Våga vägra Halloween

Halloween

Här kommer ett brinnande inlägg skrivet

i bultande affektion.

Ta mig med en nypa salt då jag skriver

utifrån den känsla jag har och som

uppfyller mig JUST NU!

Alla har vi våra "issues" och jag kan

bara tala för mig själv.

Jag fördömer ingen jag vill skapa insikt

och eftertanke...

Som ni redan förstått handlar detta

inlägg om Halloween

En relativt nyimporterad "tradition" som växer sig

starkare och starkare för varje år.

Butikerna fylls av pynt, godis och

fantasifulla utstyrslar.

 

Jag var på möte i skolan i morse,

så tidigt så inga elever fyllde korridorerna

utan bara personalen fanns på plats.

Jag mötte allt från häxor med gigantiska vårtor till någon med avskuren hals med 

blodet rinnande.

Alla som var där var vuxna, alltså personal

i skolan.

Det fullständigt knöt sig inom mig.

Jag genomförde mötet men när den avskurna

halsen och fejkskärningarna visade sig

så avslutade jag snabbt och 

hastade ut.

Min son dog för snart tre år sedan.

Hans kropp var enormt sargad.

Pga felaktiga besked från polisen och missade rutiner från en begravningsbyrå så fick vi

se min sons döda kropp i ett skick som

vi aldrig skulle fått tillåtelse att se.

Samhället brast och dessa upplevelser

delar jag med mina övriga barn.

Jag tänker inte berätta mer men jag tror ni

förstår att detta var en tung

traumatisk upplevelse som aldrig lämnar

varken själen eller näthinnan.

I skolan går många flyktingbarn.

Barn som sett och upplevt saker inga barn 

skall behöva se.

Barn som många gånger är starkt traumatiserade.

I skolan finns också barn som mår psykiskt dåligt,

 barn som har ett självskadebeteende.

Min upprördhet hämtar jag djupt inom mig

i min egen spontana reaktion.

Vi som har dessa erfarenheter blir djupt berörda,

 och våra traumatiska upplevelser väcks upp av våld, blod och död.

När skärsår, uppskurna halsar och blod blir

en normalitet i vårt samhälle.

Ett sätt att roa oss i skolan då är min spontana reaktion att jag mår illa, gråter och

blir vansinnigt förbannad och upprörd!!

Idag jobbar jag det jag orkar för att

öppna upp tabun kring psykisk ohälsa och

suicid.

Att stötta närstående och hjälpa ungdomar.

Många ungdomar lider som jag skrev av psykisk ohälsa

och självskadebeteende.

Snälla...vi måste tänka lite längre än vår näsa räcker.

Vi vuxna är förebilder för våra barn!!

Här avslutar jag men hoppas ni själva

reflekterar och funderar lite kring det

frö jag sått.

Önskar er alla en lugn, varm och

 kärleksfull helg!

Kram Pia

Loppis Gotland

Min lilla loppis

Varje vaken sekund tillbringar jag nu

i blivande loppisen.

Den stora butiken får som jag skrivit om 

tidigare vänta till nästa vår.

Jag har ännu inte fått över allt från förra butiken hit till Gotland.

Åker ofta med min skraltiga buss,

men det finns ju hur mycket som helst...

Så är det när man är som en

 ekorre..ler.

Jag har rivit bort den fula plåten på

ladan.

Bytt fönster, nya foder och murat en

stenfot.

Den vackra gamla dörren fick ett nytt överstycke, och en egenblandad

nyans.

När jag öppnar kommer jag flytta ut massa

vackra ting som passar utomhus.

Nu är datumet spikat!!

Nästa lördag den 18 juni öppnar jag!

Då kommer stiorna, hönshuset och de

andra utrymmena vara sprängfyllda med

gamla godsaker.

Jag kommer kalla det antik och loppis

då det är en salig blandning.

Detta är bara början men ni får se lite 

bilder i förväg.

Jag hoppas kunna göra nåt mer inlägg här på bloggen innan lördag.

I andra ändan av detta fd. hönshus

kommer det vara mer pastell och

ljusa färger.

Grisstiorna har jag inrett i 

olika färgteman.

Här är den i röda toner...

Och den gröna stian...

Och den blå..

Jag kommer inte ha särskilda

öppettider, utan är jag hemma sätter

jag ut skylten.

Skall bli kul att se om folk stannar.

Jag bor utmed rv. 142 mot

Hemse och Burgsvik i en by som

heter Väte.

Kommer snart mer bilder...

Ha en fortsatt fin helg!

Kram Pia

Hjärtats röst 2

Hjärtats funderingar

Fantastiskt!

Hjärtats röst projektet är nu

uppe i över 5000 insamlade kronor!

Läs mer i nästa inlägg 

längre ner.

Som vanligt fundilerar jag mycket...

