Ja, ja, JA till Liv Strömquist!

Nu har jag läst Ja till Liv - Liv Strömquists ABC, och som jag sade till en kompis tror jag att jag håller på att bli lite kär i Liv Strömquist. Ja till Liv är ganska olik Prins Charles känsla på många sätt. Medan Prins Charles känsla handlar om samma tema i hela boken är Ja till Liv mer spretig. Liv Strömquists ABC är undertiteln och en ABC-bok är just vad den är, fylld av roliga och otroligt kloka serier som handlar om allt från A till Ö. Jag kan inte säga att Ja till Liv är bättre eller sämre än Prins Charles känsla, den är bara inte alls likadan men precis lika fantastisk!

En del saker känner jag dock igen väldigt mycket, som Liv Strömquists förmåga att med en enda bild och en enda mening få mig att känna "Precis så är det ju!". Ja till Liv är lika hejdlöst rolig som Prins Charles känsla, och lika skarp och intressant. Saker som faktiskt finns i vårt samhälle gör Liv Strömquist något roligt av, och då blir det så uppenbart hur konstigt det egentligen är.

I Ja till Liv finns massor av alldeles underbart förskräckliga människor, till exempel de tolv tröttsamma typerna. De finns naturligtvis under bokstaven T, och några av mina favoriter är heterohetsaren och den historielösa karriärkvinnan. "Titta en sån SÖT FLICKA, Dolpholas! DET TYCKTE DU VAR KUL, att det kom en sån söt, söt flicka till lekplatsen!!" säger den ointresserade Dolpholas mamma heterohetsaren till sin son och pekar på den lika ointresserade Lollilott som står bredvid. "OJ, OJ, OJ, nu blir Lollilott BLYG när hon får komplimanger" svarar Lollilotts pappa, även han en riktig heterohetsare, som fortsätter med att säga "Titta där borta, på den där pojken som leker med en docka! Sånt gillar inte jag, när föräldrarna pressar på barnen sin egna värderingar!!". Jag känner verkligen igen det, människor som utan att tänka på det verkligen tvingar på sina barn sina egna stereotypa värderingar (till exempel att pojkar och flickor måste vara intresserade av varandra på ett annat sätt än bara som vänner, redan när de är pyttesmå) och sedan blir upprörd när någon bryter mot normen eftersom den personen då "pressar på barnen sina egna värderingar". Heterohetsarens värderingar är ändå de värderingar som är normen, och därför anses det mer okej att föra dem vidare till sina barn, än att föra vidare värderingar som bryter mor normen.

Den historielösa karriärkvinnan konstaterar att hon inte är feminist, eftersom hon "helt enkelt inte känner sig 'bekväm' med det uttrycket". Hon tror faktiskt på individen, och har ju själv aldrig känt sig ett dugg förtryckt. Därför anser hon att det inte behövs någon feministisk kamp. Det sättet att resonera känner jag också igen, dock inte från karriärkvinnor utan framförallt från unga tjejer. Jag känner folk som tycker att feminism är fel, för de känner sig faktiskt inte ett dugg förtrycka och tycker jättemycket om alla sina killkompisar. Sådana människor irriterar jag mig väldigt mycket på, och det känns alldeles underbart att Liv Strömquist också gör det, och att hon lyckats fånga precis vad det är som är så himla irriterande utan att behöva använda fler än fyra serierutor.

I Prins Charles känsla funderar Liv Strömquist på vad det egentligen är som gör komiker som Seinfeld, Charlie Sheen, Ray Romano och Tim Allen så populära och kommer fram till det nog handlar om igenkänningsfaktorn. Jag tror att det är något som bidrar till att jag tycker så mycket om Liv Strömquist. Jag har träffat både heterohetsare, historielösa karriärkvinnor och rasande roddare. Jag har också funderat över hur bra det egentligen är med alla de små märkena som ska fästas på alla varor så att vi ska kunna köpa ekologiskt och miljövänligt (Om vi vill det. De som inte vill ta något ansvar ska naturligtvis slippa det. Det är valfrihet!). Jag har också varit upprörd för att så många kvinnor dras till kriminella män, medan män inte har samma intresse för kriminella kvinnor. Hela Ja till Liv är fylld av saker som får mig att tänka att just så är det, och tror jag är en viktig anledning till varför jag tycker att den är så otroligt underbar!

Tack Galago för recensionsexemplaret!

Prins Charles känsla - igen!

