Lästid, jul och fina klappar

Jag läser för lite! Skolan tar som sagt mycket tid, jag kommer hem senare än innan och har mer läxor. Även om jag lär mig otroligt mycket intressanta saker och älskar min skola, är det förstås lite tråkigt att tiden för att läsa blir mindre. Jag läser mindre än jag skulle vilja, och skriver ännu mindre. Snart är det dock jullov, och då hoppas jag på att kunna ägna mig åt en massa läsande.

Mycket av min läsning sker just nu på bussen och tåget (att bo långt från skolan har sina fördelar), men jag saknar att verkligen sjunka ner i en bok och bara läsa i en massa timmar. Det ska jag se till att göra på lovet!

Apropå jul och läsning, en trevlig jultradition är att i december läsa En julsaga av Charles Dickens, ett kapitel varje advent och det sista på julafton. Det brukar vi alltid göra hemma hos mig, allra helst i köket med tända ljus och nybakta pepparkakor. Den är en väldigt fin bok, med ett budskap som är mycket aktuellt även idag. Man ska bry sig om sina medmänniskor, och kärleken till människor ska vara större än kärleken till pengar och saker. Även om Ebenezer Scrooge är ett extremt exempel på en materialistisk snåljåp finns det tyvärr gott om människor som skulle behöva fundera lite över vad de egentligen prioriterar.

Vad känns egentligen bäst i magen att få i julklapp, en ny mobiltelefon eller utbildning för ett fattigt barn? Jag citerar En julsaga, "julen är den tid på året då nöden är som störst för de fattiga och glädjen som varmast för de rika". På julafton ger vi varandra presenter, vi äter god mat i överflöd, vi är glada och vi känner gemenskap med varandra. En stor del av jordens befolkning lever i fattigdom, och vi som har det bra ställt har faktiskt råd att göra en insats och inkludera fler av våra medmänniskor i gemenskapen och givmildheten, till exempel genom att ge bort ett myggnät som minskar malariaspridningen i fattiga områden, skolböcker till fattiga barn eller en get som kan hjälpa en familj att försörja sig själva och ta sig ur fattigdomen.

God jul!

Tidsbrist, men jag hinner läsa

Som jag tidigare nämnt har jag precis börjat på gymnasiet, och jag trivs jättebra. Vi har otroligt intressanta lektioner, min klass är fantastisk och i fredags fick vi våra lånekort på Universitetsbiblioteket i Lund (även om vi bara går på gymnasiet). Men skolan tar ganska mycket tid, jag går längre dagar, har längre väg hem och måste plugga mer, vilket gör att jag inte hinner blogga särskilt mycket. Läsa en del har jag ändå hunnit, och tur är väl det.

Bland annat har jag läst The Year of the Flood av Margaret Atwood, som var minst lika fantastisk som Oryx och Crake. Efter att ha läst Oryx och Crake hade jag lite svårt att komma in i några andra böcker, eftersom jag var så uppfylld av den. Jag ville egentligen inte läsa något annat än mer Oryx och Crake. Då tog jag ner The Year of the Flood ur hyllan, och började läsa. Döm om min lycka när jag upptäckte att den inte bara var en annan dystopi av Margaret Atwood, utan utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake. Så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma, alltså!

Av skolan har vi fått iPads, vilket gjort att jag börjat läsa e-böcker. Egentligen är jag inte så förtjust i e-böcker, jag älskar att verkligen hålla i en bok, jag tycker om att lukta på böcker. Jag tycker om känslan av att vända blad, särskilt i böcker med lite finare, tjockare papper. Väggar täckta av bokhyllor är något av det vackraste jag vet. Ipaden har dock fått mig att, om än motvilligt, erkänna att det finns fördelar med e-böcker också. När jag ska släpa ryggsäcken full med skolböcker hela vägen till Lund känns det himla lyxigt att kunna ha med mig ett helt litet bibliotek av tåglektyr utan att det väger ett gram extra.

En bok jag läst på iPaden är ytterligare än dystopi, nämligen Karin Boyes Kallocain. Den var riktigt, riktigt bra och fruktansvärt obehaglig. Den utspelar sig i ett totalitärt framtidssamhälle, där alla handlingar eller yttranden som så mycket som antyder statsfientlighet är olagliga. Övervakningen är stor, och begrepp som integritet och frihet är sedan länge glömda. Huvudpersonen, Leo Kall, uppfinner ett medel som får människor att avslöja allt de tänker på. Detta gör det möjligt att göra även tankar olagliga. "Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre - som vi så länge har trott, med orätt", utbrister Kall exalterat. När jag skrev om Oryx och Crake skrev jag att "Vi behöver människor som säger 'stopp, det här är inte rätt' när naturvetenskapliga uppfinningar används till saker som, helt enkelt, inte är rätt". I Kallocain finns inga sådana människor, och även här blir resultatet fruktansvärt obehagligt. Kallocain vill jag gärna skriva mer om, så det tänker jag göra någon gång när jag har mer tid.

Häromdagen dök ett sådant här fint paket upp i min brevlåda, innehållande bland annat Blink blink med stjärnan och Önska bort, önska nytt av Ingrid Olsson. Båda böckerna innehåller korta skildringar av människor, där barn och ungdomars relationer till sina föräldrar ofta står i centrum. Jag tyckte att det var två väldigt fina böcker, och jag tyckte om att relationen mellan barn eller tonåringar och deras föräldrar fick så mycket plats. Jag saknar ofta det i ungdomsböcker, alltför ofta skildras föräldrar enbart som jobbiga och tjatiga. Jag tyckte att det var väldigt trevligt med ungdomsböcker där det inte alls är så, utan som visar att tonåringar faktiskt kan ha roligt och trevligt och känna gemenskap tillsammans med sina föräldrar.

På en håltimme för några dagar sedan tog jag ner American Wife av Curtis Sittenfeld ur en hylla i vårt fina skolbiblioteket, och började läsa. Än så länge är den väldigt, väldigt bra, och jag ser fram emot att läsa klart den. Tung att bära på är den visserligen, men det är det värt!