Födelsedagspresent

Det är väl inte mer än rätt att också maken ska få inredningsprylar i present, eller hur? Dessa fina ljusstakar fick han (av yours truly) när han fyllde år häromdagen. Man ska ju ge sådant i present som man själv gillar? I synnerhet om man kommer att få glädjas av dem själv. Jag är så clever så det nästan gör ont ibland, hehe. 

I helgen som gick lade jag inte många strån i kors. I lördags var vi kulturella och gick på ett konstevent som bonussonen deltog i med ett verk, och i går hade vi besök av samma son, vår son som bor i grannstaden och min mamma. Denna vecka ligger som ett oskrivet blad framför oss. Sol och varma vindar (för blåsa kommer det att göra, har jag hört) hoppas jag av den, lämpliga doser av jobb och lite annat smått och gott. Vi hörs!

En gåva

Vår guddotter hämtade en både trevlig och vacker present när hon hälsade på i somras. Ätbara presenter är en god idé när man ska ta med sig något till någon som redan verkar ha allt. Fast det där med att jag skulle ha allt är ju en sanning med modifikation...

I postlådan

För det mesta dimper det bara ner räkningar och annat shitness (makens standarduttryck för dyngpost) i vår postlåda, men då och då hittar vi riktiga gulkorn där inne också. Som i går, då det låg en vadderad påse med detta trevliga innehåll där inne:

Eller som för en tid sedan då det dök upp ett paket med dessa prylar utanför dörren:

Tycker inte ni som jag, d.v.s. att jag har världens snällaste bloggvänner? Tusen och åter tusen tack Anne och Ann-Catrin, ni anar inte hur glad jag blev båda gångerna!

På tal om trevligheter, måste jag tipsa er om Säde i dag. Affären har nämligen fått in en del Tine K-grejer denna vecka.

Instagrambilder

Och så ännu några bilder på vår färggranna höst bara för att jag tycker den är extra fin i år:

Instagrambilder

Skrubba

Häromhelgen fick jag en trevlig present av en av våra bedandbreakfastbesökare: en borste att borsta primörer med, en ljuvligt doftande vaniljtvål att tvätta händerna med efter skrubbandet och en fin handduk att slutligen torka händerna i. Felet med dylika fina handdukar är att jag knappt nänns använda dem...

Ledig, regnig dag, och jag är uttråkad redan från morgonen...

Present och plåga

Den som följt min blogg en tid vet att jag är svag för kökshanddukar. Den som följt min blogg en tid vet säkert också att den här devisen är något jag verkligen tagit till mig och försöker leva efter (om än med varierande framgång). Hur glad tror ni inte att jag blev när en kombination av dessa två plötsligt en dag dök upp i min postlåda? Det är en väninna, och bloggläsare, från min gamla hemstad som ville glädja mig med denna uppskattade present. TusAnns tack igen, Ann!

Den där magundersökningen i onsdags, den var nog det värsta jag varit med om hittills. Visst gjorde det ont när jag födde mina älskade söner också, men då var jag målmedveten och visste att jag snart skulle ha det mest underbara resultatet av smärtan. Den här gången hade jag inget sådant att se fram emot, smärtan var närapå olidlig, och jag önskade mig så långt pepparn växer ifrån det där undersökningsbordet under en timme och en kvart. När allt var klart hade jag klart för mig att det där, det tänker jag inte utsätta mig för flera gånger. Hur glad blir man inte då när läkaren säger att det blir återbesök om ett år. Jag trodde marken skulle rämna under mig. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att slippa gå igenom det där en gång till. Och jag fattar inte att min gubbe klarat av samma undrsökning nio (!) gånger utan att klaga. Karlar som brukar vara så mycket ynkligare än kvinnfolk. I skrivande stund, ett och ett halvt dygn efter ingreppet, känns min mage fortfarande mörbultad. Ajaj, stackars mig.

På en annan bricka

 

På en annan bricka (köpt på det stora varuhuset under samma Helsingforsresa som ljuslyktorna i inlägget här nedanför) som står på en ny duk som jag i veckan köpte på Hemsktex står denna nya bekantskap - myrten - som jag fick av Kamomilla förra veckan. Nu får ni hålla tummarna för att vi lyckas hålla växten vid liv, gubben min och jag. Vi måste bara bestämma vem det är som ska sköta vattnandet. I vanliga fall hör det till gubbens uppdrag, men ibland tror jag att han glömmer att vattna de blommor som vi har i köket, så då ger jag dem vatten, och då brukar blomstackarna få för mycket av det goda och kola vippen.

 

I går kväll fick jag ett mycket efterlängtat samtal av sonen, och det låter som om han trivs riktigt hyfsat i det militära, åtminstone så här långt. Det var skönt att höra för en ständigt bekymrad hönsmamma.

