28 november 2010

Så bra att det är gott med körsbär ...

... eftersom jag nu har fått två till! Tack så jättemycket, Lovisa och Elisabet!

Förra gången jag fick den här utmärkelsen skickade jag den vidare här, så jag tänker inte göra det nu också.

Än en gång, jättestort tack till Lovisa och Elisabet!

26 november 2010

Ett öga rött

Halim är femton år och går i nian. Han bor tillsammans med sin pappa, och har inga syskon. Var mamman är framgår inte. Halim har haft mycket problem i skolan, han har misskött sig och hamnat i bråk mycket. Nu har han fått en elevassistent, Alex, som ska hålla koll på honom och hjälpa honom att klara av skolan.

På en bänk på torget i närheten av där Halim bor brukar den gamla kvinnan Dalanda sitta. Liksom Halims pappa kommer hon från något arabiskt land. Halim brukar stanna och prata med henne, och Dalanda berättar en massa spännande saker för honom. Hon berättar om arabisk historia, och om hur orättvist araber behandlas i Sverige. Dalanda tycker egentligen att araber är bättre än andra och pratar om ett "vi", som innebär alla araber i världen. Det är Dalanda som berättar för Halim om integrationsplanen, något politikerna hittat på för att förvandla invandrare till svenskar.

I tidningar hittar Halim artiklar som tyder på att politikerna faktiskt vill förvandla alla invandrare till svenskar, "svennefiera" dem. Halims motstånd mot "svennefieringen" (integrationsplanen) blir väldigt starkt. Han vill inte vara någon annan än sig själv, och vill vara stolt över den han är och över sitt ursprung.

Halim har egentligen väldigt lätt för att bli arg, men han försöker att ta det lugnt och inte tappa humöret. Det fungerar ganska bra, ända tills skolan på grund av knappa resurser tvingas ta bort Halims hemspråksundervisning - de har inte råd med både Alex och hemspråksläraren Safa. Hemspråksundervisningen har varit den enda saken i skolan som Halim tyckt riktigt mycket om, och när den plötsligt ska tas bort blir han väldigt upprörd. Det är ännu ett bevis på "svennefieringen", och Halim har ju bestämt sig för att aldrig låta sig luras, att aldrig bli "svennefierad".

Halim befinner sig en väldigt jobbig situation, som jag tyvärr tror att alltför många ungdomar med ursprung i andra delar av världen befinner sig. Egentligen borde han ha det väldigt bra, i och med att han både har den kultur och det språk han fått från sin pappa och möjligheten att ta sig längre i det svenska samhället än vad till exempel pappan någon sin kunnat (eftersom han vuxit upp i Sverige kan lära sig svenska och komma in i samhället mycket enklare än vad någon som kommit hit som vuxen kan). Han borde alltså höra till både tillsammans med sin pappa och hans arabiska vänner och tillsammans med svenskarna, både vara stolt över sitt ursprung och komma in i samhället i Sverige, men hamnar i stället mitt emellan och hör inte riktigt till någonstans. Jag tror att det beror på att Halim, på grund av sitt namn, sitt utseende och sin brytning inte anses vara tillräckligt ”svensk” för att passa in bland svenskar, men samtidigt har blivit lite för svensk för att vara arab. För till exempel pappan blir det så viktigt att Halim lär sig svenska och blir svensk att han glömmer att Halim faktiskt måste få behålla sin stolthet över sitt ursprung för att må bra. Jag tycker att det är väldigt synd att nationalitet spelar så stor roll i vem som ska höra till och få vara med var, och den här boken har fått mig att fundera väldigt mycket på varför det faktiskt gör det och hur det kan komma sig att människor som borde må bra och passa in på fler ställen än de flesta andra i stället mår dåligt och inte får höra till alls.

När Halim berättar för sin pappa att hemspråksundervisningen ska tas bort reagerar pappan inte alls på samma sätt som Halim. Han säger att Halim inte har någon nytta av att kunna arabiska, eftersom man i Sverige pratar svenska. Det är lätt att bli irriterad på pappan, då han säger att något som är så viktigt för Halim är onödigt, inte inte vill att hans son prata arabiska, utan hellre svenska hemma och tycker att det är helt okej att Halim inte får lära sig sitt hemspråk, men det går samtidigt att förstå honom. Pappan är ensamstående förälder, driver en liten affär där han säljer olika småsaker (som han förmodligen inte tjänar speciellt mycket pengar på), har bara en vän som står honom nära och skulle antagligen ha kommit mycket längre i det svenska samhället om hans svenska varit bättre. Därför vill han att hans son ska lära sig svenska, för att kunna ta sig fram där språkbarriären stoppade pappan, för att få samma möjligheter som svenska ungdomar. Det som först kan kännas som om han inte riktigt bryr sig om sådant som är viktigt för Halim handlar egentligen om kärlek och att han gör det han tror är bäst för Halim.

