I skolan har vi läst Susanna Alakoskis bok Svinalängorna, som fick Augustpriset 2006. Vi har även sett filmen, som blivit väldigt hyllad. Vi har fått en uppgift med frågor om boken och filmen, och den här texten är en del av mina svar.
Svinalängornas huvudperson Leenas föräldrar dricker väldigt mycket, och kan inte ta hand om Leena och hennes bröder Markku och Sakari. Leena gör vad hon kan för att ta ansvar för allt det hennes föräldrar inte klarar. Hon städar, tar hand om familjens hund och ser till att hennes lillebror Sakari får mat och går till skolan. Framförallt städar hon, eftersom det är det enda ett barn i hennes ålder klarar av att ta ansvar för på egen hand. I filmen är det precis vad Leena gör när hon får veta att hennes mamma är sjuk och vill att dottern ska komma till sjukhuset. Hon blir stressad, och vet inte alls hur hon ska handskas med situationen. Då börjar hon plocka med saker i badrummet och rätta till dörrmattan, eftersom hon alltid städade när hon var liten och tillvaron höll på att falla i bitar. Leena vill inte erkänna att hennes föräldrar inte klarar av att ta hand om henne, hon vill inte berätta för någon hur hemskt hon har det hemma. Hon skäms över sina föräldrar, och hon tänker att det kanske är hennes fel att det är som det är. Hon är rädd att föräldrarna inte älskar henne, och det är en av dem värsta rädslorna som finns. Hon bär på väldigt mycket mer än någon i hennes ålder, eller någon människa överhuvudtaget, borde behöva göra. Hon vet inte vad hon egentligen ska känna för sina föräldrar, för trots att de gång på gång sviker henne och trots att hon ofta är mycket arg på dem är de ändå hennes föräldrar som hon älskar.
Det blir hela tiden Leena som får ta ansvar, trots att storebrodern Markku faktiskt är äldre. Han är så stor att han kan lämna hemmet, familjen och allt det hemska, och han behöver inte komma tillbaka till det särskilt ofta. Leena kan gå hem till sin vän Åse eller vara i simhallen, men måste hon alltid tillbaka hem. Hon har ingen riktigt trygg plats hon kan gå till, eftersom hon aldrig vet hur föräldrarna, som borde vara den säkra och trygga punkten i hennes liv, kommer att vara när hon kommer hem till dem. Markku är äldre, och han kan stanna hemma hos kompisar under en längre tid, han klarar sig själv på ett sätt Leena inte skulle göra. Därför kan han fly från det obehagliga på ett annat sätt, även om han förmodligen också mår väldigt dåligt är han arg på föräldrarna på ett sätt som Leena inte är. Hon är mer ledsen, känner sig skyldig för att familjen inte fungerar, på ett sätt som barn i familjer som Leenas ofta gör. Leenas lillebror Sakari är den som tydligast visar hur dåligt han mår. Han slutar äta, han pratar inte och är helt apatisk. Han slutar gå till skolan, och i filmen får han missbruksproblem och dör av en överdos.
Leenas mamma menar att det egentligen bara är pappan som är alkoholist, visserligen dricker ju hon också, men det handlar bara om att hon måste det för att stå ut med pappan. Det går att förstå henne, men att hon har en sådan anledning till sitt missbruk gör det inte lättare för Leena att klara av de perioder när båda föräldrarna är fulla hela tiden och hon måste ta hand om allting. Pappan misshandlar mamman, och gång på gång säger mamman att hon aldrig ska förlåta honom, gång på gång tror Leena på att det faktiskt ska bli bra, och gång på gång förlåter mamman pappan och allting blir som det var förut.