Treats

Helt solokvist kom hon ju inte när hon färdades över Atlanten, vår Nissa-Marie. Med sig hade hon lite vägkost, som hon lyckligtvis inte hade behövt hugga tänderna i, så vi fick både kaffebönor och choklad från det stora landet i väst. Den finaste konfekten hann jag inte ens föreviga, förrän den försvann i diverse magar. Den andra chokladen hade ett fint omslag, inte minst på avigsidan, där det fanns ett utdrag ur Shakespeares Romeo and Juliet.

Vilken tur förresten att jag hade en helt oanvänd kaffekvarn på "skulla" (kallvinden), så vi kunde mala bönorna till fint bryggkaffe. Faktiskt har jag också en riktigt gammal kaffekvarn, men den är obrukbar eftersom jag i tiderna försökte mala sönder en leksaksbil i den. Bilen fastnade förstås, och går inte att få ut därifrån längre. Jag var rätt påhittig som barn, kan jag lugnt konstatera så här i efterskott.

Julbak och gåvor

I går kväll försökte jag strunta i att jag hade magont för fjärde dagen i rad och så ställde till med litet julbak i stället. Det blev ett par dadelkakor, dadelmuffins och saffransbiscotti i parti och minut. Tanken är att dadelkakorna ska få frosting på sig, och vips förvandlas de till cupcakes i stället för vanliga muffins.

Den prickiga formen är en av presenterna jag fick på bloggträffen. Ni förstår väl att jag blev knäsvag när jag förstod att den var min?

Jag har inte varit någon större vän av saffran hittills, men det är en smak som jag bestämt mig för att börja gilla. Förra året bakade jag två saffranskakor, men dem fick jag slänga till slut. Gubbens kommentar om kakorna var att de smakade som man skulle slicka ett plåttak. Efter den kommentaren ville ingen längre äta kakorna.
Nu har jag alltså gjort ett nytt försök, och biscotti med saffran är RIKTIGT gott! För att skorporna inte ska ta slut innan julen ens är här, har jag lagt en del av dem i en burk med etiketten Bulgur. Återstår att se om jag lyckas lura någon. ;-)

Att rött med vita prickar är mitt favoritmönster just nu, det hade också en annan av bloggvännerna uppmärksammat:

Om en stund ska jag iväg till läkaren. Magontet vill inte ge med sig, och när jag i natt dessutom fick feber, då förstod jag att det var dags att göra något åt saken. Jag brukar dra mig för att gå till läkaren, men ibland måste man frångå sina principer. Fast ärligt talat känns det mycket bättre i magen nu än för några timmar sedan. Mina krämpor brukar ge med sig när jag hotar dem med läkare. Hoppas det går lika denna gång...



Presentregn

Jag kan tänka mig att det finns en och annan där ute som är litet nyfiken på gåvorna jag fick på bloggträffen i söndags, och eftersom jag är så hjärtans snäll och omtänksam ska stilla nyfikenheten. Här är alltså en del av gåvorna. Det kommer fler bilder (ja, på riktigt!) en annan dag!

Jag har litet svårt att förstå att det är onsdag i dag, men ändå är den annalkande helgen mer än välkommen. Tänk om man fick ha en ledig dag mitt i veckan året om. Jag tycker för övrigt att vi jobbar en alldeles för stor del av livet när det finns så mycket annat skoj vi kunde sysselsätta oss med. Om vi alla kortade av våra arbetsdagar med ett par timmar, skulle fler på jobb. Vore inte det ett sunt sätt att minska på arbetslösheten?

Sånt jag fått

Den här fina köksskylten fick jag av min kusin i julklapp, men tror ni jag läser rätt när jag ser den? Nä, ser ni, det gör jag inte. Istället för cuisine, som är kök på franska, utläser jag skylten som cusine varje gång, och det passar ju egentligen riktigt bra eftersom jag fick den av en sådan och bilden föreställer två - som jag tolkar dem - kockande kusiner.

Duken som ligger här vann jag i höstas i en utlottning hos Villasukka. Den kommer från Pentik och är egentligen en tablett, men funkar ju bra som duk också. Ni tycker kanske att det är mycket pryttlar framför vår hallspegel, men de skymmer ju en del av eländet när man står där och tittar på sin förhatliga spegelbild...

Lingon och blandgodis

Medan herrarna i familjen var upptagna med projekt bryggupptagning passade mor i huset på att rafsa åt sig några liter lingon runt stugan. Det blev inte många liter av skogens röda guld, men i och med att vi inte äter kött särskilt ofta hos oss numera, torde mängden räcka till över vintern. Ikväll rensade jag bären och kunde lugnt konstatera att det var riktigt skönt att jag inte hann plocka mer. Roligare sysslor än att rensa bär finns det nämligen...