Pappans bäste, och antagligen enda, vän är Nourdine, en arbetslös skådespelare som söker roll efter roll utan att få någon. Han kommer hem till Halim och hans pappa efter provspelningar med glada nyheter, de har sagt att han var jättebra och antagligen kommer att få rollen. Men sedan går en vecka, och Nourdine kommer tillbaka och berättar att han inte fick någon roll. Dystert förklarar han att det inte handlar om hur duktig man är på att spela teater, utan om vad man har för kontakter. Nourdine får till slut ett jobb, han ska stå i närheten av och göra reklam för en restaurang. Nourdine är glad över sitt jobb, och överdriver ganska mycket i sitt lovordande av restaurangen. Han gör små pjäser om den för att locka dit människor, men får plötsligt veta att han varit för överdriven och inte får behålla jobbet. Det gör naturligtvis Nourdine ännu ledsnare och bittrare, och hans hopp om att få en roll i en pjäs, eller något jobb över huvudtaget, blir väldigt, väldigt litet.

Jag tycker att Ett öga rött är en väldigt bra bok. Det är väldigt sorgligt hur Halims pappa som, för att hjälpa sin son, tar ifrån både honom och sig själv möjligheten att kommunicera med varandra fullt ut på ett språk båda är bra på. Även Nourdine är en väldigt tragisk människa, han är en duktig skådespelare men har fel kontakter och ett namn som inte är svenskt (vilket förmodligen också spelar in när ingen vill anställa honom).

Språket i Ett öga rött är väldigt speciellt. Den är skriven på invandrarsvenska, den svenska Halim och hans pappa pratar med varandra.

"Nu är det söndagskväll och jag sitter vid skrivbordet nybadad. Det ligger lugn i luften och det är sällan som alla tystnad är så samlad som på söndagskvällar när man sitter ensam uppe efter bad.
I morse Nourdine kom förbi redan på morgonen. Han hade med sig texten till pjäsen som han kanske får roll i. Också i påsen han hade två oöppnade ciggpaket och typ en halvkilo pistagenötter. Pappa ställde fram askfat och stängde ut solljus med persienner."

Jag tycker inte alls att det stör att boken är skriven på ett annorlunda sätt, det känns mer naturligt att Halim skriver så (då hela boken är vad Halim skriver i en liten röd skrivbok han fått av Dalanda). Det kändes lite konstigt i början , men jag vande mig ganska snabbt. Jag tror att det är bra att inte läsa några andra böcker samtidigt som man läser Ett öga rött, annars är risken stor att man måste vänja sig vid språket varje gång man har läst i en annan bok (och då kan man missa delar av historien eftersom man bara är koncentrerad på språket).

Ett öga rött är verkligen en riktigt bra bok. Läs den!

18 november 2010

Cherry on top-award!

Nu har jag fått den här Cherry On Top-awarden av Bokflickan, En bok om dagen och Lyran. Tack så jättemycket, sådana här saker gör mig verkligen jätteglad!

När man fått den här awarden ska man göra det här:
1. Tacka den som du har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Mina tre favoritförfattare och mina favoritböcker av dem är:
Vibeke Olsson och Molnfri bombnatt
Joyce Carol Oates och Blonde
Charlotte Brontë och Jane Eyre

Jag skickar awarden vidare till:

Än en gång tack så jättemycket, Lyran, En bok om dagen och Bokflickan!

17 november 2010

Nu har jag sett den

Harry Potter and the Deathly Hallows del 1. Den var jättebra. Jag blev inte besviken.

14 november 2010

Kan du säga schibbolet?

Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakthiari handlar om familjen Abbasi, som bor i en fin, gul villa i Oxie utanför Malmö. Föräldrarna Noushin och Mehrdad kommer från Iran, och är glada över att ha kommit därifrån så att döttrarna Parisa och Baran fått växa upp i Sverige.

