar. Den påminner om Contact och Interstellar, två filmer som också tar sig ut på djupt vatten och vågar diskutera helt galna koncept om rymdresor och verklighet.

Läs, läs, läs!

(And I'm sorry, I'll translate this review to English soon! No time now.)

The Just City

I just read Jo Walton's The Just City, about a group of Platonists whom come together and create a the city Platon imagined as "the just city". They become the masters of the city, and over time they collect young children of ten years of age and begin to educate them in the ways of Platon. With time, they chose which children to be philosophers, and give them golden pins. There is many other different metal pins with different meanings, and it's suppose to represent the soul of the wearer. The iron pin is given to the workers, and the silver pins to others. Everyone is given different chores, and as they reach adulthood they are paired with another of the same caste/class, and they become married for a day. Any children of the marriage are given up to the city, to be cared for as a group by the people of the city, because families are viewed as injust. Sexual relations outside the marriage is considered injust too, as one should love all citizens equally.

It's a mindboggling philosophical experiment, giving modern context to the ancient philosophers ideas. Would Platons Just City be just? Would the humans in the city strive for excellence?

At the same time it has a strong feminist approach, showing the ways women have been treated through time, analyzing what it means to be woman in a world ruled by men and then giving them agency to be their best selves. It does not shy away from womens hardship. It shows rape,  psychological scarring, post partum depression, as well as women failing, women succeeding, women feeling lust or envy. It does all these things, and more, and still I get the feeling the author's not trying to write on our noses, but just has this curiosity and thirst for discussion.

Walton has created this unique setting where gods and robots, time travel and mystical divine intervention coexists,  The main characters are the gods Apollo and Athena, one reborn as a human and one disguised as one, and the women Maia and Simmea, of different times but with equal interest in philosophy, and the Platonistic world. We also get to meet Sokrates.  And robots.

I haven't read anything like this, and I'm not sure I ever will. It's wonderful and great. Read it!

The X Files Classics Volume 1

Efter att ha kikat på nya Arkiv X-miniserien och färdigställt ett blogginlägg om den på Onda Cirkeln  har jag även återstiftat bekantskapen med en gammal vän; de första grafiska Arkiv X-novellerna av författaren Stefan Petrucha och illustratören Charlie Adlard. Novellerna har nämligen släppts i samlingsutgåva 2013 med omslag av Sam Shearon, och efter ett besök på SF-bokhandeln idag är den nu i min ägo. Visst är den vacker!

Detta album innehåller alltså samma noveller som jag läste 1995 och 1996, och som jag fortfarande efter cirka 20 år har väldigt fina minnen av.

Jag kan säkert säga att det är få serier som påverkat mig så pass mycket som Arkiv X. (Skrev bland annat historier om "CBI", Childrens Bureau of Investigation. Episka mästerverk förstås, men jag måste ha förlagt dem någonstans för jag hittade det inte bland mina andra konstnärlig alster.

Novellerna som gjorde starkast intryck på mig var "The Silent Cities of The Mind" där en forskare blir kannibal och börjar äta människor, som han sedan hävdar att han ärvt minnen från, och "Trepanning Opera" om en man som hade en nära döden-upplevelse som ung, och därefter inte är säker på om han bara drömmer att han lever, eller om han lever på riktigt.

Dessa är väldigt välskrivna historier med vackra illustrationer, som håller än idag. Novellerna har samma ifrågasättande narrativ som tv-serien, och samma mystik. Den citerade Lovecraft och ställde djupt existentiella frågor, blickade inåt på människan men även utåt mot rymden, och fick mig som 11-12-åring att börja tänka stora tankar om mänskligheten, universum, vår existens och vad som finns där ute. Arkiv X är utom tvekan medskyldiga (tillsammans med Star Trek The Next Generation samt David Eddings "Sagan om Belgarion") till att jag har utvecklat ett sånt stort intresse för fantastik.

Idag när jag återupptäckte novellerna gladdes jag över hur de grafiska novellerna faktiskt håller efter 20 år, men också över hur roliga Mulder och Scully är. De är rena rama oneliner-maskinerna. Varför hade jag glömt bort det? Also, är ganska säker på att mina brorsor spelade Doom, så detta drog verkligen mig tillbaka till 90-talet ännu mer. Ah, those where the days...

Kass Morgan - The 100

Ett kärnvapenkrig har för 300 år sen fyllt jordens atmosfär med farlig strålning  och tvingat den sista spillran av mänskligheten upp i rymden. De lever på rymdstationen Kolonin, en sammanslagning av många små stationer. Kolonin är en hård plats att leva på med strikta regler om ransonering, luftförbrukning och befolkningsmängd. Resurserna är så knappa att nästan alla brott mot reglerna leder till dödsstraff, om man inte är minderårig.

Clarke Griffin är en ungdomsfånge som väntar på sin 18-årsdag, då hon mest troligtvis kommer dömas till döden. Kolonins beslutande organ (rådet) har dock bestämt sig för att man istället för att avrätta ungdomsfångarna ska skicka ned hundra stycken av dem till jorden, i mänsklighetens första försök att återigen bosätta sig på planeten. Man vet inte att jorden är beboelig, men skickar hellre ungdomarna till en osäker död på planeten än avrättar dem på plats.

De 100 ungdomsfångarna skickas iväg i en rymdkapsel efter en tumultartad start där Kansler Jaha under pistolhot tvingas släppa in Bellamy Blake på färjan, medan en annan fånge vid namn Glass lyckas fly. Kanslern blir vådaskjuten och hans son Wells, som är bland fångarna, skickas iväg till jorden utan att veta om hans far överlever. Efter en hård landning upptäcker de 100 fångarna att de kan överleva på marken. De upptäcker också att de, mot all förmodan, inte är ensamma på planeten.