Nu har jag läst Prins Charles känsla också, och boken är minst lika bra som pjäsen! I början var det lite svårt att komma in i den. Jag, som fortfarande var uppfylld av den fantastiska teaterföreställningen fylld av rörelse, ljud och liv, tyckte att det kändes lite tamt med bara bilder och text. Det tog dock bara en liten stund, och sedan var jag helt inne i boken. Den är riktigt, riktigt bra, och mycket av det jag tyckte om i teatern finns i boken också. En fördel med teatern är att den blir en större och mer direkt upplevelse, och något som är jättebra med boken är Liv Strömquists underbara teckningar och att man kan läsa den hur många gånger som helst! Nu ser jag fram emot att läsa mer av Liv Strömquist.

Både boken och teatern är alldeles fantastiska! Därför rekommenderar jag alla att både läsa Prins Charles känsla och gå och se teatern!

Prins Charles känsla

I går var jag på Intiman i Malmö och såg Prins Charles känsla, Liv Strömquists seriealbum i dramatisering av Sara Giese. Den var riktigt, riktigt bra, tyckte både jag, kompisen som var med och hela resten av publiken, som alla ställde oss upp och applåderade när pjäsen var slut efter det lilla slutnummer som dök upp efter att de fem fantastiska skådespelarna applåderats in ett antal gånger.

Prins Charles känsla handlar om kärlek. Om olika sorters kärlek, om vad som betraktas som "kvinnlig" respektive "manlig" kärlek och om hur stor del av kärleken som bara är en social konstruktion. Prins Charles känsla tar upp många saker i vårt samhälle som ses som normalt och naturligt, och visar på ett väldigt komiskt sätt hur absurt det egentligen är. Varför är det så att kvinnor framförallt ska visa omsorgsfull kärlek, att kvinnors kärlek ska handla om att tillfredsställa andras begär? Trots att jag inte vill, och anstränger mig för att inte göra det, reagerar jag starkare på tjejen som kräver uppmärksamhet från sin pojkvän än killen som gör likadant. Varför är det fult för kvinnor att visa sina egna begär, att sätta sig själv först, medan det ses som naturligt att män gör det? Varför stannar kvinnor hos män som misshandlar dem, varför blir många kvinnor beroende av bekräftelse från män som hela tiden förödmjukar, nedvärderar och kritiserar dem? Världens fyra mest betalda TV-komiker har nått framgång genom att skämta om hur deras fruar, flickvänner och andra kvinnor vill prata med om känslor, medan de bara vill slippa det. Är det för att så många känner igen sig? Men varför vill någon som helst vill prata om känslor vara tillsammans med någon som bara vill vara ifred, varför vill någon som bara vill vara ifred bli tillsammans med någon överhuvudtaget? Och varför är det så gott som alltid kvinnan som vill prata och mannen som vill slippa henne?

På många ställen är Prins Charles känsla hysteriskt rolig. En liten stund senare är den väldigt allvarlig, och samma publik som nyss skrikit av skratt är tyst och lyssnar och funderar. Jag tycker otroligt mycket om scenen där Susanne Karlsson (som bland annat spelar Skådespelare 2, Prins Charles, Jerry Seinfeld, Heteronormativ dotter, Kvinnlig Hemingway, Leif Strömkiss, Hon, Strutprinsessa, 1800-talsfru, 1800-talsdam 1, Annan kvinna, Tjej, En annan man och Hon som går där borta) går fram och tillbaka framför den stängda ridån och frågar sig, och oss, om det egentligen är så konstigt att könsfördelningen i styrelser på arbetsplatser och idrottsklubbar är så ojämn när tjejer redan som barn får lära sig att det är fult att sätta sig själva först medan killar får lära sig att det är precis så de ska göra. Kvinnor ska älska genom att visa omsorg, män ska älska genom att leva ut sina begär. Hon avslutar med att säga "Så, ett tips till alla er killar som vill röra om lite i patriarkatet: Visa en random kvinna omsorgsfull kärlek - en gång om dagen!"

Jag rekommenderar verkligen Prins Charles känsla, och efter att ha sett pjäsen är jag verkligen sugen på att läsa Liv Strömquists seriealbum! Här finns ett mycket roligt litet filmklipp om pjäsen. Ni som vill se pjäsen får dock skynda er att boka biljetter, eftersom nästan alla kommande föreställningar är nästan helt fullbokade. Det är bra, tycker jag, ju fler som ser denna fantastiska pjäs, desto bättre är det!