Sextonåriga Parisa har inte riktigt förstått hur tacksam hon borde vara över att hon sluppit växa upp i Iran, och har nu bestämt sig för att hon vill åka dit och ta bilder på en religiös ceremoni. Hon tänker använda bilderna i ett projektarbete i skolan, och är säker på att de kommer ge henne ett högre betyg än hon skulle fått annars. Hennes mamma, Noushin, går inte med på att låta Parisa åka till Iran, ett land hon och Mehrdad lämnade för att komma undan förtryck och ge sina barn ett liv i trygghet. Mehrdad säger likadant som han alltid säger när Noushin och Parisa är osams, att han instämmer med Noushin men håller med Parisa lite grand också. Parisas lillasyster Baran har sina iPod-lurar i öronen så gott som hela tiden, och märker inte riktigt vad resten av familjen bråkar om förrän Noushin plötsligt ändrar sig och bestämmer att både Parisa och Baran ska åka till Iran för att deras gamla mormor ska få träffa sina barnbarn en gång innan hon dör.

Baran tycker att det verkar otäckt att åka till Iran, på internet hittar hon videoklipp med tjejer som dras in i polisbilar för att de är "olämpligt klädda" och tar, till skillnad från Parisa, verkligen till sig allting Noushin säger om kvinnoförtrycket i Iran. När Parisa och Baran väl kommer dit träffar dem sin kusin Negar och hennes mamma, som de ska bo hos. Negar tycker att Baran är löjlig som oroar sig för att hennes och Parisas sjalar ska vara för små eller att någon ska tycka att deras kläder är olämpliga. Negar känner verkligen inte till något kvinnoförtryck, hon och hennes kompisar gör ju precis som de vill. Negar vill inte heller låta Parisa fotografera några religiösa ceremonier, utan visar hellre upp allt det som är likt västvärlden, som affärer med amerikanska dvd-filmer, fester eller väggar täckta av graffiti. Det Parisa egentligen vill fotografera avfärdar Negar som tråkigt och gammaldags. Hon vill ge kusinerna en modern och positiv bild av sitt land, men i hemlighet önskar hon att även hennes föräldrar lämnat Iran och att det varit hon, och inte kusinerna, som bodde i Sverige och bara var och hälsade på.

Mehrdad skulle helst av allt vilja bli svensk "på riktigt", och för att bli det tar han avstånd från andra invandrare. Han har sett till att han och hans familj bor i ett hus på "rätt" sida av området där de bor, den sida där svenskarna bor, han har lärt sig att tala perfekt svenska och skriver debattartiklar som får hans kollegor att säga "Hade du varit svensk hade du blivit kallad rasist när du skrev sådana där saker!". Mehrdad är lärare, och så gott som hela klassen han undervisar i anser att han diskriminerar en av tjejerna, Rana, för att hon har slöja. Mehrdad ser ner på invandrare som inte anpassar sig för att bli svenska, och tycker inte att det viktigaste är att det blir mer accepterat att vara invandrare, utan att det blir enklare för invandrare att bli svenskar.

Samtidigt som fler och fler av hans bekanta vänder sig emot Mehrdad och utmanar hans åsikter blir livet i Iran allt svårare för Parisa och Baran. När deras två veckor långa besök börjar närma sig sitt slut har Parisa fortfarande inte fått fotografera det hon kom dit för att fotografera, och systrarna funderar på hur de ska berätta för Noushin att mötet med mormodern inte alls blev som de hade tänkt sig.

En sak jag tyckte var väldigt intressant är hur olika människor i boken ser på skillnaderna och likheterna mellan Sverige och Iran. Det Negar visar för sina kusiner är på många sätt väldigt likt Europa, den stora skillnaden finns i hur människorna beter sig. Negar och hennes kompisar pratar hela tiden om hur häftigt det är med de amerikanska filmerna, festerna som är "ännu coolare än de i Europa" eller hur fantastiskt det är att Iran faktiskt är jättelikt Sverige, medan Parisa tycker att det är mycket mer spännande med allting som är nytt och annorlunda. Baran tycker inte riktigt att allting Negar visar är riktigt så fantastiskt som kusinen tycker, men hon är inte heller lika intresserad som Parisa av det systern vill se. Hon ville från början inte alls åka till Iran, och tycker att det känns tryggt att så mycket är likt det hon är van vid.

Jag tycker även att personbeskrivningarna i Kan du säga schibbolet? är väldigt bra. Parisa och Baran är väldigt olika, medan Baran är lite konflikträdd och trivs med vara ifred och lyssna på musik börjar Parisa skrika och svära när hon blir arg. Detta märks väldigt tydligt när systrarna är i Iran. Parisa tycker att Baran är fånig som, trots Negars försäkringar om att det faktiskt inte alls är farligt att till exempel gå ut med en slöja som knappt täcker håret, tjatar på Parisa om att de hela tiden måste vara försiktiga och inte göra saker som skulle kunna vara olagliga. Baran är hela tiden rädd att Parisa ska råka illa ut för att hon litat på Negar i stället för att bry sig om allt det som Noushin varnade dem för innan de åkte.