För er som lyckats undgå det så har jag haft The 100-maraton här hemma. Efter att jag läst Annas inlägg på Onda Cirkeln såg jag tv-serien, sen bloggade jag om den själv. Sen var jag tvungen läsa böckerna. Tv-serien är nämligen baserad på Kass Morgans bokserie med samma namn, och även om seriens skapare Jason Rothenberg har hållit sig trogen till böckernas grundstomme är det mycket som ändrats när handlingen kommit till tv. Böckerna kan med fördel ses litet som ett alternativt universum där saker bara är lite, lite annorlunda. (Vilket är väldigt trevligt när man sett allting som går att ses om The 100, och bara inte kan få nog.)

I böckernas värld är karaktärerna annorlunda. Det finns ingen Raven och Finn, och ingen Abby. (Båda Clarkes föräldrar har blivit avrättade.) Däremot finns det en tjej vid namn Glass som är snarlik Raven, samt att Bellamy mer är en hopslagning av Finn och Bellamy, en charmig men bråkig outsidern. Clarke är mycket mer som Octavia och antagonisten Murphy heter här Graham och har en mycket mer auktoritativ roll.

Böckerna slänger sig med lite andra begrepp också. Grounders är Earthbounds. The Ark är Kolonin. Jordfolket och rymdfolket är inte så diametralt olika, och man har mycket mer referenser till vår tid och vår värld än i tv-serien. Till viss del kan jag tycka att det är trevligt att de undviker den koloniala tropen, men hade uppskattat om de skippat det dystopiska klassamhället, á la Hunger Games och Divergent. De olika delarna av kolonin var en gång var olika rymdstationer, och folket som bor i de olika sektionerna lever till stor del i olika samhällsskikt. Några sektioner befolkas av arbetarklass, medan andra är befolkade vetenskapsmän och politiker. Och självklart förtrycker de rikare de fattigare.

Böckerna har dock ett stort problem och det är bristen på perspektiv. I böckerna har man ingen aning vad som driver och motiverar antagonisterna, man bara vet att de gör hemska val. Utan deras inre konflikt blir Rådet bara en namnlös ondska att besegra, Grahams handlingar blir bara idiotiska och hjältarnas kamp blir mindre intressant.  Jag saknar även den ursprungliga befolkningens perspektiv. Hur har dom överlevt? Hur har dom utvecklats? 

Det som är så bra med tv-serien är just att man inte är rädd för att utmana ungdomarna och ge dem omöjliga valmöjligheter. Clarke och Bellamy stiger fram som ledare och måste fatta beslut med tragiska utgångar hur de än väljer. Böckerna lyckas till viss del framställa en del av karaktärerna som drivkraftiga, men de försätts aldrig i moraliskt kniviga situationer. För det mesta händer bara saler som ungdomarna reagerar, snarare än agerar på.

Böckerna är trots detta snabblästa och spännande. Kass Morgans vision är cool, dock brister den i genomförandet och saknar den extra dimensionen av moraliska dilemman och feminism som jag kommit att associera med The 100. All cred till Rothenberg som har tagit idén och gjort den till något oändligt mycket bättre. 

Under avdelningen: Saker ni inte bör missa.

Har ni sett att BBC America släpper en miniserie i fyra delar nu i april? Den handlar om science fiction, eller snarare Science fictions historia och är fylld av några av mina absoluta favoritskådisar från favoritserier som Star Trek,  Firefly, Battlestar Galactica, etc.

Le Awesomé Peepul

En annan sak som man inte får missa är den kommande Outlander-serien. Som Skottland-nörd, historienörd, romantik-nörd och fantasynörd kan man inte gå fel om man ser denna serie. Den baserar sig så klart på Diana Gabaldons bokserie med samma namn: Outlander.

Tänk om vi hade miljoner varianter av Jorden inom räckhåll - The Long Earth

I födelsedagspresent i år fick jag "The Long Earth", en bok tillkommen genom en allians mellan den i huvudsak fantasyskrivande Sir Terry Pratchett och hardcore Science Fiction-skrivande Stephen Baxter. Det visade sig i min mening vara en lyckad kollaboration. The Long Earth är den första delen i vad som planeras bli en pentalogi (heter det så på svenska?) och trean kommer ut i juni i år.

Någon lägger plötsligt ut en ritning på Internet över hur man bygger en mystisk låda med några lättöverkomliga elektroniska komponenter samt en potatis. Det visar sig vara en manick som låter människor att ta "steps" som förflyttar dem mellan parallella Jordar, alla varianter man kan tänka sig, beroende på hur slumpen fallit i de olika universumen. Järn kan dock inte följa med i övergången.

Bokens huvudkaraktär är Joshua Valineté, en föräldralös pojke som växer upp på ett ortodoxt barnhem, uppfostrad av ett gäng inte så ortodoxa nunnor. Han visar sig ha en talang för "stepping" och blir känd över världen när han avstyr en katastrof under "Step Day", dagen då många för första gången tar steget över till en annan Jord. Polisen Monica Jansson får upp ögonen för honom och följer honom genom hans uppväxt.

Många år efter "Step Day" har Joshua växt upp och är en av de som utforskat de nya världarna mest. Han blir rekryterad av ett stort bolag som styr av Lobsang, en tibetansk motorcykelreparatör som återfötts som en artificiell intelligens, för att utforska längre ut än någon annan gjort tidigare. 

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag tog boken i händera. Jag har inte läst något av Baxters tidigare verk så han var helt okänd för mig. En sak var dock att jag trodde den skulle vara mer humoristisk a la Good Omens som Pratchett skrev med Neil Gaiman. Jag vet inte hur upplägget för Pratchetts och Baxters samarbete såg ut men vad jag kunde uppfatta så syntes inte Pratchett så mycket somman kunnat önska i boken. Det betyder inte att jag inte tyckte om boken, för det gjorde jag. Man kan bara aldrig få för mycket Pratchett i min mening. Jag älskade konceptet med "The Long Earth", med alla de parallella Jordarna. Jag fann också Joshua väldigt sympatisk. Tempot hade stundtals kunnat vara bättre och det finns flera element som ytligt gicks igenom som jag gärna tittat närmare på (som jag inte nämner pga spoilers). Förhoppningsvis finns det tid för det i de följande delarna. Som en introduktion av världen för en serie i fem delar så tycker jag den var bra. I am hooked! Jag kommer definitivt läsa nästa del "The Long War" så fort jag kan få tag i den.

