Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, som tidigare har skrivit bland annat En halv gul sol, var en fantastisk läsupplevelse. Den handlar om Ifemelu , som är född och uppvuxen i Lagos, i Nigeria. När hon flyttar till USA, landet som påstår sig ha lämnat rasismen bakom sig, blir hon för första gången medveten om att hennes hudfärg är någonting som spelar roll. Att Ifemelu är svart gör att hon bemöts annorlunda av andra studenter, som förväntar sig att hon, som har engelska som modersmål, ska ha svårt att förstå dem om de inte pratar extra långsamt. Det gör att hon, som är svart och då inte har likadant hår som vita och därför inte kan gå till samma frisörer som de, är tvungen att lägga en hel dag för att åka till en frisersalong i en annan stad för att få sitt hår flätat, eftersom hon är alltför avvikande för att det ska finnas frisörer hon kan gå till i Princeton, där så gott som alla andra är vita. När hon väl är hos frisören får hon frågan om hon inte vill använda relaxer, ett medel svarta kvinnor förväntas använda för att deras hår ska bli blankt, rakt och ”prydligt”, som vita kvinnors hår, men som är cancerogent och fräter sönder hårbotten. I USA, landet där folk säger att man inte ser hudfärg längre, blir folk förvånade när Ifemelu har en vit pojkvän, och när Barack Obama ställer upp i presidentvalet möter hon folks om frågar sig om landet är redo för en svart president.
Tanken är att Obinze, som Ifemelu var tillsammans med innan hon flyttade, också ska flytta till USA, men så blir det inte. I stället hamnar han i England, där även han blir medveten om rasism på ett sätt han inte varit tidigare. Till exempel är han med på en middag, där de andra gästerna pratar om hur hemskt det är att Storbritannien skärper sina gränser mot flyktingar. Givetvis måste människor som har flytt från krig få komma in i landet, säger de, och uppfattar sig sannolikt som mycket öppna och antirasistiska, men Obinze känner sig bara främmande inför dem. Själv har han inte flytt från krig eller svält, utan bara från en känsla av att inte ha några valmöjligheter, en känsla av att livet skulle bli bättre någon annanstans än i Lagos.
Det är inte ovanligt att rasister i diskussioner säger saker som ”de är faktiskt inte flyktingar på riktigt, de vill bara ha det lite bättre”, för att förklara varför Sverige (eller till exempel Storbritannien eller USA) borde ha mindre öppna gränser. Då tror jag att det är lätt hänt att man svarar genom att berätta om hur många människor som flyr från fruktansvärda förhållanden, som krig, svält och förföljelse, och hur viktigt det är att de här människorna får komma till Sverige, men genom att säga så ställer man upp på rasistens världsbild, man accepterar att kravet för att få komma in är att ha upplevt ett visst mått av lidande. Så borde det inte behöva vara, det borde inte vara fel att flytta från Nigeria till Storbritannien för att man tror att man skulle få det bättre där. Ingen ifrågasätter min rätt att flytta utomlands för att jag tror att jag skulle trivas bättre där, och ingen borde heller ifrågasätta Obinzes rätt att göra detsamma.
Jag har länge definierat mig som antirasist, och Americanah har fått mig att i ännu högre grad faktiskt se mina egna privilegier, de maktstrukturer som jag, i egenskap av vit svensk, gynnas av. I egenskap av kvinna missgynnas jag visserligen mycket i dagens samhälle, men inte på samma sätt som Ifemelu. Jag bedöms efter mitt utseende i större utsträckning än mina manliga vänner, jag förväntas sminka mig och jag lever inte riktigt upp till skönhetsidealen – jag kommer aldrig att vara lika smal eller ha lika slät hy som modellerna jag ser på tidningsomslagen i mataffärerna, men mitt utseende ligger ändå otroligt mycket närmare normen och idealet än vad Ifemelus gör. Jag kan gå in i vilken sminkaffär som helst och utan att behöva leta för att hitta vare sig puder eller foundation som är anpassat till min hudton. Det mörkaste alternativet skulle få mig att se överdrivet solbränd ut, medan det ljusaste skulle göra mig spöklikt blek, men så gott som varenda ”hudfärgad” sminkprodukt fungerar skapligt på mig, eftersom jag är vit. Även om jag inte ser ut precis som kvinnorna på tidningsomslagen är vi varandra lika, vi är samma färg. Filmer, böcker och tv-serier är alla fulla av människor som ser ut som jag, att människor med min hudfärg kan bli framgångsrika har alltid varit en självklarhet. Självklart finns även icke-vita representerade i media idag, men alltför sällan, och ofta alldeles för stereotypt.
