Best Of

Nu finns en lista med highlights från min blogg, enligt mig själv.
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg

2009-08-10

Amerikansk fotboll - en diskussion

Jag har blandats in i en diskussion om idrott och våld, att våld föder våld, i alla sammanhang.

Diskussionen gäller den sport jag ömmar mest för - amerikansk fotboll.
Jag spelade själv för några hundra år sedan i Åkersberga Bulldogs som jag var med och grundade (nuvarande Roslagen Bulldogs) och min äldste son spelar nu i Täby Flyers U15.

Jag håller med om tanken kring att våld föder våld, och som gammal pacifist har jag inte svårt att argumentera för detta.

Men med den insyn jag har i denna sport har jag svårt att se på den som "våldsam" i avseendet att det handlar om ondskefulla handlingar och ont uppsåt.


Att se kanaliseringen av killarnas energi till något så kontrollerat och fokuserat, innanför ramarna och i något gemensamt, där teknik och att hjälpa varandra är det centrala, är helt enkelt underbart.

Speciellt hos dessa Flyers, där killarna är tysta och lugna, fnissar mer än de gormar och kramas mer än de skäller.

Dukes Tourney i Skövde förra helgen,
där våra killar vann hela rasket i sin åldersgrupp.
(klicka på bilden för att komma till albumet)


Det kan ses som schabloniserande - men män är i visst avseende våldsamma varelser, och när killar i den här storleken får en möjlighet att styra de där grottinstinkterna som kommer med puberteten på ett kontrollerat och väldefinierat sätt - där det handlar om att lära sig göra "rätt", flytta bollen och undvika motståndarna, stoppa bollbäraren och hela det andra laget på ett schysst sätt med mycket mer teknik än styrka, med en uttrycklig ambition att hålla sporten ren, att inte göra illa - då kan jag inte annat än tycka att detta är något bra, både som ren fritidssysselsättning och som en del i arbetet att göra folk av våra små slynglar.

Lagarbete. O-line är en enhet.
(klicka på bilden för att komma till albumet)


Den respekt som visas av killarna, till lagkamrater och motståndare är suverän för att hjälpa dem att utveckla sin empati till omvärlden.
Ingen har sagt åt dem att ge motståndaren en hand för att komma upp efter spelet. Det är bara något som kommer helt självklart. Oavsett vem som "vann" just denna kamp.
Rent och ärligt spel uppskattas av alla och behöver knappt ens uppmuntras.

Respekt.
(min lilla son står i mitten)
(klicka på bilden för att komma till albumet)


Enstaka lag får ett rykte om sig att spela "fult". Det är något som snabbt går runt i denna lilla värld, det accepteras inte och de kommer sluta med det, när spelarna och tränarna inser att det blivit ganska tomt och ensamt, även om de lyckats få med sig en medalj på vägen. När killarna får något tjuvnyp eller vad fel en motståndare kan göra, ser de ännu tydligare vad som är rätt och fel. Ramarna definieras.


Respekten för tränaren är jag som förälder så glad att min son har. I Flyers fall är tränaren runt 20 år och ses som vuxen, men ändå en kompis. Spelarna i tonåren söker naturligt ledare utanför familjen, och då känns det så mycket bättre att sonen har denna superengagerade kille att säga "Yes coach!" till, istället för godtycklig jämnårig som har tillräckligt med ledarförmåga för att få kunna sina s.k. kamrater i följe. En 20-årig coach som efter så gott som varje match har darr på rösten när han samlar killarna för lite eftersnack. Här är vad han skrev på lagets forum i lördags kväll efter matchen mot Arlanda Jets där de i stekande hetta och med endast 12 spelare (mot normalt 18-20) förlorade knappt:


Tja mina tappra grabbar!

Grymt bra kämpat idag! Ni tänker nog bara på siffrorna just nu men ni ska veta att det är så mycket mer än slutresultatet som räknas! Idag gjorde ni något som är mycket viktigare än alla vinster i alla matcher och avgörande är att alla gav allt på planen idag! Ni gjorde ert bästa i alla spel i varje minut och varje sekund! Ni spelade under extrem värme utan avbytare en hel jäkla match utan att tappa gnistan eller ert jävla anama! På sista kickoffen skriker killar och gör allt för att sätta blockar och få bollen framåt, även fast ni var helt färdiga lååång tid innan! Det kallas för att kriga! Var stolta över er insats! Jag är super nöjd över er alla dag! Många hade ont men ingen nämnde ens ordet SLUTA eller att dom inte orkade! DET ÄR STORT!

Vätska upp er nu grabbar så syns vi på tisdag!

