Ordmoln

Inspirerad av Enligt O och Bokmania var jag tvungen att göra ett ordmoln! Jag håller med Enligt O om att det känns som om bara de senaste inläggen får vara med, kanske är det bara bloggens första sida som visas här.

Att jag använder ordet läsa mycket är inte det minsta förvånande, och med tanke på att jag nyligen skrev en recension av Aravind Adigas The White Tiger är det föga förvånande att jag skrivit Balram många gånger. Många böcker är väldigt bra eller spännande, och jag tycker en massa saker om olika böcker. På sista tiden har jag skrivit mycket om Ellie, och även om hennes vänner Homer, Lee, Robyn, Kevin och Fi. Många böcker handlar om just människor, och på en del ställen, till exempel Indien, har män ett Mr framför sina namn.

Här kan du ta reda på vilka ord du har bloggat mycket om på sistone!

Jag läser - alltså finns jag

Idag är det påskafton, men jag tycker att det är viktigare att det även är världsbokdagen! Vad kan passa bättre än sådan dag än att läsa The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ av Philip Pullman, eftersom den är en bok (en berättelse till och med, ”This is a story” är det enda som står på baksidan) som handlar om Jesus, som dog på påsken, och hans bror Christ som skrev ner historien om hans liv.

En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är. På en skolavslutning för några år sedan var det en lärare som sade att hon tyckte att alla skulle försöka läsa åtminstone en bok på sommarlovet, eftersom det är så nyttigt. Rektorn berättade om hur skönt han tyckte det skulle bli med sommarlov, eftersom han skulle ha tid att läsa. Han gjorde det tydligt att han tyckte om att läsa, och att det var något han gjorde för att det är trevligt och roligt. Om någon icke-läsande elev den avslutningen bestämde sig för att läsa på sommarlovet tror jag snarare att det var rektorns ord om hur trevligt det är än lärarens om hur nyttigt det är som fick honom eller henne att läsa.

Sen är det ju det här med tjocka böcker. Att läsa en tjock bok anses vara svårare än att läsa en tunn bok. ”Hur orkar du läsa en så tjock bok?” är en fråga jag fått många gånger. Varför skulle det vara jobbigare att läsa en bok på sjuhundra sidor än sju böcker på hundra sidor? Det tar längre tid att läsa en tjock bok än en tunn, men om det är en bra bok är det ju bara bra! Jag tror att man blir mer skrämd av tjocka böcker och långa serier om man framförallt läser för att vara det är duktigt och nyttigt. Om man bara vill bli klar med så många böcker som möjligt, och om målet bara är att komma till slutet av boken, och inte att njuta av en fantastisk läsupplevelse kan jag förstå att det känns tungt med en tjock bok. Det här kan jämföras med hur människors anledningar till att vara utomhus förändras med årstiderna. På vintern går de flesta ut enbart för att förflytta sig från en plats till en annan, men när det blir varmare är det en njutning att vara utomhus, och man går ut för att det är trevligt. När jag ska gå någonstans på sommaren är det inte bara att komma fram som är trevligt, även själva promenaden är härlig. Ibland kan det till och med kännas lite tråkigt att komma fram, eftersom det innebär att jag måste gå in. På samma sätt är det när jag läser en riktigt bra bok. Att komma till slutet är inte viktigt, det som är skönt är vägen dit, själva boken. Det känns tomt att komma till slutet, det är tråkigt att behöva sluta läsa. För någon som bara läser för att bli klar är det ungefär som det är för mig när jag går ut på vintern, man njuter inte av själva boken.