Joshua Valiente

Joshua Valiente

Joshua Valiente

2013 läslista

Det har inte varit mitt sämsta år men långt ifrån mitt bästa heller i fråga om antal lästa skönlitterära böcker. Jag verkar ha hållit en ganska jämn takt över året med en liten spurt på slutet och hållit mig till mest fantasy den här gången. Det blev 30 böcker totalt, vilket är fullt godkänt med tanke på hur mycket tid mina kursböcker fått ta ifrån min fritidsläsning. 5 av dessa 30 var e-böcker, då jag skaffade en Kindle i somras. Av någon anledning har det här året till stor del tydligen stått i ungdomsbokens tecken. 

Fördelningen ser ut som följer:

Januari:
Blue Remembered Earth - Alastair Reynolds
2312 - Kim Stanley Robinson
The Outstretched Shadow - Mercedes Lackey & James Mallory

Februari:
Mythago Wood - Robert Holdstock
To Light a Candle - Mercedes Lackey & James Mallory
Drömmarnas Djup - Hisae Iwaoka

Mars:
When Darkness Falls - Mercedes Lackey & James Mallory
Abarat - Clive Barker

April:
A Fine and Private Place - Peter S. Beagle

Maj:
Zen talar - Tsai Chih Chung
Little Women - Louisa May Alcott

Juni:
The Wild Road - Gabriel King
Railsea - China Miéville

Juli:
The Hunger Games - Suzanne Collins
Catching Fire - Suzanne Collins
Mockingjay - Suzanne Collins

Augusti:
City of Bones - Cassandra Clare
Carpe Jugulum - Terry Pratchett

September:
Ariel - Steven R. Boyett

Oktober:
Elegy Beach - Steven R. Boyett
1984 - George Orwell
The Amazing Maurice and His Educated Rodents - Terry Pratchett
Amatka - Karin Tidbeck

November:
The Wee Free Men - Terry Pratchett
A Hat Full of Sky - Terry Pratchett
City of Ashes - Cassandra Clare
Assassin's Apprentice - Robin Hobb
Wintersmith - Terry Pratchett

December:
Royal Assassin - Robin Hobb
Assassin's Quest - Robin Hobb

Bäst läsning i år skulle jag nog vilja säga var Amatka av Karin Tidbeck. Mitt tidigare inlägg om den kan läsas här. Nu väntar ett nytt år med förhoppningsvis massvis av fantastiska böcker!

Johan Frick - Port Michéle

Tog en långpromenad igår i Pildammsparken och lyssnade på en ljudbok, eller snarare en ljudnovell. (Att lyssna på bok och promenera måste vara den mest perfekta användningen av ens tid. Man får både motion och tid för läsning.)

Novellen var "Port Michéle" av Johan Frick och den lästes upp av Hamadi Khemiri. Lyssningstid var 67 minuter.

Port Michéle är en fransk noir-SF som utspelar sig på en avlägsen planet i en annan tid. Den handlar om mannen Glum som arbetar med xenotech. Han råkar en dag ut för en olycka och får i sig xenotech-kod, varpå han börjar hallucinera. I efterdyningarna av hallucinationerna så börjar han vakna upp och inser att han varit i någon slags dvala i en okänd tidrymd. Han minns inte vem han är eller vad han gör i Port Michéle, en stad som mest består av hamnkvarter och barer med neonskyltar. Han vandrar in på en bar där han möter en kvinna vid namn Solange, som erbjuder honom hjälp.


Första gången jag träffade Johan Frick var på Kontrast där han föreläste om Bladerunner/Do androids dream of electric sheep. Han är en stor Philip K Dick-fantast och har även översatt och skrivit efterord till "Do androids dream of electric sheep". Jag tyckte Port Michéle påminde om 'Electric sheep, åtminstone miljöerna, men Johan säger själv att det inte finns någon medveten koppling så det är väl så att jag är för färgad av tidigare preferenser. Det är en av bieffekterna av att läsa/lyssna på något som är skrivet av någon man känner.

Jag gillade novellen, den var skumraskig, det var mycket trenchcoats och feodorahattar, den knöt ihop sig på ett bra sätt och höll läsaren i ett fast grepp. Visst fanns det också vissa detaljer jag hakade upp mig på. Jag vet inte om det är jag som varit okoncentrerad i mitt lyssnande och därför missat vissa förklaringar eller om det novellformatet jag inte är van, men jag hade svårt att förstå mig på Solange och tycker att hennes motiv var lite oklara. Jag hade gärna läst/lyssnat mer ur hennes perspektiv. Allt som allt är det en bra story och jag ser fram emot att läsa mer av Johan Frick!

Vill utfästa en liten varning till ljudbokslyssnare med androidmobiler. Jag köpte novellen på Adlibris mondo men kollade inte nog noggrant på deras hemsida där det framgår att Adlibrismondo-appen bara finns till apple-produkter, så jag laddade hem den men var tvungen fixa och trixa från datorn till telefonen och skaffa annan ljudboks-app. Använde "Androids audiobook player" vilket funkade smidigt även om det blev en gnutta meckigare än jag tänkt.

Nu när jag har börjat ljudboka så är jag tacksam för tips på böcker/noveller som gör sig bra i ljudboksform! Vad lyssnar ni på?

Kristina Hård - Alba

För ett långt tag sen läste jag boken "Alba" av Kristina Hård. Jag har arbetat på en recension ett tag, men eftersom jag varken är utbildad inom litteraturvetenskap eller analytiskt lagd så känner jag att min recension av detta fina verk knappast kan göra det rättvisa. Jag går på min känsla av boken, och försöker beskriva så bra jag kan. (Med reservation för att det var ett tag sedan jag läste den!)