MVH// en coach som aldrig slutar imponeras av sina kämpar som inte bara strider mot ett annat lag utan även mot dom mänskliga naturlagarna!



En mycket intressant detalj med denna sport, som om något borde tilltala alla som vill lyfta vikten av solidaritet, rättvisa och respekt för våra medmänniskor, är dess tolerans för och uppmuntran till blandning av egenskaper hos utövarna.

I vilken annan idrott eller sysselsättning över huvud taget hittar man det?

Två klassiska exempel man brukar köra med:
  • Fotboll - där ska man vara löpstark, bollkänsla, spelsinne. Det består i princip av 10+1 spelare med mer eller mindre samma egenskaper.
  • Schack - intelligens, tålamod, logisk analysförmåga. Det består av en person, och framgång ges endast av överdimensionerad vänster hjärnhalva.

    I amerikansk fotboll behövs alla dessa egenskaper, men laget förlorar ingenting på att förmågorna är fördelade olika på de olika spelarna.
    Det är ju ändå så vi ser ut. Det finns väldigt få supermän (och kvinnor) som besitter alla egenskaper.


    Jag har personligen flera exempel på killar som i denna sport kommit ur en tung deprimerande miljö med utanförskap och mobbing pga vårt samhälle där vi generellt inte tillåter att man saknar någon egenskap, eller har för mycket av någon heller för den delen. De kan bli uppskattade för det de har.
    Korta långa smala breda snabba långsamma killar i Flyers.
    (klicka på bilden för att komma till albumet)

    Efter senaste matchen delades inga MVP (Most Valuable Player) ut, men opartisk som jag är kan jag klart säga att med den matchens karaktär var det min son #72 eller hans mindre kollega #71 på defensiva linjen som skulle fått utmärkelsen för det sätt de kämpade igenom en tung fysisk match. I en annan match är det en snabb liten receiver som gjort några bra mottagningar eller quarterbacken för sitt spelsinne eller centern för hans sätt att ge bolltrillarna bakom tid att göra det de ska.

    Heterogeniteten är ett suveränt avbrott mot deras vardag där hiphoparna ska hänga i ett hörn, emo'sarna i ett annat, bimbosarna i ett tredje och alla över 17 år är idioter som inte fattar nånting.


    Har någon hört uttrycket "Det gröna gräsets schack"...?



    I diskussionen yttrades en tanke att sammanhållning i den egna gruppen automatiskt leder till avståndstagande från andra grupper, och att om man lever i en miljö där våld är accepterat så kommer det få våldsamma konsekvenser.

    Som jag redan skrivit är inte våld accepterat. Det är en fysisk sport, men den har fler domare än andra sporter (sju stycken) som är där för att bland annat se till att den inte blir våldsam.


    Med tanke på att dessa ungdomar på ett eller annat sätt kommer grupperas, och grupptillhörighet är central för vårt varande sedan vi i grottan insåg att det är lättare att fälla björnen om vi är fler, så tycker jag det är väldigt positivt med de blandade grupper som bildas här. Att lära sig nyttan av att arbeta för kollektivet, snarare än enbart individen. Att tolerera andra individer, oavsett form, färg eller andra egenskaper.

    Avståndstagandet har jag fortfarande bara sett på planen, när man är inne i spelet, när de leker. Det finns en respekt mellan lagen, lagkamraterna, motspelarna, både mellan domarens visslingar och utanför matchen, som inte verkar tas på allvar av utomstående. Om det beror på okunskap eller fördomar eller om det är fakta och vi som ser den inifrån är förblindade, det kan jag inte svara på.


    Finns det något gruppering av "vi" mot "dem", så är det snarare spelare och engagerade inom sporten "mot" alla belackare av den.

    Täby Flyers med pokal och guldmedaljer.
    (klicka på bilden för att komma till albumet)
  • 2009-04-26

    Täby Flyers - amerikansk fotboll är dyrt för en stackars fyrabarnsfar

    Sonen kom hem från söndagsträning...
    Först ett lass (3-dubbel normalportion ungefär) med ris och fiskgryta.
    Sen kommer klassikern...

    "Har vi nån frukt?"

    Tur att jag hade en klase bananer som ratats av hans yngre syskon.

    En kvart senare:Sju tomma bananskal.

    En fnittrig tonåring.

    2009-03-02

    Simma med barn

    Före eftermiddagssolen på balkongen igår cyklade (!) jag och småbarnen till simhallen.

    Det funkade perfekt att låta dem leka en halvtimme, medan jag simmade 1000 meter!
    Sen lekte vi och hoppade lite osv, bastade, lekte lite till.
    Men jag tröttnade på lekandet, och innan vi cyklade hem igen fick de leka själva medan jag simmade 500 meter till.

