Diskussionen gäller den sport jag ömmar mest för - amerikansk fotboll.
Jag spelade själv för några hundra år sedan i Åkersberga Bulldogs som jag var med och grundade (nuvarande Roslagen Bulldogs) och min äldste son spelar nu i Täby Flyers U15.
Jag håller med om tanken kring att våld föder våld, och som gammal pacifist har jag inte svårt att argumentera för detta.
Men med den insyn jag har i denna sport har jag svårt att se på den som "våldsam" i avseendet att det handlar om ondskefulla handlingar och ont uppsåt.
Att se kanaliseringen av killarnas energi till något så kontrollerat och fokuserat, innanför ramarna och i något gemensamt, där teknik och att hjälpa varandra är det centrala, är helt enkelt underbart.
Speciellt hos dessa Flyers, där killarna är tysta och lugna, fnissar mer än de gormar och kramas mer än de skäller.
där våra killar vann hela rasket i sin åldersgrupp.
(klicka på bilden för att komma till albumet)
Det kan ses som schabloniserande - men män är i visst avseende våldsamma varelser, och när killar i den här storleken får en möjlighet att styra de där grottinstinkterna som kommer med puberteten på ett kontrollerat och väldefinierat sätt - där det handlar om att lära sig göra "rätt", flytta bollen och undvika motståndarna, stoppa bollbäraren och hela det andra laget på ett schysst sätt med mycket mer teknik än styrka, med en uttrycklig ambition att hålla sporten ren, att inte göra illa - då kan jag inte annat än tycka att detta är något bra, både som ren fritidssysselsättning och som en del i arbetet att göra folk av våra små slynglar.
(klicka på bilden för att komma till albumet)
Den respekt som visas av killarna, till lagkamrater och motståndare är suverän för att hjälpa dem att utveckla sin empati till omvärlden.
Ingen har sagt åt dem att ge motståndaren en hand för att komma upp efter spelet. Det är bara något som kommer helt självklart. Oavsett vem som "vann" just denna kamp.Rent och ärligt spel uppskattas av alla och behöver knappt ens uppmuntras.
(min lilla son står i mitten)
(klicka på bilden för att komma till albumet)
Enstaka lag får ett rykte om sig att spela "fult". Det är något som snabbt går runt i denna lilla värld, det accepteras inte och de kommer sluta med det, när spelarna och tränarna inser att det blivit ganska tomt och ensamt, även om de lyckats få med sig en medalj på vägen. När killarna får något tjuvnyp eller vad fel en motståndare kan göra, ser de ännu tydligare vad som är rätt och fel. Ramarna definieras.
Respekten för tränaren är jag som förälder så glad att min son har. I Flyers fall är tränaren runt 20 år och ses som vuxen, men ändå en kompis. Spelarna i tonåren söker naturligt ledare utanför familjen, och då känns det så mycket bättre att sonen har denna superengagerade kille att säga "Yes coach!" till, istället för godtycklig jämnårig som har tillräckligt med ledarförmåga för att få kunna sina s.k. kamrater i följe. En 20-årig coach som efter så gott som varje match har darr på rösten när han samlar killarna för lite eftersnack. Här är vad han skrev på lagets forum i lördags kväll efter matchen mot Arlanda Jets där de i stekande hetta och med endast 12 spelare (mot normalt 18-20) förlorade knappt:
Tja mina tappra grabbar!
Grymt bra kämpat idag! Ni tänker nog bara på siffrorna just nu men ni ska veta att det är så mycket mer än slutresultatet som räknas! Idag gjorde ni något som är mycket viktigare än alla vinster i alla matcher och avgörande är att alla gav allt på planen idag! Ni gjorde ert bästa i alla spel i varje minut och varje sekund! Ni spelade under extrem värme utan avbytare en hel jäkla match utan att tappa gnistan eller ert jävla anama! På sista kickoffen skriker killar och gör allt för att sätta blockar och få bollen framåt, även fast ni var helt färdiga lååång tid innan! Det kallas för att kriga! Var stolta över er insats! Jag är super nöjd över er alla dag! Många hade ont men ingen nämnde ens ordet SLUTA eller att dom inte orkade! DET ÄR STORT!
Vätska upp er nu grabbar så syns vi på tisdag!
MVH// en coach som aldrig slutar imponeras av sina kämpar som inte bara strider mot ett annat lag utan även mot dom mänskliga naturlagarna!
En mycket intressant detalj med denna sport, som om något borde tilltala alla som vill lyfta vikten av solidaritet, rättvisa och respekt för våra medmänniskor, är dess tolerans för och uppmuntran till blandning av egenskaper hos utövarna.
I vilken annan idrott eller sysselsättning över huvud taget hittar man det?
Två klassiska exempel man brukar köra med:
I amerikansk fotboll behövs alla dessa egenskaper, men laget förlorar ingenting på att förmågorna är fördelade olika på de olika spelarna.
Det är ju ändå så vi ser ut. Det finns väldigt få supermän (och kvinnor) som besitter alla egenskaper.
Jag har personligen flera exempel på killar som i denna sport kommit ur en tung deprimerande miljö med utanförskap och mobbing pga vårt samhälle där vi generellt inte tillåter att man saknar någon egenskap, eller har för mycket av någon heller för den delen. De kan bli uppskattade för det de har.
(klicka på bilden för att komma till albumet)
Efter senaste matchen delades inga MVP (Most Valuable Player) ut, men opartisk som jag är kan jag klart säga att med den matchens karaktär var det min son #72 eller hans mindre kollega #71 på defensiva linjen som skulle fått utmärkelsen för det sätt de kämpade igenom en tung fysisk match. I en annan match är det en snabb liten receiver som gjort några bra mottagningar eller quarterbacken för sitt spelsinne eller centern för hans sätt att ge bolltrillarna bakom tid att göra det de ska.
Heterogeniteten är ett suveränt avbrott mot deras vardag där hiphoparna ska hänga i ett hörn, emo'sarna i ett annat, bimbosarna i ett tredje och alla över 17 år är idioter som inte fattar nånting.
Har någon hört uttrycket "Det gröna gräsets schack"...?
I diskussionen yttrades en tanke att sammanhållning i den egna gruppen automatiskt leder till avståndstagande från andra grupper, och att om man lever i en miljö där våld är accepterat så kommer det få våldsamma konsekvenser.
Som jag redan skrivit är inte våld accepterat. Det är en fysisk sport, men den har fler domare än andra sporter (sju stycken) som är där för att bland annat se till att den inte blir våldsam.
Med tanke på att dessa ungdomar på ett eller annat sätt kommer grupperas, och grupptillhörighet är central för vårt varande sedan vi i grottan insåg att det är lättare att fälla björnen om vi är fler, så tycker jag det är väldigt positivt med de blandade grupper som bildas här. Att lära sig nyttan av att arbeta för kollektivet, snarare än enbart individen. Att tolerera andra individer, oavsett form, färg eller andra egenskaper.
Avståndstagandet har jag fortfarande bara sett på planen, när man är inne i spelet, när de leker. Det finns en respekt mellan lagen, lagkamraterna, motspelarna, både mellan domarens visslingar och utanför matchen, som inte verkar tas på allvar av utomstående. Om det beror på okunskap eller fördomar eller om det är fakta och vi som ser den inifrån är förblindade, det kan jag inte svara på.
Finns det något gruppering av "vi" mot "dem", så är det snarare spelare och engagerade inom sporten "mot" alla belackare av den.
(klicka på bilden för att komma till albumet)