Vår älskade katt Sören finns inte med oss längre. Han blev påkörd igår morse.
Tänk vad fäst man blir vid en katt! Så mycket vi kommunicerar med våra husdjur och vilken glädje de ger oss.
Sören älskade när vi var ute i trädgården och fixade. Då var han alltid med, antingen för att det kunde bli lite lek eller också låg han på några meters avstånd och tittade på när vi krattade eller målade staket eller höll på med något annat pyssel. Han följde efter oss och var lite mer som en hund faktiskt. Han gillade att leka kurragömma, springa efter bollar som vi kastade eller att jaga solkatter.
Han lärde sig redan som liten att öppna ytterdörren själv. Han trivdes bäst ute och ville själv bestämma när han skulle gå ut. Ibland när dörren var öppen så gick han fram och tillbaka och jamade, in och ut för att få oss att förstå att vi också skulle komma ut.
Han kunde vara besvärlig ibland också. Kunde väcka oss mitt i natten för att få uppmärksamhet och ville ha mat eller gå ut. Eller om man var i badrummet så krafsade han på dörren och ville också in för att få lite sällskap och kanske lite vatten.
Och varje dag när jag kom hem, svängde in bilen så kom han springande och mötte mig. Han visste ju att nu blir det mat. Det känns väldigt välkomnande och mysigt att någon möter en och att man är efterlängtad.
Vi saknar vår Sören otroligt mycket! Det kommer bli väldigt tomt här i 20-talshuset utan honom.
