Johanne Hildebrandts Sagan om Valhalla är en tredelad historia om hjältarna i vår nordiska mytologi. Den utspelar sig i Sverige för 2700 år under den så kallade bronsåldern och består av Freja samt de fristående fortsättningarna Idun och Saga från Valhalla.I Saga från Valhalla får vi träffa Saga och hennes mormor Freja, som nu nått sin ålders höst. Ett par vaner har blivit mördade och morden orsakar osämja bland vaner och Alfheimbor. Freja slits mellan att bevara freden och stå upp för sitt folk, medan Saga tampas med helt andra slags demoner. I en syn ser hon prästinnorna förändras och få djurhuvuden, ett illavarslande omen. En kedja av händelser startas och krig verkar oundvikligt, men vem är vän och vem är fiende? Samtidigt växer mörkret och snöovädret rasar över världen. Frejas värsta farhågor slår in då Ragnarök är på väg, och det enda sättet att stoppa det är att offra det dyrbaraste hon äger - Saga.
Alla tre böckerna utlovar spänning, romantik och mysterier i en värld av mäktiga prästinnor, obevekliga naturkrafter, magi och ren ondska. Och de håller vad de lovat - från första till sista sidan. Genom hela serien finns enbart uppfriskande ärlighet, inget sånt där glorifierat glamoröst crap. Hjältarna är enbart mänskliga, de ljuger, bedrar, svär, bolar runt och gör misstag. Gudarna är svekfulla och tillgodoser önskningar enbart om det passar dem själva. En del karaktärer som man tror är "in for the long run" dör, och andra som man är säker på skall dö överlever. Helt enkelt Ständig Överraskning. Den tredje och sista boken knyter samman berättelsen om Freja, Tor och deras två folkslag (asarna och vanerna) och ger historien ett värdigt slut.
Romantikskalan får en stark trea av fem, och en tantsnuskvarning bör nog utfärdas (man kan knappast kalla bronsåldersmänniskor för sentimentala suckers...) även om det i det här fallet är i sin ordning.
(Redan innan jag blev seriös och skaffade en enskild bokblogg hann jag författa ett par meningar om hela sagan, ifall någon nyfiken vill se vad jag tänkte i början.)
Avslutningsvis vill jag bara förklara hur mycket jag älskar denna saga - inte bara för att den på ett lysande sätt illustrerar hur livet var under bronsåldern, utan även för att Hildebrandt berättar historierna med en sån osvensk dramatik som lätt skulle kunna jämföras med Katharine Kerrs Sagan om det magiska landet Deverry. Jag skulle inte bli förvånad om filmrättigheterna säljs till Hollywood, men å andra sidan händer det sällan svenska böcker - vilket i det här fallet isåfall är en hemsk förlust.