Cirkusen, som är det som binder samman alla de människor som finns i boken, heter Le Cirque des Rêves. Den har ytterst få likheter med en vanlig cirkus, vilket är en anledning till att den blir så otroligt uppskattad. Cirkusen består av mängder av pyramidformade svart- och vitrandiga tält. Inne i varje tält väntar någon sorts upplevelse, som kan handla om allt från ett virrvarr av plattformar där besökarna klättrar upp mot tältets tak för att sedan hoppa ner i ett hav av någonting mjukt och vitt (detta tält kallas Molnpalatset) till hyllor med flaskor med berättelser i (detta tält heter Godnattsagor, och hur berättelserna hamnat i flaskorna är magi och går inte, för mig, att förklara). Ett av tälten är Illusionistens. Illusionisten är den unga magikern Celia Bowen, och även om hon inte vet om det är hon anledningen till cirkusens existens. De konster hon visar sin publik är riktig magi, men hon maskerar dem som illusioner och trick.
Celias far är (de flesta skulle säga var, då det råder en viss förvirring om han lever eller inte) Hector Bowen, känd som Prospero Besvärjaren, och det avtal han gjorde med sin kollega Mr. Alexander H. är början till allt det som händer i boken. Mr A. H. och Hector tävlar då och då mot varandra, i ett grymt spel där de använder sina magistudenter som spelpjäser. Eleverna ställs emot varandra i en utmaning där de är tvungna att överträffa varandra med sina magiska förmågor. Detta spel tar på elevernas krafter, och den av två som håller sig vid liv längst har vunnit. Eleverna har ingen möjlighet att välja om de vill vara med eller inte, och när Hector och Mr. A. H. bundit dem till varandra har de ingen möjlighet att dra sig ur spelet.
I det förra spelet vann Mr. A. H.s elev, men den här gången är Hector övertygad om att hans spelare är så enastående att hon med lätthet kommer att besegra sin motståndare, vem denne än blir. Hectors spelare är hans dotter, Celia. När hon binds till spelet är hon bara ett litet barn, men Hector har redan börjat träna henne i magi. Mr. A. H. väljer sin elev bland barnen på ett barnhem. Pojken han väljer heter Marco, och han är i ungefär samma ålder som Celia. Även han tränas inför utmaningen, och inget av de två barnen vet vem deras motståndare är eller att spelet ska avslutas med den enas död.
Varje spel måste ha en skådeplats, och i det här fallet blir det cirkusen. När det bestäms finns den inte ännu, men det är spelet som är skälet till att den skapas. Endast en liten grupp människor är inblandade i den från början. En av dem är ägaren Chandresh Cristophe Lefèvre. Marco är Chandresh assistent, och det är han som ansvarar för alla anteckningar om cirkusen. Marcos anteckningar är komplicerade och svåra att förstå, och de reglerar fler saker på cirkusen än vad någon kan ana. Andra delar av cirkusen hålls samman genom Celias magi, och de är båda mycket viktiga för cirkusens fortsatta existens. De tävlar med varandra genom att skapa nya tält, tält som innehåller olika magiska ting och som hela tiden överträffar den andras förra skapelse.
Även om de bara träffas mycket sällan och bara har pratat med varandra vid ett fåtal tillfällen kommer Marco och Celia snabbt varandra mycket nära. De ser varandras magi, och genom att studera varandras tält lär de känna varandra. De blir passionerat förälskade i varandra, vilket är svårt att undvika i en situation som den de befinner sig i. De har inte ännu insett vare sig innebörden eller utgången av spelet de spelar, men de inser att de så småningom kommer att stå inför en utmaning som kommer att testa både deras magiska förmågor och deras kärlek.
Nattens cirkus finns på den långa listan för årets Orange Prize for Fiction, och det tycker jag att den är väl värd. De korta listan tillkännages den sjuttonde april, och jag hoppas att Nattens cirkus är med på den också.
Tack Norstedts för recensionsexemplaret!