Jag tror att det finns väldigt många fler barn som har det som Leena än vi känner till, just eftersom de som råkar ut för det skäms över sin familj, tycker att alltsammans känns jobbigt och inte vill prata om det. Det är svårt att hitta dem som behöver hjälp, eftersom ingen utanför familjen och den innersta vänskapskretsen får veta vad som händer. Barn är så gott som alltid lojala mot sina föräldrar och tar, liksom Leena, både ansvar för att få så mycket som möjligt att fungera i hemmet och för att ”skydda” familjen från omgivningen. Samtidigt som man är arg på sina föräldrar vill man inte till exempel flyttas till ett fosterhem, i stället tror jag att man vill att de ska förändras och alltid vara så som de är när de mår bra och är glada, utan att någon annan behöver lägga sig i. Dessutom tror jag att man i andra sammanhang gör vad man kan för att vara som alla andra, och inte låtsas om hur man har det hemma, som Leena gör på simningen. När hon är och simmar måste hon inte hela tiden tänka på vad som väntar där hemma, utan kan helt vara en i gruppen, och njuta av hur roligt det är att simma tillsammans med sina vänner. Därför är det sällsynt att barn berättar för någon om hur de har det hemma, och förmodligen finns det väldigt många fler barn med alkoholiserade föräldrar, föräldrar som slår dem och barn som av någon annan anledning far illa i sitt eget hem än vi någonsin kan känna till.
Det är svårt att förstå hur Leena klarar av att vara så stark som hon är, men trots att det mesta i hennes liv är fruktansvärt hemskt finns det ändå ljuspunkter i tillvaron. När hon är och simmar, umgås med sina bästa vänner Åse och Riitta, är i skolan och träffar sin underbara fröken eller umgås med föräldrarna när de är nyktra och glada är hon faktiskt lycklig. Jag tror att det till stor del är på grund av detta hon klarar av att hålla ihop sitt liv under de perioder när föräldrarna är fulla. När de är nyktra, är de väldigt snälla och glada. De städar, lagar god mat, leker med barnen och är trevliga mot varandra. Leena hoppas hela tiden att det ska bli bra, och tanken på hennes underbara föräldrar, de som kommer fram i de bra perioderna, gör att hon klarar av att inte bryta ihop när föräldrarna är fulla och familjen inte fungerar. Många barn, även Leena, tar på sig skulden för allt det som är fel i familjen, och därför tänker hon att om verkligen kämpar och gör allt hon kan för att göra det bra, kanske hon kan laga sin trasiga familj. En annan sak jag tror spelar in är ansvaret hon har för sin lillebror. Leena har hela sitt liv haft ett visst ansvar för Sakari, så som de flesta har ansvar för sina småsyskon. Hon vet att hur hon beter sig inte bara påverkar hennes själv utan även Sakari som hon älskar. Jag tror att det hade varit svårare för Leena att hålla ihop om hon varit ensambarn, eftersom det i så fall bara hade påverkat henne. Som det är nu finns det någon som behöver henne, någon som absolut inte skulle klara sig utan henne, och eftersom Leena är väldigt osjälvisk gör det att hon gör allt hon kan för att hålla ihop tillvaron.
Filmen och boken är väldigt olika varandra, och den största skillnaden är att filmen utgår från den vuxna Leena medan boken bara handlar om hennes barndom. Att även den vuxna Leena finns med gör att de delar av filmen som handlar om hennes barndom känns ännu hemskare än de skulle ha gjort annars, eftersom det blir tydligt att Leenas barndom påverkat hela hennes liv, och nu även påverkar hennes man och hennes barn. Växer man upp under sådana förhållanden som Leena växer upp under är det något man bär på hela livet, man kan inte lämna det bakom sig och få ett helt normalt liv så fort man flyttar hemifrån och lämnar föräldrarna.
Jag tycker väldigt mycket om både boken och filmen, och jag kan inte avgöra vilken av dem jag tyckte bäst om. Jag tror att det beror på att skillnaderna mellan boken och filmen är så väldigt stora. Ibland när jag ser filmatiseringar av böcker jag tycker om blir jag väldigt irriterad på små detaljer som inte stämmer, men det blir jag inte alls i det här fallet. Jag tror att det beror på att den här filmen är så bra och så väldigt olik boken att den är en riktigt bra film i sig, och inte bara en filmatisering av en otroligt bra bok.