Jag är vit, blond och heter Bergström i efternamn. Ingen kommer någonsin att fråga mig ”varifrån jag egentligen kommer”, ingen kommer någonsin att anstränga sig för att prata extra långsamt och tydligt med mig eftersom de inte förväntar sig att jag ska kunna svenska (vilket händer Ifemelu i Americanah, fast med engelska förstås, och vilket har hänt författaren Jonas Hassen Khemiris pappa). Jag kan flytta utomlands, plugga utomlands, glömma bort vartenda ord i nationalsången och inte ens fira midsommar, men min svenskhet kommer ändå aldrig att ifrågasättas. Häromdagen diskuterade vi Volvos senaste reklamfilm på en engelsklektion. Tydligen finns det människor som vänder sig emot att Zlatan representerar svenskhet, människor som inte anser att Zlatan Ibrahimovic är svensk. Han är född och uppvuxen i Malmö, han är en av vår tids mest internationellt kända svenskar, men ändå anser sig folk ha rätt att ifrågasätta hans nationalitet. En del i klassen menar att hans svenskhet inte är riktigt trovärdig, eftersom Zlatan ju bor utomlands för tillfället. Jag känner mängder av svenskar som har bott utomlands, men så länge de är blonda och ljushyade är det ingenting som anses påverka deras nationalitet.
Att det finns rasism i samhället idag är ingenting nytt för mig, men det finns så många aspekter av rasism och förtryck som jag aldrig ens har tänkt på, just därför att jag, på grund av min hudfärg, har råd att låta bli att tänka på dem. Som vit kan jag välja när jag vill fundera på rasism och när jag inte vill det, jag behöver inte fundera på hudfärg eftersom min egen hudfärg aldrig kommer att orsaka några bekymmer för mig. Jag behöver aldrig fundera på om folk kommer att tro att min hudfärg betyder att jag är kriminell, jag behöver inte vara orolig för att mitt efternamn ska göra det svårt för mig att få jobb i framtiden och jag behövde aldrig vara rädd för att jag skulle bli skjuten av Peter Mangs. Det är betydligt svårare att se de strukturer man gynnas av än de man diskrimineras av. Till exempel har det aldrig varit svårt för mig att se risken för att mitt kön gör att människor inte tar mig på allvar, att det faktum att jag heter Matilda och inte Mattias kan göra att mina meriter värderas lägre när jag i framtiden söker jobb, och som ung tjej är jag betydligt mer medveten om risken för att bli utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp än vad killar i min närhet är. En del av det privilegium som kommer med att vara på toppen av en maktstruktur är möjligheten att slippa tänka på maktstrukturer, och när allting i din omgivning hela tiden är anpassat för dig är det svårt att se att andra missgynnas av det. Därför vill jag uppmana dig att som vit, man, heterosexuell eller cisperson att tänka lite längre nästa gång du känner för att säga att rasism, sexism, homofobi eller transfobi inte finns eller inte är så himla allvarligt. Ibland säger privilegierade personer till mindre privilegierade personer att ”du borde sluta tro att allting handlar om hudfärg/kön och så vidare”. Poängen är att som förtryckt på grund av sin hudfärg är det svårt att sluta se att allting är relaterat till hudfärg, eftersom omgivningen hela tiden bedömer en i förhållande till ens hudfärg, precis som jag inte kan sluta se hur mycket kön påverkar, eftersom jag hela tiden bedöms i förhållande till att jag är kvinna.
Visar inlägg med etikett Nigeria. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nigeria. Visa alla inlägg
1 februari 2014
14 mars 2010
Allt går sönder
Allt går sönder är en fantastisk roman om koloniseringen av Nigeria, och om vad den betydde för de människor som levde där.
Okonkwo tillhör igbofolket och är känd i sin stam Umuofias nio byar. Han är inte särskilt gammal, men anses ändå vara en av stammens största.
Okonkwo är mycket rädd för att betraktas som svag eller blödig. Det händer att han gör ganska förskräckliga saker för att visa sin styrka.
Okonkwo tycker att hans äldste son Nwoye är alldeles för vek och kvinnlig. Han önskar att hans dotter Ezinma var en pojke, eftersom hon är precis som Okonkwo tycker att Nwoye borde vara.
