Läslust!



Höst!



Det börjar vara så där krispigt kyligt i luften och rönnbären hänger i klasar. Jag lyssnar på Adele och drömmer om att köpa flanellskjortor och stickade tröjor, och kanske en tweedkavaj. Jag har rensat i mitt te-skåp och gjort plats för nya smaker, och börjat hamstra att-läsa-böcker inför Kontrast. Jag vill läääääsa!! 

Allt detta är ett säkert hösttecken. När jag tänker på höst så får jag en myskänsla som nästan ger gåshud. Älskar, älskar, älskar! Bäst av allt är att man kan ha på sig sköna varma kläder och sitta inomhus och läsa. :)

 (Man kan också ta långa skogspromenader och drömma sig bort till andra fantasyvärldar. Dock så är mina fötter inte riktigt i form för promenader *ynk*, så vi kan lämna den biten för tillfället.)

Just nu läser jag H.G. Wells "The invisible man". På tur står Nene Ormes "Särskild", Ola Wikanders "Serafers drömmar" (Simon sa att den hade en smaskig sexscen såatte...). Sen måste jag läsa "The Passage" av Justin Cronin (Feuerzeug, I blame YOU!). Skulle också vilja hinna läsa Erik Granströms "Svavelvinter" och Anders Björkelids fortsättning på "Ondvinter" (När det begav sig kunde jag knappt vänta på fortsättningen på Ondvinter, men nu känner jag att det gått så länge så jag måste nog läsa om Ondvinter före jag läser fortsättningen..)

Too much to read, too little time. Hur ska jag prioritera?

Little Dorrit

På tal om höstromantik... Vill bara göra er uppmärksam på denna filmatisering av Charles Dickens "Little Dorrit" från 2008.

Lilla Amy Dorrit har vuxit upp med sin utblottade far inne i Machalseas fängelse för gäldenärer. När Amy beslutar sig för att söka anställning för att försörja sig själv och sin fattiga far blir hon rekommenderad att söka tjänst hos Mrs Clennam. Mrs Clennam är en känslokall och hård kvinna som mycket sällan hjälper andra, men efter endast en kort presentation så blir Amy Dorrit anställd.

 Mrs Clennamns son Arthur kommer samtidigt hem från sydostasien med dystert bud - Mr Clennam har gått bort. Innan Mr Clennam gick bort lämnade han en guldklocka till sin son och bad honom även att prata med sin mor och rätta till det misstag som begåtts. När Arthur försöker få svar av sin mor om vad detta misstag kan vara vägrar hon svara, och Arthur blir misstänksam att allt inte står rätt till i familjens affärer. Och varför har hans mor anställt lilla Amy Dorrit? Är det så att hans familj försöker rätta till gamla synder? Och vad har de då gjort mot familjen Dorrit?

Charles Dickens är en av de största brittiska författarna under den viktorianska eran, en tidsperiod som jag är speciellt förtjust i. Just detta verk baserar sig till stor del på Dickens egen uppväxt i en gäldenärstuga och är till stor del en politisk satir över England under 1850-talet. Ett skäl till att jag älskar Dickens är nog för hans vackra porträtt av människoöden, och hur livet kan ta vändningar upp och ned och att vi inte kan basera vår lycka på ekonomiska medel. ('e's a good ol' chap, isn't 'e?)



John Chivery

"Little Dorrit" innehåller också mycket romantiska drag, bland annat så får vi möta John Chivery (Russel Tovey), fängelsevaktens son, som kärar ner sig totalt i lilla Amy Dorrit. Han är en mycket sympatisk ung herre med mycket söta utomstående öron. (Någon som känner igen vår unge herr Chivery?)



Arthur Clennam & Amy Dorrit

Sen finns det förstås den outtalade attraktionen mellan Arthur Clennam (Matthew Macfayden) och Amy Dorrit (Claire Foy).
Nämnvärt är också att många av de skådespelare som medverkar  känns igen från någon nu aktuell (nördig) tv-serie. Vad sägs som Eve Myles (Torchwood) som Maggy? Eller Andy Serkins (Gollum) som den läskige Rigaud (han är superbra som fransman!). Eller Freema Agyeman (Doctor Who). Och förutom Russel Tovey så har vi även Jason Watkins (Herrick) från Being human. Roligt nördigt!