En svensk kille i Thailand kör moped

utan hjälm och krockar.

Han blir mycket svårt skadad och får 10 %

chans att överleva.

Eftersom killens försäkring gått ut

några dagar tidigare så täcker 

den inte hans sjukvård och

hemtransport.

Några vänner startar då en insamling 

på face-book.

På några dagar får de in 1 miljon kronor

för att täcka transporten hem.

Människor som aldrig träffat killen

skänker pengar och alla öppnar

sina hjärtan och sina plånböcker!!

Att killen gjort misstag och inte haft hjälm och försäkring spelar ingen roll för vi är alla människor och lider med hans

vänner och familj!!

Det är precis så det skall vara...

Men...

Men mina fundileringar vandrar

vidare...

Hans vänner brann för att hjälpa sin vän.

Jag brinner också för att rädda liv.

Jag brinner för suicidprevention,

där skadorna ofta inte syns utanpå,

men är minst lika stora!!

Osynliga skador som tär och gör livet

outhärdligt för den drabbade.

Så outhärdliga att de till sist i sin

förvrängda värld inte orkar mer.

En sjukdom så lömsk att den får den drabbade

att tro att om jag bara försvinner så

gör jag alla en tjänst...

Man tänker inte rationellt, man har

varken hjälm eller försäkring!

Det många inte vet är att självmord är den

vanligaste dödsorsaken bland unga.

4 dör varje dag och ca 1500-1600 om året.

Det är vanligare än sjukdomar eller

olyckor!

Ändå pratar vi knappt om det?

Det tystas ner

för denna lömska sjukdom som kallas

psykisk ohälsa syns inte utanpå!!

Den skrämmer oss, vi har massa fördomar

om den och vi vet inte hur vi skall

bete oss...

Skygglapparna åker på för det drabbar

ju aldrig mig.

Lyssna nu!

Det dör 6 gånger så många av suicid

varje år som det dör i trafiken.

Varje år satsar svenska staten 

100-150 miljoner på trafiksäkerhetsforskning.

Samtidigt får NASP som är den organisation som arbetar med forskning för suicidprevention och självmordsförebyggande

åtgärder 3 miljoner av staten

per år!!

Helt sjukt och mycket talande siffror

som många inte känner till.

Men något som verkligen är hemskt det

är din och min skuldbeläggning

när det är för sent...

Föräldrar, syskon, livskamrater, barn,

vänner osv som fått dödsbud och lever i

chock över att ha förlorat sin älskade...

När det är suicid uppstår rykten, spekulationer, illasinnat prat.

Flashback är ett sådant forum där spekulationerna satte igång bara timmar

efter min sons död.

Man ifrågasätts hur man varit som partner,

som förälder osv osv...

Om någon dör i sjukdom eller någon

hemsk olyckshändelse så beter vi oss inte alls likadant.

Vad är då skillnaden?

Jo det är våra fördomar och tillkortakommanden som ställer till det.

Vi vet helt enkelt för lite om suicid och de

psykologiska olyckshändelser som det

faktiskt är.

Suicide Zero är en svensk organisation som arbetar för att ändra på det.

Att upplysa politiker och arbeta förebyggande.

Det är en helt ideell förening där de flesta

själva mist barn eller anhöriga i suicid.

Läs mer här

Det arbete jag nu satt igång är ett

projekt där jag känner att jag från djupet av

mitt hjärta kan göra skillnad.

Projektet heter Hjärtats röst och du kan läsa mer om det i mitt förra inlägg.

Där fyller jag också löpande på med namn på

företag och privatpersoner som stöttar!

Har även startat en face-book grupp med namnet Hjärtats röst där ni kan följa vad som händer...

Om ni vill stödja kan ni antingen swisha till

0730656777 eller betala in ert bidrag

till bankgiro 617-6242.

Glöm ej märka med ert namn!

Jag började med att berätta om killen i

Thailand där vännerna lyckats göra

det ingen ens hade kunnat drömma om!

Genom att stötta detta projekt räddar ni

också liv..kanske ditt barn, ditt

syskon, din förälder, din vän...

Det behövs ca 10 000 kr för att täcka kostnaderna för att producera cd:n.

Jag är halvvägs dit.

Allt överskott och de intäkter som skivan

sen genererar skänks till

Suicide Zeros livsviktiga arbete.

Kramar Pia

Tänd ett ljus...

Ljus

Idag tänder jag ljus för Christopher.

En kille jag inte kände,

men som är ännu en i raden av unga

människor som dött i

psykisk ohälsa.

 

 

Hans föräldrar startade en manifestation

där vi alla skall tända ett ljus

den 18 februari

för de som på olika sätt

dött av psykisk ohälsa och andra

psykologiska olyckshändelser.

På detta sätt vill vi få våra politiker

att förstå hur allvarligt läget är.