Även Mehrdad är en väldigt intressant karaktär, han är själv iranier men ser ner på invandrare. Jag tror att det beror på att hans längtan efter att bli svensk har blivit för stark, han tror att han blir svenskare av att anklaga andra för att inte ha anpassat sig tillräckligt. När han hör orden "Hade du varit svensk hade du blivit kallad rasist när du skrev sådana där saker" är det inte det faktum att andra tycker att han har rasistiska åsikter som stör honom, utan orden "Hade du varit svensk", fyra ord som säger att han faktiskt inte är det. Det är möjligt att han hellre skulle vilja bli kallad rasist, och vara svensk, än bli förlåten för sina åsikter på grund av att han är invandrare. Det kan vara så att det har blivit så viktigt för honom att bli accepterad som svensk att han faktiskt gärna går så långt att folk kallar honom rasist, eftersom han har fått veta att det är vad de skulle göra om han inte var invandrare.

Kan du säga schibbolet? är en riktigt bra bok som jag verkligen rekommenderar! Och nej, jag kan inte säga schibbolet, jag vet inte ens vad det betyder Kan du säga shibbolet? I så fall får du gärna lämna en kommentar och berätta vad det är och hur man uttalar det!

Tack för pocketpaketet

För några dagar sedan fick jag mitt paket (i En bok om dagens bokbyte Pocket och påhitt) från Adelina. Det innehöll tre böcker: Afrodite och döden av Ritta Jacobsson, Huset vid vägens slut av Magnus Nordin och en Kitty-bok. Dessutom fanns det en röd anteckningsbok, mörk choklad och några tepåsar. Afrodite och döden gillade jag när jag läste den för ett par år sedan, Magnus Nordin har jag faktiskt inte läst någonting av tidigare men Kitty-böcker har aldrig riktigt varit något för mig.

4 november 2010

Sorgfjäril

Sorgfjäril är skriven av Ingelin Angerborn och handlar om Alice, som tillsammans med sin familj flyttar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes mamma och hennes nye man tycker att huset är charmigt och fint tycker Alice att huset är gammalt och äckligt och saknar bästisen Sofia och pojkvännen Leo. Leo är nog den hon egentligen saknar mest, eftersom hon inte ens får prata i telefon med honom när hon vill. Det är nämligen så att Alice mamma inte tycker om Leo, eftersom hon tycker att Alice med sina tolv år är alldeles för liten för att ha någon pojkvän överhuvud taget.

Huset kallas spanska slottet, och många av grannarna verkar tycka att det är väldigt spännande att någon flyttat dit. I mataffären träffar Alice Fanny och Angelica, två tjejer som är lika gamla som hon, och de verkar ha något att berätta om spanska slottet, men som deras mormor sagt att de inte får prata om. De kommer och hälsar på Alice, men verkar tycka att huset är lite läskigt, och när de går kan Alice höra att de viskar ord som hemskt, sorgligt och död til varandra.

Mycket märkligt händer faktiskt i det gamla huset, som att TV:n sätter igång sig själv, Alice klockradio då och då börjar visa siffrorna 19.29 i stället för vad klockan egentligen är, någon sjunger i hallen när bara Alice är hemma, hennes lillebror Emanuel ritar bilder av ”spöket Lisa”, som han säger sig ha sett och pratat med och en sorts fjäril Alice aldrig har sett förut dyker, utöver att de flyger omkring runt huset hela tiden hela tiden, upp på olika ställen, som på Alices bakgrundsbild på datorn eller bland glasfigurerna i hennes fönsterkarm.
När Alice berättar om allting som händer för Leo förklarar han det med att det nog spökar i huset, men Alice tror ju inte på spöken. Men vad finns det annars för förklaring på alla underliga saker som händer, och vad är det egentligen Fanny och Angelica vet men inte berättar?

Jag tycker väldigt mycket om relationen mellan Alice och hennes fem år gamla lillebror Emanuel, som inte riktigt är som han ska och förstår lika mycket som andra barn, men samtidigt kommer på en massa saker som varken Alice eller de vuxna haft en tanke på. Jag tycker att det är väldigt fint hur Alice älskar sin lillebror och hur viktig han är både i Alice liv och för förklaringen av det mysterium hon försöker lösa.

Sorgfjäril är en väldigt spännande, och ibland ganska otäck, bok som jag verkligen rekommenderar!