Hård skriver om en dyster framtid där människan tar sig ut i universum på jakt efter nya platser att bo på. Den unga kvinnan Alba följer med på den första expeditionen av en planet, som en del i ett forskningsteam. Hon tillsammans med ett tiotal andra upptäcker efter ett tag att planeten redan är bebodd, och att invånarna inte är så olika dem själva. Efter ett tag står det också klart för Alba att deras forskningsexpedition är mer än bara en kartläggning av planeten, utan förstadiet av en kolonisering.

Inte nog med att "Alba" är Kristina Hårds debutroman, det väldigt bra debutroman. Och varför då?

Historien om kolonisering av nya planeter är inte nydanande, men Kristina Hård målar upp en vacker värld med fantasifulla element som får en att känna sig som om man verkligen är på en helt främmande planet. Och karaktärerna, goda eller onda, har ett djup och en ickestereotyp personlighet. T ex Alba. Förväntningarna är att en kvinnlig karaktär antingen är väldigt empatisk och känslosam eller Stark. Alba är inget av det, på ett sätt är hon distanserad och lugn, och visst är hon modig men hon är inte Stark. Och man måste våga ha karaktärer som inte är hjältar i varje läge.

Som SF är det en utmärkt bok, och jag vill även lyfta fram att Kristina Hård kommer ut med en ny bok snart, en fantasybok som skall handla om troll. Jag kommer springa och köpa omedelbart!

Alba utgavs 2009 på förlaget Kabusa. Den får fyra av fem stjärnor.

Rama-dama-ding-dong!

There once was a cylindar with a hollow core

That Norton and his team wanted to explore

They named it Rama

Then, occured some drama,

And the mercurians said "This means war!"

 

Året är 2130 och ett fem mil långt cylinderformad objekt syns på long range sensorn. Det kommer närmare och närmare, och till slut skickar man ut ett team av forskare för att undersöka objektet. Vad man finner inuti är en tom kärna med en död värld. Men efter att teamet utforskat skeppet ett par veckor så märker de mer och mer saker som tyder på att det kanske finns liv på Rama ändå. Samtidigt pågår politiska spel i bakgrunden, de aggressiva merkurianerna misstänker förstås att Ramaniterna kommit för att döda dem alla. Efter ett tag inser man dock att Rama är på väg rakt mot solen, vilket skulle leda till solsystemets undergång. *domedagsmusik*

 

"Möte med Rama" är en av de stora sf-klassikerna och förtjänar en hedersplats i varje nörds bokhylla. Den skrevs av Arthur C. Clarke 1972 och belönades med...

• Nebula Award for Best Novel in 1973^[4]
• British Science Fiction Association Award in 1973^[4]
• Hugo Award for Best Novel in 1974^[3]
• Jupiter Award for Best Novel in 1974^[3]
• John W. Campbell Memorial Award in 1974^[3]
• Locus Award for Best Novel in 1974^[3]

Needless to say, it's good shit.

 

Jag älskade "Möte med Rama" av Arthur C. Clarke nästan lika mycket som jag älskade Heinleins "Dubbelstjärna". Eller så älskade jag dem lika mycket, men på olika sätt. Det är svårt det där. Clarke beskriver hela processen från det att man upptäcker det främmande objektet, till varje steg man tar inuti Rama. Allting är välgenomtänkt, varje detalj är genomarbetad, allting är precis enligt den protokoll som jag föreställer mig att Nasa skulle använda sig av.

 

Att Clarke själv har en gedigen meritlista kommer inte som en överraskning efter att ha läst Rama. Efter en snabb googling så noterar jag att han adlades 1998 av drottningen. Han jobbade för RAF som en radartekniker under andra världskriget, satt som ordförande i British Interplanetary Society under 40- och 50-talet, han var även en äventyrare och upptäckte undervattenruinerna av ett gammalt tempel utanför Sri Lanka (där han bosatt sig). Impressive.

And now for something completely different... Heinlein!

Fick låna Heinleins "Dubbelstjärna" (1956) av en vän häromveckan, slukade den vid en sittning och störtgillade. Den handlar om Lorenzo Smythe, en känd skådespelare som får sitt livs roll. Visst kan boken på vissa ställen vara rätt så daterad och en aning sexistisk, men det är inte så konstigt med tanke på att den publicerades för 56 år sedan. Detta till trots är den så välskriven att den håller gott och väl än idag. Knepet tror jag är sympatiska karaktärer och en jordnära attityd - rymdäventyret till trots.

 

Heinlein är känd som en av de tre stora sf-författarna tillsammans med Isaac Asimov och Arthur C Clarke. Heinlein skrev "Starship troopers" som sedan blev film (även om jag förstått att boken är mycket bättre...)

 

Heinlein skrev i början ungdomsböcker och var övertygad om att människor underskattade ungdomars förstånd, så hans ungdomsböcker hade en mycket vuxnare ton än vanliga ungdomsböcker och kan med fördel läsas och njutas av såväl ungdomar som vuxna. 

 

Jag gillar Heinlein starkt, mest kanske för hans ungdomsroman "Have space suit - will travel" där vi får läsa om ungdomarna Kip och Peewee. Peewee är en mycket cool, smart ung flicka som - trots att hon skapades för över 50 år sedan - uppskattades enorm av min sf-bokcirkel då det begav sig. Det, precis som "Dubbelstjärna" är en bok som man kan återvända till gång på gång, som en gammal mysig vän. Läs Heinlein!  

 

H.G. Wells - The Invisible Man (och övrig klassisk viktoriansk litteratur)

 "The Invisible man" skrevs av H.G. Wells, en författare som klarar sig utan närmare presentation. Novellen publicerades 1897 och klassas som science fiction. Den handlar om en man som genom ett vetenskapligt experiment lyckas göra sig själv osynlig och är oförmögen att vända processen. Wells leker med tanken på hur man moraliskt handskas med osynlighet och hur vetenskapen kan te sig ur samhällets synvinkel. Den är väldigt intressant och väl genomtänkt. Yakov I. Perelman fastslog 1913 att om det vore möjligt att göra sig själv osynlig så som Wells hade tänkt så skulle man också bli blind, eftersom ögat behöver absorbera ljus för att man ska kunna se. Wells var dock medveten om detta problem, vilket också kan noteras i novellen.

