Vi datanissar behöver hjälp...

...eller kan det möjligen finnas bättre saker att lägga studietid på än detta?

Självklart är det bra att lära sig interagera med andra människor och att våga ta sig fram här i världen.
Men hör flirthjälp hemma på universiteten?
Det känns som en lätt tveksam blandning av kursen i Kommunikation och Information och Spelet.

Ribban ligger högt

Jag vet att många andra uppmärksammat etikettrådet, och betydligt snabbare än jag, men jag kan inte låta bli att kommentera det jag med.

DN Etikett med Magdalena Ribbing: Tandborstbehövande nattgäster

Jag vet inte ens om jag har en egen åsikt i frågan, man blir liksom helt avväpnad av Ribbans svar.

SD

Just kämpat mig igenom söndagkvällens tvättberg.
Funderar allvarligt på att starta SD.

Strump Date

Vi hjälper ensamma strumpor hitta sin partner.

Upprop – Gå med i VVS !

Jag har länge pratat varmt för vi ska tillåta oss att vara de vi är, säga det vi tycker och tänker och känner, göra det vi vill, leva som det passar oss själva.
Det skulle påverka oss på så många bra sätt, på så många olika plan.

Men jag inser att jag ”är en tandläkare” när det gäller detta.
(Vad snackar jag om? Jo, har någon sett en tandläkare med bra tänder? Just det.)
Jag vill och vill. Och berättar gärna för alla hur bra det är.
Var dig själv. Skit i förväntningar och antagna politiskt korrekta reaktioner.

Gå med i VVS! Våga Vägra Spelet!

Jag vet, innan jag ens får fundera över medlemskap måste jag nog gå en 10-veckorskurs på temat. Men det är en annan femma.

VVS. Erkänn dig själv. Bejaka dig själv. Lyssna på ditt inre. Släpp ut det som gör just dig så unik och underbar.
Eller följ mallen, det är tryggt. Då vet du vad du får, då vet andra var de har dig. Då fungerar du jättebra som samhällsmedborgare. Då försvinner du. Då kan vi ersätta dig om du skulle försvinna.

- Hovmästarn! Kan jag få en till Människa! Den här var harmlös och välfoglig, men jag förlade den visst nånstans. Ge mig en likadan.

Gå din väg. Nej gå inte iväg, men gå din egen väg.

Lev som du lär?
Jag har hört uttrycket nångång, men jag vet inte riktigt vad det innebär....

Och ja, jag vet även att det krävs en viss anpassning och förmåga att efterleva förväntningar och sociala normer, annars blir man fullt befogat förpassad till eremitgrottan. Jag säger inte att vi ska vara asociala enstöringar, men gärna lite mindre rädda för att stå ut.

Ett område där det blir väldigt tydligt vad man får och inte får göra, är ju i det sociala spel som förekommer kring dejting. Man får inte vara för ”på”, man ska mot sin ingivelse och längtan vänta med att höra av sig, man ska fiska och pejla, man ska vara cool...

Det verkar så lätt, att bara stöta på.
Ja, det är alla människors rätt, att bara göra så.
Men det är så svårt att säga till nån,
vad man egentligen tycker och tänker om nån.
Det blir mest en massa prat, om plugget och pop och bio såklart.

Lunch, rigg och antaganden

Lunch
Jag har ätit lunch idag. Det var spännande... Och det var riktigt trevligt. Överraskande trevligt skulle jag vilja säga. Men det kanske tas emot fel nånstans. Men jag menar ju bara att jag själv försökt ta ner förväntningarna lite, eller inte riktigt tänka alls. Försvarsbeteende? nähe.... *s*

Rigg
Nu är jag på väg till dagis för att hämta barn, åka hem, byta skor framför allt, åka vidare med barnen (en del av dem iaf) till mina föräldrar för att jag ska klättra upp i masten igen. Denna gång för att utföra ett ganska avancerat byte av riggbultar. Det ska också bli lite spännade! Förhoppningsvis överlever jag och lyckas ta lite bilder på det som jag kanske kan visa här.

Antaganden
Vad jobbigt man gör livet när man börjar anta saker. Antaganden om andras åsikter, reaktioner, förväntningar, känslor...
Hur mycket energi går inte åt till att parera för andras antaganden, hur mycket energi går inte åt till att försöka hantera sina egna mer eller mindre ogrundade antaganden?
Ser människor omkring mig som spenderar grymt mycket energi på detta. Och jag är väl troligen inte mycket bättre själv.
Kan skriva av mig i en timme om det här, men orkar inte sätta ord längre.
Suck.