I skolans värld finns en utbredd uppfattning om att man måste förstå allt man läser. Barn ska läsa böcker som är anpassade för åldern, böcker som är ”lagom”. Jag känner folk som ville, men inte fick, läsa Harry Potter i tvåan. Det var för svårt, meningslöst eftersom de ändå inte skulle förstå. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom, det är mer meningsfullt att läsa sådant som svårt och som man inte riktigt förstår än att bara läsa det man förstår. Att läsa böcker som är en aning ”för svåra” gör att man utvecklas, men om man håller sig till det som är på precis ”lagom” nivå och aldrig utmanar sig själv kommer man inte framåt. Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”. Jag tycker att det är väldigt sorgligt, och jag tror att det är väldigt många som idag är icke-läsare som hade tyckt väldigt mycket mer om att läsa om de fått läsa vad de ville när de var små.

Glad påsk! Och trevlig världsbokdag!

The White Tiger

The White Tiger av Aravind Adiga är en riktigt bra bok, som jag tycker att alla borde läsa! Den vann Bookerpriset 2008, och var den bästa boken på engelska jag läste förra året.

Entreprenören Balram Halway sitter i sin lägenhet i den indiska staden Bangalore och lyssnar på radio när han plötsligt hör att Kinas premiärminister, Wen Jiabao, ska komma till Indien. Premiärministern vill att några indiska entreprenörer ska berätta sanningen om landet för honom, och Balram bestämmer sig för att skriva brev till Mr Jiabao och berätta sin historia för honom, en historia olik allting Mr Jiabao kommer att hitta i broschyren han får på flygplatsen och olik allting han kommer att få höra från Indiens premiärminister.

Balram berättar om hur han växte upp i den fattiga byn Laxmangarh, ett typiskt indiskt "paradis" på landet, hur han började och tvingades sluta i skolan, och hur han, som vuxen, blev den rike Mr Ashoks tjänare. I början tycker Balram om Mr Ashok, han behandlar sina tjänare mycket bättre än de flesta rika män, men så småningom framstår Mr Ashok som det enda som står mellan Balram och friheten, vilket naturligtvis gör att Balram tycker väldigt mycket sämre om honom. Att bli en fri man blir Balrams mål, men i samhället han lever i är det ett mål svårt att uppnå för en fattig man som Balram. Ju närmare friheten kommer, och ju högre ambitioner han har, desto mer fruktansvärda är sakerna Balram måste göra för att nå sina mål, och desto högre är priset han måste betala.

The White Tiger utspelar sig i dagens Indien. Den börjar och slutar i Balrams lägenhet i Bangalore, men Balrams historia börjar i Laxmangarh, där han föddes och växte upp. Laxmangarh ligger i den del av Indien som kallas Mörkret, den del av Indien där de fattiga bor. I Laxmangarh, liksom i andra byar i Mörkret, fungerar elektriciteten sällan, alla barn är alldeles för korta och smala för sin ålder och människor dör på sjukhus medan de väntar på läkare som aldrig kommer. När Balram tvingas sluta skolan åker han och hans bror Kishan till staden Dahnbad för att tjäna pengar, och det är där Balram blir Mr Ashoks tjänare. En kort tid efter det flyttar Mr Ashok och hans fru till Delhi, och eftersom Balram är den tjänare som följer med dem får han väldigt mycket högre lön än han fått i Dahnbad. Delhi är en stad där många rika människor bor, en stad i Ljuset. Ändå finns Mörkret även där, i form av fattiga människor som lever på gatorna och fängelser fulla av tjänare som dömts för brott deras rika herrar begått.

Miljön är väldigt viktig för historien, som inte skulle kunna utspela sig någon annanstans. The White Tiger handlar om klasskillnader i Indien, och kontrasten mellan Mörket (Laxmangarh) och Ljuset (Delhi och Bangalore) är väldigt viktigt. Något annat som är viktigt för Balram och människorna i hans omgivning är vilket kast människor tillhör. Det är svårt för en fattig man att bli rik, eftersoma alla bryr sig om hans kast och därför vet att han en gång varit fattig. Eftersom kastsystemet är unikt för Indien hade det inte fungerat någon annanstans.