Jag behöver definitivt läsa fler böcker av Wells, främst "The Time Machine". Jag har ett eget uttryck för när jag *verkligen* vill läsa en bok, då behöver jag inte den utan jag HÖVER den. Så är det med Tidsmaskinen. (Ni kan räkna detta som början på min önskelista inför jul.)

Jag verkar dras till den mer klassiska viktorianska litteraturen just nu, men så är jag ju också en anglofil. På sistone har jag läst både Bram Stokers "Dracula", H.P. Lovecrafts "At the mountain of madness" och Arthur Machens "The great god Pan and the Inner light." (De tre sistnämnda kan anses vara skräcklitteraturens föregångare.) Andra böcker som jag suktar efter att läsa är Mary Shelleys "Frankenstein", Oscar Wildes "The Picture of Dorian Gray", Robert Louis Stevensons "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" och förstås den gotiska romanen "Jane Eyre" av Charlotte Brontë som, enligt mig, borde räknas som skräck.

Karin Tidbeck - Amatka

"En åkte inte till Amatka såvida en inte var tvungen."

Amatka är en koloni vars huvudsyfte är att exportera svamp, vilket de odlar i underjorden. För de som arbetar och bor i Amatka kantas livet av elände med depressioner, alkoholism samt stora hudbesvär. En ganska grå och trist tillvaro, upptäcker Brilars Vanja Essre Två, som är tvungen att åka till Amatka i tjänsten. Hon jobbar som informationsassistent i ett hygienföretag, Hygienspecialisterna i Essre (H.E.) som är intresserade av att exportera hygienprodukter. Vanja har fått i uppdrag att göra research kring vilka produkter som kan introduceras på marknaden i Amatka.

Medan Vanja bedriver sin undersökning inser hon att det finns saker som inte står rätt till i kolonin, saker som man inte kan prata om av rädsla att verka osolidarisk. Människor som blir sjuka, människor som försvinner, hur styrelsen för Amatkas koloni tillskanskar sig en stor del fin-papper. Hon börjar utreda saken, och finner sig snart ute på mycket djupt vatten, samtidigt som styrelsen börjar ana oråd.

Amatka är en spännande dystopi med en touch av new weird. Karin Tidbeck målar upp den blekaste tillvaron tänkbar, som med hennes ord vibrerar till och blir levande. Jag gillar tempot och språket, samt hur hon skildrar kollektivet så som jag tänker mig att kollektivet är, och samtidigt visar hur skört det politiska systemet är. Jag förundras över hur ett ord som solidaritet kan ha två så motsatta betydelser, där det å ena sidan kännetecknar kamratskap och lojalitet, å andra sidan förtrycker individen, "stick inte ut på något sätt, då blir du ett hot mot kollektivet".

Ett kort utdrag för att visa min poäng:
"Det var inte hälsosamt om föräldrar stod för nära sina barn. De skulle umgås en gång i veckan, för att tillfredställa det känslomässiga behov som tyvärr fortfarande plågade många. Och som, om det förbisågs helt, kunde ge upphov till neuroser. Men ett allt för tätt band gjorde barnen osjälvständiga och mindre benägna att känna solidaritet inför kollektivet."

Genom att dra saken till sin spets visar Karin hur viktigt det är att vara unik, och för det tackar jag henne. Boken får fem solidariska poäng av fem möjliga.

Ett hett tips är också att läsa "Vem är Arvid Pekon?", Karins novellsamling som är riktigt utomordentlig.

Huvudet fullt av kon-stiga saker.

På väg ut på nörd-jakt

I fredags åkte jag på exkursion till Kontrast, en tredagars litteraturkongress i Uppsala. Syftet med exkursionen var att jag skulle studera nörden i dess habitualtillstånd genom att interagera med fandom, detta för att kunna och göra observationer och undersökningar som har betydelse för mig som nörd, och i mitt utövande av nördigheter. Under kongressen bevistade jag paneler och föredrag inom ämnet fantastik (science fiction , fantasy, skräck, steam punk m fl), samt författar-intervjuer med författarna Peter Watts, Kelly Link, Joe Abercrombie, Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren. Vidare blev jag god vän med en bartender vid namn Ludwig som serverade mig goda svalkande maltdrycker på löpande band, vilket jag noterade var nödvändigt för att kunna bibehålla min skärpa som fandom- och fantastikforskare.

Färden till Uppsala började med en författarstudie i tågmiljö, där jag och min kollega SocialistSimon följde efter Dräparen, Slaktaren, Stryparen och Milewski på ett säkert avstånd där vi kunde observera dem medan de samspelade med varandra. Jag provade även att interagera med viss försiktighet. Upplevelsen var rätt så angenäm om än jag initialt noterade att interaktionen frambringade en konstig röstförvrängelse hos mig själv som jag senare fick höra kallades "fangirl-squee". Huruvida, efter en stund så lade sig detta, speciellt eftersom författarna visade sig vara ytterst vänliga (en av dem lånade till och med en bok till mig, eftersom jag glömt att ta med mig egen reselektyr). Denna första studie leder mig till hypotesen att författare, precis som vi vanliga nördar, är ytterst trevliga människor.

Kontrast slog upp portarna kl. 15 på fredagen och programmet inledde först 16 varför jag tagit tillfället i akt att anordna ett meningsutbyte med mina bokbloggskollegor där emellan. En ansenlig summa bokbloggare infann sig, vilket utmynnade i många kära återseenden och många spännande nya bekantskaper.

Jag, Peter Watts och Caitlin Sweet

Några av de författare jag ivrigt såg fram emot att studera var Watts och Abercrombie, vars böcker jag läst och haft åsikter om tidigare. Min hypotes var här att Watts skulle vara en svår man som hela tiden skulle hänfalla till tekniska beskrivningar (av hans bok "Blindsight" att döma) och att Abercrombie skulle ha hybris pga sin stora framgång med First Law-trilogin.