Återkommer - om jag kommer ner på kontrollerat sätt!

För sent

Det blev för sent idag (läs: igår) för att få in något här som skulle komma i närheten av intressant. Så nu blev det lite tomma ord bara istället.

I morgon (läs: idag) ska jag äta lunch. Det ska bli spännande...
Återkommer nog i ärendet.

God natt Sverige, var du än är.

Jakob Hellman och Etnologi

Någon som känner igen sig?

Nej aldrig då.

Det är en lite intressant känsla - i sin tragikomik - som infunnit sig. Det är egentligen inte en dålig känsla, och borde inte vara så jobbig heller. För det är något bra.

Min ungdom kännetecknas för mig av att ha varit Kompisen. Till alla mina tjejkompisar som sakta växlade under åren. Det gav mig väldigt mycket, det har format mig till den jag är idag; en kille (jag vet - man!) som faktiskt har ganska bra pejl på sin omgivning och då framför allt den kvinnliga delen av omgivningen. Det är bra.

Jag hade faktiskt någon enstaka killkompis, men det var nog mest för att man skulle det, så jag försökte jag med. Men allvarligt talat - hur kul är killar? Jag har aldrig riktigt förstått charmen med såna som jag.

Sen fick jag en liten timeout på en sisådär 15 år, när jag var mer än kompis och det ramlade ut kottar till höger och vänster från den ena och sen den andra sambon.
(Helt underbara och fruktansvärda älskvärda kottar ska jag tillägga, så ingen tror att det bara är något i periferin för mig.)
(Helt underbara och fruktansvärda älskvärda sambor ska jag tillägga, så ingen tror att de bara var något i periferin för mig.)

Under åren har jag som alla andra fått börja lära mig ett och annat. En del om mycket, men mest om mig själv. Som tur är. Och faktiskt mycket om andra också. Kanske rent generellt om människor.

Jag känner lite att jag är tillbaka efter min timeout. Killkompisen till tjejkompisarna. Fortfarande måste jag erkänna att killar, eller män som de heter nu för tiden, inte gjort något större intryck på mig. Även om jag rent relationsmässigt tror det bästa vore att konvertera. Synd bara att jag inte verkar ha några anlag för att funka den vägen. Nåja, det var inte det jag skulle prata om nu.

Det är så otroligt fascinerande med människor. Hur de fungerar och vad som får dem att ticka. Vad som får dem att hicka. Vad får det att klicka och när uppstår en spricka? Mellan pojke och flicka...

Hur kommer det sig att en förödande majoritet av alla människor ägnar så stor del av sina liv åt att fokusera på sina (inbillade) brister? Och fokus ligger inte på att korrigera eller acceptera eller maskera bristerna, utan enbart på att mer eller mindre medvetet grotta in sig i dem. Det är ju så synd! Ett sånt slöseri med energi och kraft och tid och all denna kärlek som inte får plats för att ångesten tar sån plats! Ibland när jag ser sånt på för nära håll börjar jag stilla för mig själv gråta. Det är så synd.

Etnolog. Det om något är mitt kall. Nej, det var lite krystat. Inte kall. Men min själ brinner nog lite där... om den är förmögen att brinna. Även det tvekar jag ibland över. Men det är väl klart den är. Fan vad blygsam och rädd för stora ord jag blivit. Ska skärpa mig.

Jag fick idag glädjen att säga några snälla ord till en vän som tyckte det var jobbigt just idag. Det är så lätt ibland! Jag ser min vän, känner med henne (honom? nä, vad trodde du *s*) och säger bara vad jag känner och tänker. Och det värmer och gläder. Vad enkelt. Men ändå inte.

I de allra flesta situationer är det svårt att skita i prestige och förväntningar och kliva ur den allmänt accepterade rollen för sammanhanget. För mig är det så. Det är väldigt få situationer som jag enligt mig själv har svårt att finna mig i, men de kommer alla med en vattenstämpel över verkligheten som definierar ramarna, jag förväntar mig att följa vissa mönster. Dessa mönster byggs upp både av andras förväntningar och mina egna fördomar om vad situationen kan acceptera av mig.