Balram är väldigt självisk och otrevlig, men jag känner ändå sympati för honom. Det kan bero på många olika saker, till exempel att han kan få de hemska saker han gör att låta som det rätta, eller åtminstone det enda alternativet. Jag tror även att det faktum att det är samhället Balram lever i som gjort honom till den han är är viktigt. Han beskriver Indien som en värld där du äter eller blir uppäten, en värld där det inte finns plats för samvete eller empati, och där man måste vara beredd att offra andra om du vill få ett bättre liv själv.

Att låta Balram skriva brev till Kinas premiärminister är väldigt smart berättartekniskt. Eftersom Mr Jiabao är kines känner han inte till alla de indiska traditioner, ord och uttryck som är naturliga för Balram. Därför måste Balram förklara saker för honom, och därmed även för läsaren. Att Balram berättar sin historia genom breven till Mr Jiabao är egentligen inte viktigt för boken, men det gör det möjligt för Adiga att berätta saker för läsaren som vi som inte är indier annars inte skulle förstå. Det skulle inte fungera att Balram hela tiden avbröt sig för att förklara saker, om det inte var tydligt att han gjorde det för Mr Jiabaos skull. Det skulle inte heller vara trovärdigt om Balram, som har levt i Indien i hela sitt liv, aldrig skulle referera till indiska traditioner eller använda indiska ord, och om han gjorde det utan att förklara dem skulle läsaren bli väldigt förvirrad.

Balram blir besatt av tanken på att lyckas, och varje gång han lyckas klättra ett steg i samhällshierarkin (han går från att vara vilket fattigt barn som helst, till att vara bäst i klassen, bli Mr Ashoks tjänare och vara den tjänare som får följa med till Delhi) blir han besviken och siktar på något ännu högre. Jag tror att det här är anledningen till att Balrams känslor för Mr Ashok förändras så mycket. När han blir anställd är Balram väldigt tacksam gentemot Mr Ashok, och lönen han får är mycket högre än han någonsin kunnat föreställa sig. Efter ett tag räcker det inte för att Balram ska vara nöjd, och det blir viktigt för honom att få följa med till Delhi och tjäna tusen extra rupies. I Delhi blir Balrams mål att bli en fri man, och då är det givetvis hans herre, Mr Ashok, som hindrar honom från det. Mr Ashok går från att vara den som hjälper Balram att nå hans mål till att vara den som håller honom tillbaka, vilket naturligtvis får Balrams känslor att förändras.

The White Tiger ger än väldigt hemsk och väldigt trovärdig bild av Indien, en värld full av klasskillnader, korruption och fattiga människor från Mörkret som antingen ignoreras eller utnyttjas av de i Ljuset. Den visar vad som kan hända med människor när de lever nästan helt utan rättigheter och så gott som ingen möjlighet att göra något åt det. Samtidigt som Balram gör hemska saker för att nå sina mål går det att förstå honom, och det är en av de saker som gör den här boken så fantastiskt bra!

Omläsning!

Jag är klar med Tomorrow-serien. Gissa vad jag vill göra nu!

Läsa om alla böckerna. Och se filmen igen.

Tomorrow - sju böcker och en film

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!



Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!

Tomorrow visas på Spegeln i Malmö!

Goda nyheter! Alla ni som bor i Malmötrakten kan se Tomorrow-filmen även om SF inte vill visa den! Den visas nämligen på Biograf Spegeln!

Jag är med och tävlar!

Hos Enligt O kan man just nu tävla om ett signerat exemplar av Barbara Voors Islossning, och eftersom Barbara Voors är en av mina favoritförfattare och Islossning är en fantastisk bok är jag självklart med och tävlar!

Tomorrow-filmen kommer inte till Sverige

Den åttonde april hade jag tänkt gå på bio och se Tomorrow, When the War Began, men eftersom SF inte tror att den kommer att vara tillräckligt lönsam kommer den inte att visas i Sverige. Det tycker jag är mycket upprörande och väldigt sorgligt.