Jag och Joe dirigerar fotografen

Under mina observationer fann jag dock inget som helst stöd för mina hypoteser. Det visade sig att Watts är en man som är engagerande att lyssna på, munter till sinnelaget och generös med humoristiska inslag vid givet tillfälle. Abercrombie ett perfekt exemplar av en artig britt samt skämtsam och anspråkslös. Måste dock tillstå att även om Abercrombies böcker lyser något starkare för mig än Watts böcker, så vann Watts mitt hjärta med sitt utlägg om hur han drömt ihop en blue-print av en badboll med ett träben (samt hans visuella instruktion av hur den skulle röra sig).

Mina studier av fandom-människor, författare/bokhandlare/översättare gick ut på att ta reda på - Vilka var dessa människor, vad driver dem och - kanske mest signifikant av allt - vadan denna fascination för apokalyps? 

Jag och Kelly Link på The English Bookshop i Uppsala

Vad jag inte räknat med var att lära känna den prominenta goth/metal-tjejen Anna Bark Persson, som vid 19 års ålder var en välverserad paneldeltagare bland författare och rockare, samt biologen/journalisten Torill Kornfeldt (även känd som "valpenisar är femton meter långa och skjuts ut som projektiler till valhonan som kan härbärgera X antal sådana..."). Jag hade inte heller räknat med att jag själv skulle assistera fandom-celebern Bellis under NoFF-aktionen, där jag auktionerade ut "Belgarath Besvärjaren" som en grekisk tragedi och dristade mig till att driva med den ryktbare grekiske mannen.

Jag hade heller inte räknat med att jag på måndagen skulle vandra in på The English Bookshope där jag skulle få konversera med författarinnan Kelly Link, samt lyckas dokumentera hennes misslyckade försök till att köpa sin egen bok (hon fick den mot signeringar). Jag menar, vem hade kunnat förutse detta?

Eftersom mina studier rört nörden i dess habitualtillstånd har jag således bevittnat fandom då de interagerat på paneler, sjungit allsång till Buffy-avsnittet "Once more with feeling" eller bevistat skrivarstudier. Jag har lyssnat till samtal om genre-litteratur av olika slag. Jag har hört Ola Wikander sjunga på ett dött språk och har skrämts av hans bubblande entusiasm och översvällande utläggningar inom ämnet. Jag har noterat att fandom gillar att samla på sig frågeställningar och problematisera, bland annat om jämnställdheten i fantasy (eller brist därav), att de gärna underhåller sig med att rada upp paralleller mellan Star Trek och den grekiska mytologin, eller att de blir extremt entusiastiska när de pratar om kroppen som "förvaringskärl" i science fiction (en ytterst intressant diskussion om mänskliga värderingar och hur de tar sig olika uttryck i science fiction).

Slutligen, när kongressen är över inleds det så kallade "dead dog-partyt" där fandom på traditionellt vis avtackar kongressens medlemmar och sammanfattar helgen för sig själva över ett par eller ett halvdussin glas av valfri berusningsdryck. Här har jag noterat någonting som verkat genomsyra varje fan; en stark ovilja att låta kvällen ta slut, av vilket jag också dragit slutledningen att fandom-människor trivs gott i varandras sällskap.

Efter en helg med fandomen vill jag slutligen fastslå vissa observationsfynd. Jag kan konstatera att fandomen är en samling av de mest intelligenta, underhållande, öppna och sympatiska människorna som jag haft äran att möta. Min upplevelse är att det finns ingenting som är för avvikande, ingen behöver utstå negativ särbehandling för sexuell läggning eller funktionshinder, allas drömmar och fantasier uppmuntras. Fandomen älskar att drömma samt älskar att umgås med författare som inspirerar dem att fortsätta med detta. Men mest av allt älskar de nog att filosofera och debattera kring allehanda fantastiska ämnen, vilket vi gjort hela kongressen lång i diverse konstellationer.

Sammanfattningsvis så måste jag tillstå att denna studie av nörden i habitualtillståndet är ytterst vinklad då undertecknad själv är en nörd i mitt naturliga tillstånd, som älskar att gå på kongresser.

And that's all I have to say about that. 

Ps. Är det bara jag som fick lust att skapa en kongress som heter Konstig, bjuda in China Mieville och ha maaaassssooor av new weird-paneler?

Among others

Har just läst ut "Among others" av Jo Walton. Det är en vacker bok om läsning, om magi och om kärlek.

Mori (Morwenna) Phelps är en ung tjej som nyligen rymt från sin onda, galna mor och hamnat hos sin främmande far och hans tre systrar. Hon älskar att läsa SF, ser älvor och magiska tecken lite här och var och hoppar runt med en käpp. För ett år sen var Mori samt hennes tvillingsyster Mor (Morganna) med i en trafikolycka som dödade Mor, och nu vandrar Mori omkring som en halv tvilling, ensam, ledsen och handikappad.

Allt eftersom bokens handling framskrider får vi reda på mer om olyckan och mer om Moris galna mor. Vi får också följa Moris tankar medan hon läser allt möjligt i fantasy/SF-väg (vilket är enormt intressant). Delany, Zelazny, Le Guin, Heinlein, Tolkien, är fem författare som det pratas mycket om.

Så vad tyckte jag om boken? Jag gillade bok-snacket och den coola Mori men tyckte handlingen lämnade mycket att begära... Det var vackert berättat men boken hade ingen riktig "krok", så jag tröttnade bitvis. Ogillade också en del av karaktärerna, bland annat Wim, och så pappan. Den magiska biten lämnade också lite att önska, även om den bitvis var mycket bra skriven. Detta till trots så var boken en upplevelse jag sent ska glömma, och jag är nu mer sugen än någonsin på att läsa Delany.

"Among others" får tre käppar av fem möjliga.