    Nu vet jag att det funkar.
    Alltså en ursäkt mindre att låta bli...

    2009-02-26

    Blötdjur

    Men risk för att det här ska börja likna en träningsdagbok (a-s-g ^3) så måste jag faktiskt berätta att nu har jag varit och simmat lite mer...

    Tisdag kom jag hem från jobbet tidigt (det finns ju onekligen annat än jobb här i livet) och efter en timmes segande vid skrivbordet fick jag ett ryck och gick i rask takt kilometern bort till badet.
    Motionssimmet var avgränsat till två banor och bara 25 meter. Men jag snurrade runt där och hann 40 längder (varsågod att börja räkna). Snabb dusch och sen mindre rask promenad hem innan barnen levererades efter sportlovshelg hos mormor och morfar.

    Idag torsdag har jag suttit hemma och pluggat. Går ju en utbildning...
    Men plugg är bra :) - Jag har idag vattnat och duschat alla blommor, putsat fönster, kört fyra varv i tvättstugan, simmat 1500 meter (där kom det!), våttorkat typ allt i hela lägenheten... Förutom att ha varit en duktig pappa och fixat uppskattad matsäck till barnens skridskoutflykt med sportlovsfritids.

    Verkligen skönt att simma. Blir grymt svettig - stackars alla medsimmare - och trött snudd på helskakig i överkroppen. Men jag saknar fortfarande den där träningsvärken... Idag efter simningen körde jag lite armhävningar innan jag gick in i bastun, men efter sisådär 1500 simtag orkade jag inte speciellt många. Antar att jag får gå utan sköna träningsvärken i morgon också.

    Men det känns bra att röra lite på mig igen.

    2009-02-23

    Blöt och glad

    Det blev inget gym!
    Natten mellan lördag och söndag kom herren till mig, och herren sade mig -

    - Min son, du skola blöta ned dig!

    Så jag och lilla fröken tog oss till Tibblebadet hemmavid.
    Det gick rätt bra, efter första 300, och för andra gången i mitt liv har jag nu simmat 1000 meter :)
    Första gången var när jag gick i trean.
    I grundskolan.

    Alltså jag är ju ingen vattenmänniska. Men det var kul. Eller skönt. Eller jag menar, efteråt kändes det som om det är precis lagom fördelning av arbetet för att ge jobb i rätt muskler.

    Det enda småtrista är att jag känner så gott som ingen träningsvärk alls idag... :(

    2009-02-21

    Blå och sur

    Det var innebandy i måndags igen.
    Istället för sedvanliga 6-10 pers, var vi 13.
    Jag borde insett att antalet troligen var ett tecken...

    De nya, som jag inte sett där förut, var alla stora - 185-195 nånting, och såg ut att trivas alldeles för bra på gymet - och hade alla ljusa tröjor på sig. Dvs de hamnade i det andra laget, eftersom jag hade färgad tröja.

    För första gången sedan jag började i september hade jag inte linne, utan en t-shirt. Nu vet jag att det är ett dåligt tecken.

    Jag börjar misstänka att rekryteringen av nya spelare var ett slugt välplanerat drag av tacklar-VD (läs Blå och nöjd här). Troligen hade de även haft en spion som kollat in min tröjfärg i förväg.

    Nya stora gymkillarna var inte bara stora gymkillar, utan även snabba som fan och kunde dribbla och ha sig. Är inte livet bra orättvist ibland, mot oss som tror vi kan hanka oss fram på vilja och var femte gen på rätt plats?

    Efter en halvtimme av halvdana insatser och ett ynka turmål från min sida kände jag att nu jävlar, nu är det 190% och jag ska inte ge mig!

    Tips till alla läsare där ute:
    Akta er för Nu jävlar-känslor!

    Jag satsade!
    Jagade, sprang, högg på allt.
    Men höll igen lite, de vill ju inte köra så hårt lärde jag mig förra veckan.
    Det är en svår kombination.
    Gasa och bromsa på en gång liksom.

    Så var det en av de där nykomlingarna som jag bara skulle ta bollen av. Jag hängde på, han fintade, han fintade en gång till, jag vände snabbare än foten. Foten hamnade under mig, men innan jag noterat det tog jag i för att komma vidare åt andra hållet.

    Knak.

    Först gjorde det klart ont. Inte på samma sätt som förut när jag fått småstukningar.
    Visste inte om jag vågade stödja mig på foten.
    Testade. Det gick, om jag var försiktig.
    Linkade av planen. Tog av sko, strumpa och linda (som jag kört med sedan förra stukningen).
    Kände och klämde försiktigt på foten. Verkade inte vara nåt brutet, men det kan det ju tydligen vara utan att man märker det direkt.