Hur Sveriges psykvård inte fungerar

och hur många förtvivlade 

föräldrar, anhöriga och vänner som

sitter runt om i vårt avlånga land

och sörjer och saknar...

Jag tänder många ljus för min

Martin,

och alla andra

fina ungdomar som inte orkat.

Jag lever med en framtidsvision.

En vision om att vi skall börja ta hand

om varandra och finnas för varandra.

Att inte statusprylar, utlandssemestrar,

märkeskläder, träning och perfekta kroppar

skall gå före det varma och 

mänskliga.

Där det inte är vårt yttre som räknas,

utan vårt inre...

Ett samhälle där det inte är en skam

eller något fult att må dåligt

psykiskt.

Där vi förstår att vi måste ta hand om

varandra, visa omtanke, stötta

och fråga våra ungdomar hur de 

egentligen mår...

OCH stanna kvar och lyssna på

svaret.

Så tänd ett ljus ni också och låt

lågorna fladdra runt om i

hemmen som ett minne av alla de

vackra själar vi mist...
Men också för att manifestera att
inte fler skall dö i
psykisk ohälsa!

Kram Pia

Tankar

Tankar

Styr vi över våra tankar?

Kan vi lära oss påverka våra

reaktioner, lära oss att styra

vårt sinne?

Många gånger när vi synar oss själva

i sömmarna har vi ofta genom

livet reagerat starkt och med 

samma känslor instinktivt.

Kan vi tvinga oss tänka positivt

istället för negativt?

Jag har funderat mycket på det.

Att jag ofta reagerar på samma sätt

och fångas av samma tankar

i liknande situationer.

Att man liksom göder de gamla invanda
mönstren istället för att verkligen
tänka efter.
För nånstans väljer vi ju ändå om vi
vill se allt ur ett negativt
eller ett positivt synsätt.

Tanken jag bestämmer mig för skall ju
vara den som får mig att må bäst!
Den jag bestämmer mig för att tro på.
Reaktioner är inte huggna i sten,
och om man märker att man börjar luta
åt det negativa hållet
får man se det som en varningssignal.
Mina tankar skall ju inte
få mig att må dåligt, utan jag vill
ju så klart mitt eget bästa.

Hur kan man då tänka positivt och
välja det positiva när vi upplever
traumatiska upplevelser, sorg eller
svåra separationer mm?
Kanske inte för stunden men på sikt.
Känslan av att välja det positiva
måste nog komma av en 
övertygelse inifrån.
För alla händelser har ju en uppgift
även om det ibland är mycket
svårt att se det.

Hur kan jag skriva så?
Jag som mist ett barn och går igenom
svår sorg?
Därför jag just gått igenom en svår
period med tre veckor på sjukhus.
Jag har sett psykvården från insidan
på två olika sjukhus i landet.
Upplevelserna av framförallt det
sista sjukhuset är
skrämmande.
Summa summarum efter tre veckor.
Man är en grönsak som ges mat och hjälp
att sova, men sen stannar
maskineriet som skall kallas
svensk psykvård.

Men såren i själen då?
Om man brutit benet eller fått ett
tungt besked om någon hemsk sjukdom.
Då behandlas man på våra sjukhus
på ett helt annat sätt än om det
gäller psykisk sjukdom.
Ändå är detta den vanligaste
sjukskrivningsorsaken bland kvinnor
i Sverige just nu.
Som jag skrivit om förut talar
självmordssiffrorna sitt eget tydliga
språk.
Varje gång det sker beror det på
ett psykologiskt olycksfall
inte ett val.

Hur kan man då välja att se positivt
när man mist ett barn i suicid då?
Jag har inget klart svar på det.
Jag vet bara att jag inte får min
Martin tillbaka...
Och då får jag istället försöka hitta
något som varit bra mitt i det hela.
Plocka russinen ur kakan som
vi brukar säga.

Använda mina erfarenheter till
något positivt så att inte hans död
varit förgäves.
Kanske låter det hårt men då får ni också
tänka på att jag kan inget annat göra.
Det handlar inte längre om att vara stark
det handlar om att göra val.
Jag väljer att på sikt engagera mig
mot psykisk ohälsa och att hjälpa till
att motverka att så många tar 
sitt liv.

Hur och på vilket sätt det får
framtiden utvisa.
Jag tror mycket på att psykisk hälsa måste
tas upp mycket mer i skolorna.
Skolplanen går bara ut på att vi
skall utbilda våra barns hjärnor.
Men vi glömmer att utbilda hjärtat och
själen.
Det många idag inte vet är att många av
de som överlevt suicidförsök ofta
började tänka på detta som en utväg
redan i 7-8-9 års åldern.
Genom att prata och lyfta bort
skammen och skulden i samhällssynen om
psykisk ohälsa så når vi långt.

Djupa tankar men ack så viktiga...

Kram Pia