Hannu Rajaniemi - The Quantum Thief

SF-bokcirkeln har återuppstått, och den första boken vi avhandlade efter den årslånga dvalan var ingen mindre än Hannu Rajaniemis "The Quantum Thief".

"The Quantum Thief" handlar om Jean le Flambeur, en gentlemannatjuv som sitter fast i ett fängelse där han dag efter dag utsätts för "fångarnas dilemma". Han blir dock fritagen av en ung kvinna vid namn Mieli, som har ett nytt uppdrag för honom - ett uppdrag som kan köpa honom frihet.

Det var många i cirkeln som fann boken bra, men samtidigt så var det en del som hade starka åsikter emot den. Det som talar emot Kvantumtjuven är att den inledningsvis kan upplevas motig. Inte alla uppskattar förvirringen med nya begrepp som aldrig förklaras, bara för att bit för bit känna hur de faller på plats, och en värld öppnas. Jag själv fick kämpa på i början men tyckte det var väl värt det när historien började bli (någorlunda) vettig. Rajaniemis stil är snarlikt new weird, men innehåller både fantasy, hard sf, och litet finska primörer.

Jag kan tycka att boken är litet ojämn, men i det stora hela riktigt underhållande och spännande. Den kanske upplevs litet som svår i början, innan man får kläm på gevulets, sobornost, q-dots och liknande. Jag kan definitivt rekommendera den till andra och ger den 4 q-dots av 5 möjliga. Plus en extra q-dot för att det är Hannu Rajaniemi, och Hannu är cool. Längtar till fortsättningen!!

My name is memory av Ann Brashares

My name is memory är en kärlekshistoria som sträcker sig genom flera livstider. Den handar om Daniel, en man som har den underliga förmågan att han kommer ihåg sina tidigare liv, mer än 1000 år tillbaka. Boken handlar också om Lucy, vars öde genom många liv varit sammanlänkat med Daniels, men som hela tiden återföds utan minne av det tidigare livet.

Elaka tungor har fått för sig att detta är Twilight reborn eller en Fallen-rip off. Jag inte läst Fallen men jag har läst Twilight-böckerna och kan förstå kopplingen, men My name is memory är så mycket bättre. Brashares berättarkonst, t ex, är tusen gånger bättre än Meyers. Believe me.

Och om man skulle jämföra Edward och Daniel...

*Edward är en slightly brooding vampire with silly hair. Han har en obeskrivlig lust att äta upp tjejen han älskar. (Ok, I can see the problem there...) Han är sisådär 180 år. Han glittrar. PFFT. Big deal! (Psst! Vampires dont sparkle...)

*Daniel är människa, hans "superkraft" är att han minns sina tidigare liv, hans själ har varit med i över tusen år, han är en levande del av mänsklighetens historia och han letar efter den själ som var hans kärlek i ett tidigare liv. Han är jäkligt frustrerad för han får aldrig tag på henne. Brooding vampires hamnar i skymundan, denna man way past brooding. Han är desperat. Och det känns. 'Nuff said.

Det var länge sen jag läste en så renodlad kärlekshistoria som detta, med karaktärer som känner för varandra på ett sådant djupt, innerligt och romantiskt sätt. Historien är vemodigt berättad och konceptet påminner något om Tidsresenärens hustru och har också element från Sagan om det magiska landet Deverry, en av mina favoritserier. Jag gillar tanken med att återfödas och ha en evig själ, men tycker inte konceptet håller riktigt hela vägen i denna bok. Därmed inte sagt att boken är dålig, utan om vissa detaljer gjorts annorlunda hade boken fått en femma istället för en fyra som den få nu.

En varning utfärdas till de blödiga, detta är romantik på högsta nivå!

Boken är också den första av tre. (Deeet kommer mera! *du-du-dudu-du-du-dudu*) Och en liten fågel viskade i mitt öra (IMDB) att detta eventuellt kommer som film 2012...?

Eurocon 2011

Nu börjar det närma sig... Ni har väl inte missat att Sverige hostar Europas science fiction och fantasy-kongress detta året? Det är den 17 till 19 juni i Stockholm och alla som vill BÖR gå :)

Hedersgäster är bland annat Elizabeth Bear och Ian McDonald. Bear har skrivit (ett urval) New Amsterdam och All The Windwracked Stars som jag har läst och tyckt väldigt mycket om. Hoppas på att få träffa och snacka litet med henne!

Sen kommer ett imponerande antal svenska författare också närvara, här har ni hela listan! Läser allt för litet svensk fantasy, men har åtminstone läst Nene Ormes bok Udda Verklighet som jag verkligen älskade! Sen så har jag terroriserat henne och hennes kollegor så mycket på SF-bokhandeln så de vet min boksmak vid det här laget och kommer med mycket uppskattade tips på bra läsning.

Hoppas också på att få se denna Pål Eggert som Simon talat sig varm om. Simon har även lovat att låna ut sitt ex av Påls bok De döda fruktar Födelsen, men jag väntar ännu på att han ska lokalisera den (utlånad). Hoppas kunna läsa den innan Eurocon.

Förutom att förfölja författare (vilket är min favoritsyssla) så finns det massor av andra roliga saker att göra. Programmet är fyllt av punkter som:  Lovecraft Today, Att vara svensk fantastikförfattare igår och idag, The Future of Star Trek, Learn how to insult on klingon, Intervju med Elizabeth Bear, Current Nightmares (trender i skräcklitteratur), gruppdiskussion om kontroversiella slut, gruppdiskussion om Game of Thrones... och det är bara fredagens program!

På lördagen kommer det brädspel, medeltida dans, det är paneler och högläsningar, med mera med mera :)

På söndagen lockar speciellt myter inom  sf och fantasy, läsning av Nene Ormes, Charles Stross och Pål Eggert samt en gruppdiskussion kallad After the vampire.

Det finns SÅ mycket att se, så många nya, roliga bekantskaper som bara väntar på att lära kännas, så mycket öl att drickas, etc etc. Det enda problemet är att man faktiskt måste gå hem någon gång och sova. :(

Nu är min enda fråga... Ni kommer väl??