Okonkwo tycker väldigt mycket om Ezinma, mer än han vill erkänna. När kullarnas och grottornas orakels prästinna, Chielo, en natt kommer och hämtar Ezinma och tar med henne till oraklets grotta blir både Okonkwo och Ezinmas mor Ekwefi mycket oroliga. Ekwefi springer efter Chielo för att kunna se vad som händer, medan Okonkwo försöker att inte visa sin oro. Efter ett tag klarar han inte av att vänta längre, och går mot grottan Chielo tagit Ezinma till. När han kommer i närheten av grottan känner han sig löjlig och går hem igen. Efter ett tag blir han återigen så orolig att han ger sig av igen, men blir även denna gång osäker och går hem igen. Så gör han flera gånger innan han träffar Ekwefi vid grottan och de ställer sig och väntar på Ezinma tillsammans. Jag tycker att det är en väldigt bra skildring av hur Okonkwo slits mellan rädslan för att verka svag och kärleken till sin dotter, eftersom han faktiskt går fram och tillbaka mellan sin gård och grottan. Rädslan för att verka svag får honom att tvinga sig själv att sitta kvar på sin gård och vänta, men när oron för Ezinma tar överhand springer han iväg till grottan.
Av misstag begår Okonkwo ett brott och förvisas till sin mors hemby i sju år. Det är en stor besvikelse för honom, eftersom han som kommit så långt nu måste börja om på nytt.
När Okonkwo varit förvisad i två år kommer hans vän Obierka och hälsar på honom. Obierka berättar om de vita männen som dödat nästan alla i grannbyn Abame, och att Abames orakel sagt att de vita männen kommer att spränga stammarna och bringa stor förödelse.
Fler vita män kommer till igbofolkets byar. Både till Umuofia och Okonkwos mors hemby kommer missionärer, och mycket förändras.
En del går över från sin gamla religion till kristendomen, men många håller fast vid sin tro och förfasar sig över allt hemskt de kristna gör. Något mycket hemskt och mycket brottsligt en av de kristna gör är att döda den heliga pytonormen. Med avsikt. Det brottet var så förfärligt och så otänkbart att det inte ens fanns någon lag som sade hur den skyldige skulle straffas.
”Den kungliga python i Mbanta var det mest vördade djuret inte bara i byn utan långt ute i landet runt omkring. Man tilltalade den ”Fader” och tillät den att kräla vart den ville, till och med att lägga sig i ens egen säng. Den tog råttor i husen och svalde då och då ett hönsägg. Om en av stammen av misstag råkade döda en python fick han ordna försoningsoffer och bekosta en dyrbar begravningsceremoni som om det hade gällt en betydande man. Något straff för uppsåtligt pythondödande var inte utsatt. Ingen hade tänkt på att något sådant någonsin skulle kunna inträffa.”
Okonkwo är upprörd över allt som förändras, och tycker mycket illa om dem i stammen som går över till den nya religionen. Även om Okonkwo är en av dem som blir mest upprörda över förändringen kan också han förändras. Men vilka förändringar är egentligen bra, och vilka är dåliga? Och vad innebär det egentligen att vara stark?
Jag tycker att Allt går sönder är en riktigt, riktigt bra bok. Jag tycker om både handlingen, språket och miljön.
Allt går sönder beskriver mötet mellan igbofolket och européerna, något som egentligen är väldigt komplicerat, på ett sätt som gör det lätt för mig att förstå, men utan att det känns förenklat.
Allt går sönder, som kom ut första gången år 1958, var den första roman (som skrivits på engelska) som skildrade koloniseringen av Afrika ur afrikanernas perspektiv. Tidigare hade afrikaner framställts som exotiska och främmande. I Allt går sönder är européerna främlingar som talar genom näsan och har en märklig hudfärg.
Språket är väldigt sakligt och direkt, och jag tyckte inte alls att det var svårförståeligt. Chinua Achebe skriver på engelska, men i boken finns många ordspråk och liknelser som används hos igbofolket. Ett exempel är ordspråket ”En padda hoppar inte omkring i dagsljus utan anledning”, som betyder samma sak som vårt ”Ingen rök utan eld”. Hos igbofolket används mycket ordspråk, eftersom ordspråken anses vara ”den palmolja som gör ordens sallad smaklig”. Det används även många ord på igbofolkets språk, och längst bak finns en ordlista som förklarar dem.
Innan jag läste Allt går sönder trodde jag att den skulle vara väldigt mycket mer svårläst än den var. Eftersom den är en mycket välkänd, omtalad klassiker som är skriven på 1950-talet och utspelar sig hundra år tidigare tror jag att många förväntar sig att den ska vara svårläst och därför låter bli att läsa den. Det tycker jag är väldigt synd, eftersom alla som inte läser den här boken missar något helt underbart.
När jag läste Allt går sönder lärde jag mig väldigt mycket om igbofolket och deras samhälle. Allt går sönder passar för alla som vill läsa om koloniseringen av Afrika ur en afrikans perspektiv, lära sig om igbofolket eller helt enkelt läsa en fantastisk historia.
Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är helt otroligt bra.
Etiketter:
Afrika,
Andra kulturer,
Chinua Achebe,
klassiker,
Nigeria,
underbart språk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)