Som jag tidigare varit inne på ger mitt jobb inte särskilt mycket utrymme för att känna något kall eller ens att brinna för det jag gör. Det är klart att funderingarna kommer... Om det var så enkelt att ge så mycket till min vän idag, varför inte satsa på att sadla om helt och gå åt det hållet... Ja, jag vet inte. Trygghet? Vilket ju bara är ett snällare ord för feghet.

Tryggheten är viktig. Jag vet att det jag gör idag gör jag bra, även om jag gör andra saker bra också. Jag har en bra lön, och en massa barn att försörja. Inte läge riktigt, känns det som. Dessutom ska det krävas väldigt mycket mer tanke och motivation för att nu gå en annan väg. Jag stänger ingen dörr, det har jag nog aldrig gjort i mitt liv, det är så definitivt, och har jag det så är det väl just den dörren jag ändå gått igenom kan jag tänka mig.

Jag börjar tappa tråden lite och vet inte helt vart jag är på väg.

Men jag har fått tänka idag. Jag gillar att tänka. Jag gillar att känna. Jag gillar mina vänner. Alla från "exet" till "prospektet". Det är skönt att känna att jag kan bry mig om människor! Och inte bara för att jag är så nära dem att jag "måste" bry mig om dem. För att jag vill bry mig.

Jag vill fortsätta bry mig.

Jag vill finnas där när jag behövs.

Jag vill fanemej till och med vara Jakob.

Just nu är jag där. Och trivs ganska bra.

Kvitter på tunnelbanan

Nu har jag varit alldeles för seriös en stund. Läst tidningar och haft lite åsikter. Bryter raskt det med en upplevelse från tunnelbanan på väg till jobbet efter dagens inskolning.

Det sitter en tjej på nånstans mellan 17 och 28 år (suck jag måste vara skitgammal nu som inte kan avgöra närmare än så.... jobbade jag på systemet skulle jag begära leg iaf) som så högt hon bara kan utan att påkalla sig t-baneordningsmännen sitter och gullpratar med pojk(flick?)vännen i mobilen. Ååååh vad hon saknar honom (henne?) Vad länge det är kvar till ikväll... *suck* Hon räknar timmarna - och minuterna!

* Varför? Du sitter på tunnebanan - skicka ett sms istället (mms skulle inte funka vet jag eftersom hon försökte övertala vännen att skaffa 3 så att de kunde mms'a och videoprata hela dagarna)
* Därför! Passa på att njut, snart har de första 5 minuterna gått och ni börjar sucka när ni ser att den andra ringer...

BCF? Jag? Bara lite. Störtskönt.

Tragikomiskt

Det kom ett brev.....

Jag får ju då så klart en första reaktion.

Suck. Lägg av. Delete. Kanske Block.

Men en annan reaktion kommer sen.

Fan vad tragiskt det är. De säljer sig så gott det går, kanske får de napp och ett lyckligt liv i väst.

För jag tar för givet att det är en stackars öststatskvinna som skickat det.

Eller så har jag helt fel. Hon kanske tycker detta är världens grej, och gör det bara för att det är tokhäftigt. Och just jag kanske är väldigt speciell och utvald.

Men nej. Det är nog inte så.

Beklagligt.

Men å tredje sidan (eller är det fjärde nu?) så om jag ska tycka att detta är beklagligt, så finns det ju så mycket annat som är ännu mycket mer beklagligt här i världen.

Nä. Nu sover jag. Med en lätt beklämd känsla av att mina bekymmer är ganska löjliga.

Vad är det Snook säger?

Mitt stora problem är att mina problem är så små att de inte betraktas som
problem, men de gör lika ont för det så sjung med!

eller nåt sånt är det iallafall.

ZZzzzzzz.......

Pingfunderingarna fortsätter

Det var ju en smålustig liten definition av att Pinga jag skrev tidigare.

Men det får mig också att bli så sur förbannad irriterad och uppgiven. Att det ska vara så enormt centralt att svara och höra av sig helt enligt mallen och spelreglerna.

Så f-n heller.
Vill jag ta kontakt gör jag det.
Vill jag vara reptilsnabb på reply-knappen så är jag det.

Hur bra det är för att fungera med alla människor som är inställda på Spelet är väl en annan sak. Troligen inte alls.

Är det nu så att någon trots allt kör med pingarna, varför då inte kunna säga "Trevligt att du fanns där och ville svara mig, jag tänkte på dig och ville bara se om du tänker på mig också"...

Men det vore ju ärligt, och den parametern finns inte med i spelet.
Så är det väl.
Bara att acceptera.

BCF? Jag? Nä.... ;)