Jasper Fforde - The Eyre Affair

Har väntat ett tag med att skriva om denna bok då jag ibland har litet prestationsångest gällande att recensera böcker jag gillar. Men here it goes!

The Eyre Affair handlar om Thursday Next som arbetar som litterär polis och förhindrar brott mot litterära verk, jagar rätt på piratkopior, försvunna karaktärer och ställer saker till rätta igeni böckernas värld. Året är 1985 och världen är liiitet annorlunda än vad den var för oss andra 1985. Goliath National Bank räddade Storbritannien under andra världskriget och är nu dem som inofficiellt styr England. Krimkriget har hållit på i över 100 år, och verkar inte vara på väg att ta slut på länge. Och någon har på ett mystiskt sätt stulit Charles Dickens originalmanuskript av Martin Chuzzlewit från en utställning i London, helt utan att göra några märken på utställningsglaset, helt utan att lämna någon bild på övervakningskameran. Det blir ett fall för Next, som snart leder henne på en wild goose chase efter brottslingar, samtidigt som hon försöker klura ut vem som faktiskt skrev Shakespears verk och hur hon skall få mannen som hon älskar att gifta sig med henne.

Detta var mitt första möte med författaren Jasper Fforde och jag älskar verkligen hans stil. Det märks att Fforde är ett fan av de stora klassikerna och nämner frekvent Dickens, Austen, Shakespeare, Brontë-systrarna, Poe, etc. och bakar till och med in några av deras karaktärer i storyn. Somliga kanske tycker att det är ett billigt knep för dem som inte har något eget värde att tillföra utan måste leacha på andras verk, men själv tycker jag att The Eyre Affair är en stor hyllning till litteraturen och de brittiska klassikerna. Jag vill själv läsa mer av de stora, och läsa mer av Fforde. Hans bokserie om Thursday Next verkar åtminstone mycket lovande och jag tycker han målar upp en helt fascinerande värld, för att inte tala om en mycket fyndig historia.

Det enda man kan säga som inte är helt positivt är att jag var litet besviken på slutet, där jag tycker Fforde knyter ihop säcken alldeles för fort för varje story line. Därför för boken bara en fyra. Och den får en trea på romantikskalan eftersom jag tycker mig sakna litet something something (hoppas det kommer arta sig i nästkommande delar!)...

Sist, a few words of caution:
Er som är begåvade med stor kunskap om Storbritanniens historia inser ganska snabbt att historiska fakta och övriga saker och ting inte riktigt stämmer i denna bok. Vilket är meningen. För min del så hade jag endast en liten hunch om att något inte riktigt stämde så jag googlade upp faktat varpå jag tidigt insåg att boken innehåller en massa tokigheter som annars hade smygit förbi mig obemärkt. Så jag rekommenderar för alla intresserade men inte helt kunniga inom brittisk historia - check your facts! :)

Connie Willis - All Clear

Årets sista recension blir passande nog för årets bästa bok - All Clear av Connie Willis.

All Clear är fortsättningen på Blackout. Den handlar alltså om tre tidsresande historiker som har fastnat i Andra världskriget och försöker ta sig hem till sin egen tid, år 2060. Samtidigt som de försöker överleva bomber, svält och den dagliga terrorn av att leva mitt i Blitzen fortsätter de att leta efter sätt att ta sig hem igen.

 All Clear och Blackout två delar i en hissnande historisk thriller/drama/sci-fi (men bara på grund av tidsresandet, annars är det inte särskilt mycket sci-fi). Varje kapitel börjar med ett citat som sätter stämningen för kapitlet, och som också talar litet om vilken otroligt stark sammanhörighet och viljestyrka som fanns under kriget. Ibland är citatet från Churchill, ibland från någon general, eller från någon vakt vid skyddsrummen under lufträderna, eller från någon civilperson. Connie Willis blandar också in Shakespear och Agatha Christie, vars verk citeras med jämna mellanrum för att göra en viktig poäng eller liknelse. Dessa framförs på ett mycket vackert och passande sätt så de förstärker storyns budskap.

Connie Willis imponerar stort med sin otroliga förmåga att engagera läsaren med sin målande beskrivning av Andra Världskriget och de sympatiska karaktärerna, för att inte tala om de många mysterier som sakta men säkert lindades upp. Vissa av svaren kunde jag ana mig till, andra hade jag inte den blekaste aning om. Detta är en sån där bok som man kan gå tillbaka och läsa om och sedan tänka "Aha, men där kom första ledtråden ju!" - vilket jag kommer att göra. Trots tjockleken (tegelstensvarning), trots att boken är på engelska (vilket inte är något problem för mig men kan vara för andra) så rekommenderar jag verkligen den eftersom den är en riktig bladvändare. Inte svårläst alls! Vill man ha spänning får man det i överflöd! All Clear är till och med mer spännande än Blackout, den var så spännande att den höll mig uppe till fyra på natten (trots att jag skulle upp kl nio) eftersom jag inte kunde sluta läsa den.

I Blackouts recension skrev jag ett stycke som jag gärna vill besvara i denna recension nu när jag har fått helheten:
" Efter ett tag tycker jag mig finna ett litet pussel av ledtrådar till viktiga karaktärer och händelser, men det kan lika gärna vara min överaktiva hjärna. Jag vet nämligen inte svaren på alla mina frågor förrän jag läst All Clear. OM mina konspirationsteorier visar sig vara sanna så är storyn lysande, annars vet jag inte riktigt vad jag ska tro."

Utan att spoila allt för mycket så kan jag säga att alla mina konspirationsteorier inte visade sig vara sanna, men bakom dem dolde sig något annat som var lika briljant. Så kort sagt: storyn ÄR lysande! Detta är ett mästerverk!  Jag vill ha mer av karaktärerna, vill se filmatiseringar, fortsättningar, mer mer mer!!

Den får fem stora och starka V-2-rockets av fem möjliga!! Och nu går ni direkt till affärn och köper båda böckerna bums!