Så, för alla er viktorianer, alla Dickens-fans, alla anglofiler där ute. Alla som gillar att sticka torgvantar och tända ljus, cockney-dialekten, kusliga historier och härliga karaktärer! Watch this and weap.

Ode to the fall

Hösten är den bästa årstiden! Luften är hög och klar, antingen är det regnigt väder vilket gör att man inte har ett dugg dåligt samvete för att stanna inne och läsa bok under en filt med en god kopp te och en katt i knäet, eller så är det så där härligt soligt väder så att solstrålarna lyser på lövverken och sätter extra färg på de brandgula/orangea/röda bladen. Ibland kommer doften av frost på mornarna eller kvällarna. Älskar doften av frost, för det påminner om snö... (och vintern är den näst bästa årstiden!)

Pildammarna, tidigare idag

 På hösten så får man  också spendera lata timmar på caféer med goda vänner, dricka varm choklad och snacka strunt. Man får gå omkring i varma stickade tröjor och söta halsdukar. Eftersom det blir mörkt snabbt så spenderar man gärna långa kvällar inomhus, spelar spel, tittar på filmer, eller bara umgås. Man flänger inte runt ute på ölcaféer till sent på natten utan blir mer bekväm (i alla fall i mitt fall). Man drar helt enkelt ner på tempot.
Hösten är också perfekt tid för att bli kär. Det är en ny säsong, man börjar nya träningspass, får nya arbetskamrater efter semestern, det är en ny termin i skolan, människor kommer och går. Det är också en nystart för tv-hösten och vi får återigen följa våra gamla favoriter (Tony DiNozzo, Bones, Barney Stinson, Sheldon, Matthew och Mary Crawley) i nya upptåg.

Hösten är helt enkelt bäst.

Or, in shorter words:

There once was this girl with (semicurly) hair,

Who truly loved the autumn, I do declare.

When the leaves turned red,

She put a cap on her head,

And took a long walk to enjoy the high and crisp air.

Jane Eyre (2011)

"Jane Eyre (2011)" har just haft premiär på bio och jag skyndade mig självklart dit som ett äkta Brontë-fan. Har aldrig läst boken men har sett så många olika filmatiseringar att jag börjar känna att jag har det, och denna filmatisering känns väldigt sann till kärnan av historien.

Filmen lägger mer fokus på känsla istället för dialog, utan att tippa över till långtråkighet. Under loppet av två timmar bjuds vi på spektakulära vybilder av karga och dimmiga engelska hedar, höstträdgårdar, stenbroar överväxta med mossa, som varvas med scener mellan Jane och Mr Rochester som är laddade med passion och längtan. Historien innehåller också vissa drag av skräckromantik som i denna filmatisering blommade ut i vissa riktigt skrämmande sekvenser.

Mr Edward Rochester porträtteras av Michael Fassbender (också känd som Magneto i "X-men First Class"). Fassbender förför med sin blå hypnotiska blick och sin manligt grovhuggna haka, men hans utseende är inte det enda som är njutbart utan han lyckas också göra en skrämmande rolltolkning av Mr Rochester som lämnar tittaren osäker på exakt vad för mörk hemlighet han bär på...  Mer om Michael Fassbender i mitt tidigare inlägg Michael-mania.  

En särskild eloge bör dock gå till Mia Wasikowska som gör den mest eteriska Jane Eyre jag sett. Mia har ett sätt att spela som verkligen visar hur Jane kämpar för att undertrycka varje känsla tills det blir för mycket för henne och hon får svårt att hålla allt inuti sig. Hon lämnar ingen tittare oberörd.

Jag såg Jane Eyre med min väninna som också älskar Brontë-systrarnas verk, och hon grät hela sista halvtimmen och var alldeles tyst och vördnadsfull efteråt. Själv så var jag inte lika berörd. Vet inte riktigt varför. Filmen var oerhört vacker, men jag antar att jag är litet bedövad eftersom det faktiskt är den femtioelfte gången jag ser Jane Eyre. Jag lämnade dock bion med en känsla av välbehag och en mysig höstromantisk känsla. Det är en film som förtjänar att ses på den stora vita duken!

I löv you

Do you löv me?

Höstlöv