Precis som i de andra böcker av Jane Austen jag har läst finns det mycket kärlek i Northanger Abbey, men det finns även en hel del spänning och mysterier. Eftersom jag (precis som huvudpersonen Catherine Morland) tycker mycket om spännande böcker bidrar det nog till att jag tycker så väldigt mycket om den här boken.
Catherine Morland är alltså huvudpersonen (eller "romanhjältinnan", som Jane Austen kallar henne) i Northanger Abbey, trots att ingen som sett henne växa upp hade kunnat tänka sig att hon skulle bli romanhjältinna. Men romanhjältinna är hon, och på att vara romanhjältinna har hon övat sig sedan hon var femton år. Men hur ska man kunna vara romanhjältinna när det inte finns någon romanhjälte i närheten? Det går ju inte, och eftersom Catherine vid sjutton års ålder faktiskt är romanhjältinna bjuder hennes grannar mr och mrs Allen med henne till Bath. I Bath lär hon känna Isabella Thorpe. Både Isabella och Catherine älskar spännande romaner, och blir snabbt vänner. De läser och diskuterar många böcker, bland annat The Mysteries of Udolpho som de är mycket förtjusta i.
I Bath träffar Catherine även syskonen Eleanor och Henry Tilney. Catherine och Eleanor Tilney blir mycket goda vänner, och Catherine blir förälskad i Henry. Eleanors och Henrys far, general Tilney, är mycket vänlig mot Catherine. När familjen Tilney ska åka hem från Bath vill de gärna att hon följer med, och Catherine (som varit ledsen för att hon skulle bli tvungen att skiljas från sina vänner) blir jätteglad och vill givetvis följa med.
Familjen Tilney bor i det gamla klostret Northanger Abbey. Catherine tycker att det ska bli mycket spännande att komma dit, eftersom hon har läst en massa spännande böcker som utspelar sig i just gamla kloster. Catherines livliga fantasi och intresse för spänning och mysterier gör att hon hittar på de mest fasansfulla historier om general Tilney. Och även om Catherine kanske överdriver lite grann så verkar det faktiskt vara någonting mystiskt med hur general Tilney beter sig. Frågan är bara vad, och varför han uppför sig som han gör.
Som sagt tycker jag riktigt, riktigt mycket om Northanger Abbey. Jag tycker väldigt mycket om Catherine och syskonen Tilney. Jag tycker även väldigt mycket om Jane Austens språk. Det skulle kunna kännas lite gammaldags och ovant i början (eftersom boken är skriven för ungefär tvåhundra år sedan), men det var ingenting jag funderade särskilt mycket på. Dessutom är det en så fantastisk historia att det inte spelar någon roll om språket känns lite gammaldags eller inte.
I min utgåva av Northanger Abbey (som gavs ut av Albert Bonniers Förlag år 2001) finns en mycket intressant efterskrift av Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap med inriktning på genusforskning. Hon skriver bland annat om hur John Thorpe (Isabellas bror, som uppvaktar Catherine) så ofta tolkar Catherines nej som ja.
Catherine planerar att besöka syskonen Tilney när Isabella och John dyker upp för att hämta henne till en åktur de faktiskt inte planerat. John struntar totalt i att Catherine förnekar att hon väntat honom.
"'Jag minns att vi talade om det', sa Catherine med en vädjande blick mot mrs Allen, 'men jag väntade er faktiskt inte.'
'Försök inte! Det är klart att ni väntade mig! Ni hade säkert blivit mycket förorättad om jag inte hade kommit.'"
Vid ett annat tillfälle antyder han för Catherine att han tänker fria till henne. Hon förstår inte alls vad han menar, och antyder verkligen inte att hon skulle vilja gifta sig med honom. Utan att bry sig om vad Catherine sagt berättar han senare för sin syster att Catherine uppmuntrat hans känslor!
När jag läste om det kom jag på att ungefär samma sak händer i Stolthet och fördom, när mr Collins friar till Lizzy Bennet. Lizzy svarar nej (eftersom hon absolut inte vill gifta sig med mr Collins), men han hävdar bestämt att det vill hon visst, hon är bara blygsam.
Northanger Abbey är (precis som Jane Austens andra böcker) en helt underbar bok! Jag rekommenderar den till alla, eftersom den är så fantastisk!