    Istället för att få skjuts av kollegan hem till Täby för att hinna till mötet i skolan, bestämde jag mig för att halta bort och ta en dusch och åka kommunalt hem till skolan. Jag skulle hinna lika snabbt som om han skulle stressa och skjutsa.

    Lindade foten stenhårt efter duschen. Hellre kallbrand i tårna än att pajja foten för gott. Tog mig till tunnelbanan, åkte till Östra, "rusade" upp till tåget och hann i tid. MSN med sonen så att han kunde möta mig och ta väskan när jag haltade från tåget till skolan.

    Jag undrade efter en stund varför tåget fortfarande stod still.
    Jag satt på fel tåg. Fan!
    Hittade nästa tåg, en kvart senare, inte ett snabbtåg. Skulle bli alldeles för sen till skolan. Fan igen.

    Åkte hem. Sonen mötte mig på perrongen med ett anteckningsblock och redo att ta min väska. Jag tackade för hjälpen, suckade, och följde med honom hem.
    Ringde syster doktor. Hon kom med några goda råd och lite sympati.

    Sov med foten lindad. Barnen fick följa varandra till skolan på morgonen. Jag lokaliserade en husläkare i Täby, och fick snabbt en tid. Tog bilen de 1000 metrarna till doktorn i centrum. Försöker att inte skämmas för det, jag var ju skadad... Det var visserligen ett antal år sedan jag uppsökte läkare, men mina erfarenheter sa mig att det var lika bra att ta med boken...

    Doktorn var i tid (wow!) och hon skickade mig direkt till Aleris Röntgen. Där fick jag vänta ett par minuter, sedan röntgades min fotled från fyra vinklar.

    Nu kom dagens första egentliga väntan. Satt 20 minuter med den härliga (nja) boken. Sedan fick jag mitt svar. "Ingen skelettskada". Skönt! Fast så klart lite synd att jag då tydligen larvat mig, det var ju inte ens nåt brutet... *s*

    Gick tillbaka över gatan till doktorn. Ett par minuter där av klämkäcka råd - "träna upp den, kontrollerat, kanske sjukgymnastik, ge gärna stöd med en linda" osv - och sen var min tid som patient över.

    Ganska precis en timme tog det. Två timmar från det att jag ringde.
    Imponerande måste jag säga!

    Under veckan har foten bättrat sig avsevärt. Jag har inte lindat den nånting, förutom under långpromenaden på dryga sex km (ja, det är en långpromenad i min värld) för en stund sedan.


    Om inget övertydligt tecken visar sig, som inte ens jag kan missa, ska jag ta mig till gymet i morgon eftermiddag. Vem vet, även om jag inte blir 190 lång så kanske dribbelfömågan kommer på köpet?

    2009-02-10

    Blå och nöjd

    Igår var det innebandy.
    Vi körde ganska hårt, och hårdast blev det när jag tryckte mig förbi en kille som tryckte tillbaka en aning mer än jag beräknade. Jag fladdrade över sargen och in i plastskynket som hänger som avdelare mellan planerna. Och framför allt fladdrade jag in i en metallstolpe som håller plasten.
    Klockrent rakt över ansiktet från hårfäste (nä inte riktigt så långt bak *s*) över näsan ner till hakan.
    Där och då trodde jag blodet sprutade, men så illa var det inte.
    Men efter smällen fick jag fullt med adrenalinstinn energi, gjorde två mål direkt och var inte trött på säkert fem minuter!

    Under snacket i omklädningsrummet efteråt visade det sig att han som tacklat mig, som själv är en som kör riktigt hårt, gjorde det tydligen för att markera att han tycker jag kör för hårt. Oops. Synd bara att hans "markering" inte riktigt gick fram... jag trodde snarare att han lade ribban där helt enkelt.
    Sen förklarade min kollega som lockat med mig till innebandyn, att killen med tacklingen är chefen för firman som hyr planen... och ingen annan har riktigt vågat stå upp mot honom och berätta för honom hur hårt han själv kör... *s*

    Som synes på bilden blev det inte mycket skavanker i ansiktet. Jag som hoppats på att äntligen får en ursäkt. Lite blå över näsan, gör lite ont när jag snyter mig. Fläskläppen uteblev så gott som helt.

    Men jag är klart nöjd med timmen på planen igår :)
    Skönt att få köra lite hårt. Känner hur jag saknar mina år i Bulldogs...