Här fortsätter jag på dagens röda tema:

Pajformerna inhandlades på Villa Wenla i Pargas och den lilla huslyktan och brödduken på Mosters Inredningsbod i samma stad. Som jag nämnde tidigare, är det tacksamt med födelsedagspengar som man kan använda till sådant som man kanske inte annars skulle unna sig själv.

Eftersom vi nu igen är inne på det här med födelsedagspresenter, ska jag passa på att visa vad annat pengarna räckte till: en uppsättning kökshanddukar i mörkgrått och vitt,

ett par kuddar och en pläd

och till slut en ny skylt.

Ungdomen såg till att jag inte blev smyckeslös denna födelsedag.

Av maken fick jag en extern blixt till min kamera, men den ville inte vara med på bild. Än. Jag är djupt rörd och väldigt tacksam över all uppmärksamhet på min födelsedag. Det verkar som om folk gillar att man blir äldre... Jag gillar åtminstone att bli äldre, min teori är nämligen att ju äldre man blir, desto mindre förväntningar har ens omgivning på en. Man förväntas inte minnas allt längre när åldern börjar tynga och hjärnan blir överbelastad ;-)

Lila

Jag som är en konsument av stora mått (någon måste ju se till att affärerna inte blir tvungna att slå igen) gillar läget så här i födelsedagstider, för då blir det påfyllning på hyllor och i skåp i det alegniska hemmet. Folk anser i allmänhet att det är svårt att köpa presenter till mig, så jag får oftast ge detaljerade presenttips, eller också får jag en slant som jag själv får lägga sprätt på. Ibland vågar folk köpa presenter helt på eget initiativ, och sådant brukar också för det mesta bli riktigt lyckat. ;-) Ett varmt tack till alla som bidragit till sensommarens/höstens lösöresökning.

Tryggve

Får jag presentera Tryggve? Tryggve är född långt härifrån, hos Kamomilla, men flyttade till oss för ett par veckor sedan när Kamomilla hälsade på. Tack, vännen, den här sortens djur är jag inte allergisk mot. Visst ser han ut att frodas och trivas hos oss?

Jag är heller inte allergisk mot den sortens djur som Tryggve simmar på, d.v.s. hädangångna får. Detta får har varit svärmors eget. Skinnet var helt oanvänt och låg i en påse i svärmors hur när vi tömde det. Tala om fynd, alltså. Skinnet är mjukare, vitare och framför allt större än Ikeaskinnen vi har från tidigare. Och så har det en svart fläck i ryggslutet, precis som svansändan på det får som en gång i tiden gick och betade på Björkö.

Bloggträff vs. julafton

Bloggträffen var i många avseenden bättre än självaste julafton:

1. Jag slapp laga all mat själv.
2. Istället för en jultomte, fick vi besök av tio bloggvänner.
3. Jag fick många, fina gåvor, fler än jag brukar få på julafton (fast att jag skulle bli överöst med gåvor hade jag inte alls väntat mig!).

Här kära läsare ska ni få se vilken god smak bloggvännerna har (vilket i och för sig inte är någon nyhet):








Tack än en gång för allt fint och framför allt för fin vänskap och för att ni kom!

Det är aldrig för sent

Tack för alla vänliga kommentarer om min pläd! Roligt att ni tycker om den. Till och med grabbarna i huset har dristat sig till att säga att den är helt okej. Nu funderar jag om jag faktiskt i något skede borde tillverka en till, för tänk om sönerna börjar slåss om pläden sedan när det är dags att dela boet efter min hädanfärd. Allt för familjefriden.

I dagarna har jag förärats aningen försenade, men ack så välkomna, födelsedagspresenter. Mumin var förr en stor favorit bland barnen, men på senare år har han fallit i glömska i vår familj. Jag är inte särskilt förtjust i muminmuggarna som tillverkats på senare tid, men den här i svartvitt efter Tove Janssons egen illustration har jag i själva verket tummat på i butiken ett antal gånger. Nu behöver jag inte längre grubbla över om jag ska köpa den eller inte, för det har kusin B-M gjort för min del.

Det här blommiga fatet på fot fick jag också av B-M:

Igår damp Vakre hjem & interior äntligen ner i postlådan. Maken har förärat mig en tvåårsprenumeration på den blaskan. Som tidningsnamnet påbjuder innehåller den mååånga vackra bilder, och dessutom en chans att fördjupa sig i norska, om man så vill. Jag undrar om maken förstår att han högst troligt skaffat sig själv en massa jobb i och med att den här tidningen börjat komma hem till oss...